Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Världens bästa roman! Och världens sämsta…

Världens bästa roman!

Smaken är ju som tur är fullständigt personlig – vi är alla subjektiva objekt på vår resa i tid och rum. Följande text är med andra ord baserad på just mina uppfattningar, som är vare sig mer eller mindre värda än nån annans :-)

För ungefär tio år sen befann jag mig i en liten bokaffär på Söder i Stockholm. Som vanligt gick jag runt och liksom sniffade efter kvalitet och meningsfullhet, och efter en stund höll jag Americhan Psycho av Bret Easton Ellis i händerna.

Eftersom böckers baksidestexter har en liksom inbyggd förmåga att missförstå poängen av en boks innehåll – och dessutom avslöja ungefär hela intrigen fram till fem sidor före slutet – undvek jag att läsa just baksidestexten. Min metod är i stället att läsa några av de första raderna i boken, och inom loppet av ca sju sekunder insåg jag att detta var en genialisk roman.

Americhan Psycho är skriven i dagboksform, och författaren till dagboken är fullblodspsykopat. Inte nog med det, hans vänner är i högre eller mindre grad psykopater, och hela omgivningen, för att inte säga hela samhället, uppmuntrar, göder och föder denna psykopatism genom att värdera materiell framgång som människans enda livsväg och genom fixering vid symboliserad status av typen platina-kreditkort, märkeskläder och utseende.

Under en mycket tunn fernissa av ”normalitet” som han försöker upprätthålla inför den närmsta omgivningen skildrar den amerikanske psykopaten i det västerländska psykopatsamhället hur han knarkar, mördar och våldtar sig genom dagarna – han är i sanning livsfarlig.

Boken kan givetvis läsas på flera sätt. Dels kan man göra det enkelt för sig och distansera sig… tänka att oj vilken gris, ja, vilka idioter det finns. Men man kan också se boken som en svidande existentiell uppgörelse med en genomkommersialiserad – och därigenom andligt utarmad – värld.

Och man kan också njuta av en författares konstnärliga kompromisslöshet och litterära talang.

Ja, för mig har detta mästerstycke en särskild plats i bokhyllan, och vill du själv få en läsupplevelse du garanterat aldrig glömmer – och kanske en tankeställare – kan du skaffa American PsychoBokus eller Adlibris till exempel (länkarna leder direkt till boken).

Och världens sämsta…

Några år senare befann jag mig i en Pocket Shop vid Stockholms central. Jag hade lite brådis, en lång tågresa väntade, och av någon outgrundlig anledning hade jag glömt att ta med mig något att läsa. Du förstår säkert stressen, och tåget skulle snart gå.

Panikartat rotande bland allt elände de ställt fram vände jag mig slutligen till en ung man som låtsades vara kunnig och snäll, men som jag senare insåg istället var okunnig och elak. Möjligen ond.

Han plockade fram en bok som han sa var ”jättespännande och bra

skriven”. Hmmm… Guldkalven av Helene Tursten… Nej, det var nog inte en bok jag skulle tänkt mig att köpa i vanliga fall, men biträdet log så glatt och verkade helt övertygad om bokens fantastiska kvaliteter, och jag lät mig bevekas.

Dumt av mig! Mycket dumt!

Ovetande om sin missgärning lyckades Helene Tursten förstöra hela tågresan både för mig och de närmsta medresenärerna. Jag insåg väldigt kvickt att detta nog var något av den värsta smörja som någonsin gått i tryck (i och för sig har jag inte läst hennes andra böcker), men av ett inre tvång läser jag nästan alltid ut en bok jag väl börjat på.

Muttrande, och kanske inte helt olik en Americhan psycho i blicken bläddrade jag på, och medpassagerarna fick säkert traumatiska sår för livet av den negativa energi jag utstrålade.

Någon kväll senare, med läslampan tänd, fick jag helt enkelt nog. Jag slet i vredesmod sönder boken i två delar och vandrade ut med dem till soptunnan. Visst, det var snöstorm, men inget kunde hindra mig i min viktiga mission – boken skulle slängas, och det ordentligt!

Lättad kröp jag ned i sängen, släckte och somnade omedelbart.

Jag läste alltså inte ut den, men känner mig ändå tämligen säker på att det måste vara världens sämsta bok :-)

Här är några punkter som kanske beskriver vad som drev mig till mitt livs enda bokförstöring:

  • En nästan hysteriskt tråkig intrig – skurkar man inte bryr sig om gör brott man inte bryr sig om, poliser går runt och har tråkigt och pratar ointressanta saker och har konstruerade ”konflikter” och ”relationsbekymmer”.
  • Svenska deckare är allmänt kända för att använda sig av schabloner, och på ett oinspirerat och platt sätt – men detta tog priset! Inte ens en touch av personligt och engagerande perspektiv.
  • Efter varenda uttalad mening från någon av karaktärerna lades adjektiv till för att ”förstärka”: ”… sade han argt”, ”… sade hon skrattande”, ”… sade han buttert”, ”… sade hon koketterande”, ”… sade han glatt” , ”… sade hon inbilskt” , ”… sade han förvånat” – och så vidare.
    Aj!

Och vill du läsa Guldkalven (nu är du i alla fall varnad :-) hittar du den likt mitt förra boktips på Bokus eller Adlibris (länkarna leder direkt till boken).

Och om du, Helene Tursten mot förmodan råkar läsa detta: ta det inte personligt! Jag är övertygad om att du är en förträfflig person och medmänniska, och jag överlevde ju trots allt chocken du utsatte mig för :-)

3 reaktion på “Världens bästa roman! Och världens sämsta…

  1. hahah… har velat läsa american psyco länge, men känner mig lite rädd. En vän läser den just nu och han sa att han nästan svimmade på tåget när han kom till en viss del.

  2. Började läsa American Psycho på engelska. Jag kan inte annat än att hålla med dig. Färdigläst är den dock ej då den nog är det tyngsta jag läst. Allt hemskt man sett på film mäter sig inte riktigt med en bok som hamnar under huden på en.

Kommentera