Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Intervju med John Harvey om skrivtips

ash & bone Om du gillar bra deckarlitteratur har du förmodligen hört talas om den brittiske författaren John Harvey och hans böcker om polisen Frank Elder.

Han är en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller ”crime literature”. Det är inte så mycket tjafs, utan ganska rakt på. Och man känner att det finns tankar bakom det som skrivs. Sånt uppskattar jag.

Jag bad John att dela med sig av sina bästa skrivtips till Författartipsbloggens läsare. Han ville gärna ställa upp på detta i form av en intervju.

Varsågoda!

Christian Wåhlander – Författartipsbloggen: Jag antar att du läser böcker då och då … kan du berätta om två författare som du verkligen gillar – och varför du gillar dem?

John Harvey John Harvey: Hemingway – för stilen, hans prosa är precis och snäv – inte ett ord slösas bort – och ändå, på samma gång, inom denna snäva ram är det rytmiskt och varierat.
DH Lawrence – av nästan motsatt skäl. Han använder sig av lager och repetitioner (i hög grad påverkad av King James version av Bibeln); det finns en enorm rikedom i hans prosa, vilket ibland kan kännas nästan för mycket. Han undersöker karaktärernas känslor, och låter dem sällan att slå sig till ro.

Den bästa roman du någonsin läst – och den sämsta!

Just nu skulle jag säga den bästa är ”So Long, See You Tomorrow” av William Maxwell – liten och helt perfekt. Man skulle inte vilja byta ett ord eller ett skiljetecken.
Sämsta vet jag inte – jag börjar ofta läsa böcker för att sen lägga undan dem. Det betyder inte att de är dåliga, bara att de inte tilltalar mig personligen.

Du skriver högt uppskattade deckare, berätta om vad det är i den genren som lockar dig.

Jag har alltid varit en kommersiell författare – en som skriver för att ha en inkomst, och väljer därför en populär form att skriva i. Deckare tillåter författaren att välja bland nästan alla miljöer och föremål och karaktärer – mer specifikt, det ger mig möjligheten att skriva om (till stor del) stadslivet i Storbritannien idag utifrån ett politiskt perspektiv, samtidigt som jag (förhoppningsvis) berättar en fängslande historia med trovärdiga karaktärer.

Jag gillar verkligen dina intriger. Kan du berätta om hur de vanligtvis uppstår? Kommer de till dig som ett fint paket när du tar en promenad, eller har du någon form av speciell teknik för att hitta på dem?

Tack. Det finns ingen speciell början. En idé tränger sig in i mitt huvud, ofta från en nyhetsrapportering jag läst eller lyssnat till, och jag låter den ligga i träda ett tag, väntar på att se om andra idéer ansluter sig till den – och om det gör det börjar jag att göra anteckningar om möjliga miljöer, karaktärer, etc.
Men ibland kan en början vara en mening jag skriver; den kan ha en ton och ett löfte som inspirerar mig. Eller jag kanske tycker det är dags att jag skrev något om den eller den personen / karaktären, och utifrån det börjar konstruera en berättelse som innefattar dem.
Men intrigen utvecklas ganska långsamt, och jag använder en stor whiteboard och färgade pennor för att spåra huvudlinjer i utvecklingen, och hoppas att relationerna mellan dem kommer att bli klarare när jag skriver. Ibland sker inte detta förrän i sista stund. Ibland inte alls, och jag måste gå tillbaka och göra ändringar i bokens övergripande struktur.

Jag antar att du är ganska bekant med ”mönster” och ”ingredienser” som används för att fånga läsaren – inte minst i deckarlitteratur. Kan du berätta om några din ”favorit” mönster / ingredienser när man skriver en ”kriminalroman”?

Jag tror inte att jag har dessa begrepp i åtanke, mer än vad jag redan sagt. Även när man försöker att förklara varför människor handlar som de gör, särskilt när det gäller vissa kriminella beteenden, kommer det ofta finnas vissa försök att ge en socioekonomisk- och utbildningsbakgrund, och därigenom skäl för personens agerande. Jag antar att det är vad du menar med ingredienser.
När det gäller mönster, från Flesh & Blood on, har berättelserna blivit mer och mer komplexa (jämfört med tidigare Resnick romaner), och nu har jag ganska ofta två olika huvudpersoner som sysslar med brott i olika områden och till synes utan samband – sedan för jag dem successivt samman.

När du börjar ett nytt projekt – vilka tekniker använder du dig av för att organisera alla dina idéer?

Som jag har sagt, jag använder en stor whiteboard och olika färger för olika delar av intrigen, och så har jag en anteckningsbok där jag antecknar idéer efterhand som de uppstår, eller noterar de viktigaste punkterna som jag tycker att det är viktigt att komma ihåg och kunna komma tillbaka till.

Har du någonsin funderat att börja arbeta som polis? Du verkar ha en känsla för hur man fångar mördare?

Gode Gud, nej!

Vad tycker du är den viktigaste ”författaregenskapen” när det gäller att skriva en läsvärd roman?

För mig finns det två: förmågan att berätta en historia på ett sådant sätt att läsaren alltid frågar sig: “Vad kommer att hända nu?”; och en stil som är tydlig och koncis och som ändå tilltalar känslan.

Du är också poet. Hur ser relationen mellan poesi och prosa ut för dig som författare?

De två egenskaper jag hoppas jag kunna föra över från poesin till prosan är känslan av rytm i språket och förmågan att välja rätt ord.

När du är inne i ett romanprojekt: skriver du varje dag / hur många timmar om dagen / hur många sidor per dag?

Det varierar lite, beroende på omständigheterna, men i regel – 5 dagar i veckan, 4 timmar om dagen, mellan 750 och 1000 ord.
(Och om Du, kära författartipsbesökare, vill du veta hur många tecken eller sidor eller A4-sidor det motsvarar, använder du min tecken / ord / sidor-konverterare!)


Fattade du nånsin ett beslut att ”bli författare”

Inte riktigt. Jag hamnade i det när jag letade efter ett annat sätt att försörja mig på än undervisning, jag hade en god vän som med framgång arbetade som författare av ”Pulp Fiction” – vilda västern böcker, et cetera – och under hans inflytande och vägledning slog jag in på samma väg.

När du skriver en roman – vad i ditt arbete gör dig inspirerad?

En bra mening på sidan.

Vad är det tråkigaste med att skriva en roman?

De i stort sett oundvikliga delar av en kriminalroman som handlar om människor som knackar på dörrar eller sitter i intervjurum och ställer samma gamla frågor – dvs: nödvändigheterna.

Har du någonsin känt, när du skriver en bok: ”intrigen är skräp, jag kommer inte att kunna fixa det, och folk kommer förmodligen skratta åt det …”? Och i så fall – hur fortsatte du?

Jag har haft liknande problem med boken jag för närvarande arbetar på, jag kom till ett visst stadium, och tyckte inte att intrigen var ”skräp” för att använda ditt ord, men snarare att de två delarna av berättelsen jag hade planerat skulle mötas, helt enkelt inte kunde göra det – åtminstone inte på ett sätt som var trovärdigt. Så jag tog en paus, pysslade med annat, och efter ett tag ordnade jag till en annorlunda struktur och några nya karaktärer.

När du läser en roman – vad gör du fortsätter att läsa?

Att jag kan njuta av stilen och / eller är involverad karaktärernas liv och känslor. Jag är inte särskilt intresserad av handlingen som sådan – mysterier tråkar i allmänhet ut mig.

Vad gör en roman oläsbar, i dina ögon?

Om språket eller stilen är omständlig eller saknar urskiljning eller kvalitet. Om det inte finns mer i en bok än berättelsen, handlingen, lägger jag den åt sidan. Det gäller även romaner som vill vara ”svåra” enbart på grund av viljan att vara smart, snarare än på grund av att nivån av ”svårigheter” är nödvändig för att berätta just den historien.

Om en ung författare frågade dig ”Vad behövs för att skapa min första roman?”, säg tre saker du skulle säga till denna unga författare.

Läs, läs och läs.

Här kommer en riktig svår fråga: är det något annat du skulle ha velat bli frågad om?

”Om jag var tvungen att välja en kriminalroman som på ett orättvist sätt glömts bort och negligerats, vilken skulle det vara?”

När jag hade ett litet förlag som hette Slow Dancer, främst ett poesiförlag, publicerade vi en mindre mängd deckare, och en av romanerna var ”Ladder of Angels” av Brian Thompson, mer känd som TV-manusförfattare och författare till historiska romaner. Han skrev en annan deckare innan detta, ”Bad to the Bone”, som publicerades av Viking / Penguin. Jag tror att dessa båda böcker tillhör de allra bästa brittiska deckarna under de senaste 20 åren – hånfull, rolig, lyhörd, rentav grym. Exceptionellt välskrivna och bägge såldes slut.

Tack John!

Mr Harvey har även en snygg sajt, och en blogg han uppdaterar flera gånger i veckan:

Och till dig som ännu inte läst John Harveys böcker, här hittar du Elder-serien:

Elder_1Elder_2Elder_3
Bokus     AdlibrisBokus     AdlibrisBokus     Adlibris

2 reaktion på “Intervju med John Harvey om skrivtips

  1. Av en händelse hittade jag till denna blogg. Tycker den har många intressanta inlägg, men synd att den inte uppdateras. Idén med sajten är god. Ser fram emot nästa inlägg.

Kommentera