Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Varför drabbas man av Skrivkramp (writer’s block)?

Så har vi kommit till den fjärde delen i serien om skrivkramp! Och denna gång ger jag mig i kast med att analysera orsakerna till detta fruktade tillstånd.

Alla författare går igenom perioder då skrivandet flödar likt en porlande bäck, och andra perioder då det flödar mindre – eller inte alls.

Men vissa författare upplever ibland en total skrivtorka som tycks helt oförklarlig. Han/hon… förresten – hen! är i en fas av sitt liv då skrivandet borde få tangentbordet att sjunga. Men fingrarna får inte ur sig nånting alls av värde.
Vissa dagar står hen inte ens ut med att sitta vid sin kära gamla vän datorn. Och detta tillstånd kan hålla i sig i veckor, månader – till och med år.

Det är smärtsamt och demoraliserande och förödmjukande och värst av allt, det är fullkomligt oförståeligt.
Men kanske blir det mer förståeligt om man ser på det från en annan vinkel…

Här följer några möjliga orsaker till varför författare drabbas av den fruktade skrivkrampen.

1. Överdriven självkritik och krav på perfektion

En sjuka som drabbar de talangfulla. Du vet att du är bra, och varför då inte försöka bli ännu bättre? Och från ännu bättre är hoppet inte långt till att vara bäst – rentav perfekt!
Och detta är fällan – för om allt du skriver kan bli bättre, då är det också lätt att falla in i villfarelsen att ingenting du har gjort är bra nog. Och avståndet mellan inte tillräckligt bra och bäst är ganska svårt att överbrygga det första du gör på morgonen, även med en kopp riktigt starkt kaffe i närheten.

Jag pratar alltså inte om konstruktiv självkritik – förmågan att ta ett steg tillbaka från texten när du är klar med ett utkast, att analysera sin text med ett mått av objektivitet. Inte heller menar jag det viktiga och långsiktiga arbetet med att utveckla sig som konstnär och hantverkare. Nej, vad jag talar om här är den onda cirkel där du tror att:
a. du är begåvad nog att vara bäst, och
b. ingenting du hittills gjort håller måttet.

Om du känner igen dig i detta, testa den första punkten på övningssidan: Dela upp dig i två personer
Kanske kampen mellan ditt ego och din självkänsla pågår för fullt just i detta nu – en kamp vars främsta offer är din förmåga att skriva.

2. Du skriver det du borde skriva – istället för det du älskar att skriva

Det händer att människor halkar in på författarbanan tack vare teveserier eller filmer. Genrer och miljöer suger tag, och man vill skapa något liknande själv. Eller så älskar den blivande författaren romantiska böcker, eller science fiction, kanske skräckromaner eller fantasy.
Allt detta kan de älska passionerat, men så när det ska till att skapas en berättelse… kommer känslan av att texterna nog borde vara ganska djupa, lite mörka och gärna ganska tankeväckande.
Fantasyälskaren försöker skriva ”hård SF”, älskaren av chick lit försöker skapa en tung klassisk roman etc, och efter ett tag känner de alla att de är usla, att de inte kan skriva, och varför funkar skrivandet så dåligt…

För att kontrollera om detta kan är ditt problem, testa den tredje punkten på övningssidan: Gör ett riktigt uselt första utkast

3. Du jobbar bara med ett enda projekt / berättelsen är för komplicerad

Det här är en annan sjuka som drabbar de talangfulla, det är den monstruösa följden av överdriven självkritik och perfektionism. Det börjar med en historia som, trots att den fångar författaren, tycks stört omöjlig att avsluta. Författaren jobbar med den här historien under lång tid men får den aldrig klar. Hen skriver utkast, omdisponerar intrigen, omformulerar, skriver mängder av anteckningar, lyckas nån gång skriva ett enstaka kapitel, men får aldrig riktigt ihop helheten.

Här har vi två fällor i en. För det första, ju mer tid och kraft författaren lägger ned på detta projekt, ofta med följden att andra projekt får stryka på foten, ju mer kräver hen att projektet ska betala sig, vilket ökar kraven, och då matas självkritiks- och perfektionistcykeln effektivt. Den andra fällan är att om författaren började jobba på projektet vid en tidpunkt då hens hantverksförmåga var otillräcklig för att ro iland det, och om det faktiskt är det enda projekt hen jobbar med – då är risken att hen aldrig kommer lära sig hantverket ordentligt. Författaren sitter i en ofruktbar bubbla.

4. Förväntningar – fantasi och verklighet

En av de vanligaste orsakerna till skrivkramp hos nykläckta författare är klyftan mellan fantasierna om hur en författares liv är, och de verkliga förhållandena.
Ett exempel kan vara föreställningen om att det ska gå lättare och lättare att skriva. Paniken som uppkommer när det visar sig vara lika svårt varje gång – eller till och med svårare – kan utmynna i skrivkramp redan innan karriären tagit fart.

För den författare som redan nått vissa framgångar, kanske publicerat en eller annan bok, vunnit skrivtävlingar eller dylikt, kan problemen mer relateras till skrivkarriärens utveckling. Förväntningen är att karriären nu ska ta fart, och gå spikrakt uppåt. Men verkligheten kan mycket väl vara att efter den inledande stora framgången infinner sig en viss stiltje. Om detta håller i sig kommer strax tvivlet och missmodet att knacka på dörren, och skrivglädjen falnar. I värsta fall blir författaren så knäckt att vad som skulle ha kunnat vara en mycket lovande skrivkarriär helt ges upp.

5. Att förlora tron på processen

Den här sortens skrivkramp kan slå till precis när som helst i författarens karriär. Ibland beror det på felaktiga förväntningar om vilken nivå hen ska ha på sitt skrivande, konstnärligt och hantverksmässigt, men det kan också bero på karriärsfunderingar eller mer allmänna känslor av uppgivenhet inför tingens tillstånd.

När det handlar om det konstnärliga och hantverksmässiga kan de höga förväntningarna leda till att författaren förlorar tron på sin egen talang, sin värdighet, giltigheten i vad hen har att berätta om. Gäller det skrivarkarriären i sig kan författaren sörja över svårigheten att bli publicerad, krympande marknader, suget efter ytliga skräpböcker, eller överhuvudtaget världens allmänt ruttna tillstånd.

Författaren måste i detta läge, förutom att kämpa med de dagliga skrivbekymren, även brottas med en inre röst som gnäller: ”Varför ska jag bry mig?”.
Och när författarens enda svar är: ”Jag vet inte…” är skrivkrampen inte långt borta.

6. Brunnen är tom

7. Stress och panik

Som du kanske redan vet är skrivkramp självgenererande – ju svårare du har att skriva, desto mer känner du att du inte kan skriva. Och ju mer du känner att du inte kan skriva, ju mer hjälplös och uppgiven kommer du att bli, och ju mindre kommer du att skriva. Och så vidare.

Sammanfattning

Som du märker finns det många orsaker till skrivkramp – men kunskap är makt, och nu vet du lite mer, vilket innebär att du står bättre rustad när skrivkrampen får dina händer att stelna.

7 reaktion på “Varför drabbas man av Skrivkramp (writer’s block)?

  1. Åhh, jag känner så igen mig i flera av dessa punkter (tre eller kanske fyra av dem) Framför allt punkt två… Just nu står det helt stilla. Kanske för att jag råkar läsa Hemingway medan jag försöker skriva en ”typ chick-lit”, det kan ge vem som helst mindrevärdskänslor. :)

      • ”the Hemingway Syndrome” :D
        Jag har egentligen redan skrivit hela det första utkastet och är nu i omskrivningsfasen och det är där det tagit stopp. Måste kanske sluta läsa dylika böcker i alla fall för ett tag, ifall det ska bli något andra utkast, för jag hade hoppats att det skulle bli ett bättre än det förra… Men jag håller med, jag använde mig av den metoden under tillkomsten av det första utkastet och det var riktigt roligt.

  2. Här känner man verkligen igen sig. Man är överdrivet självkritisk. När idéerna lyser med sin frånvaro tror man att man inte kan skriva mer. Huvudet är helt tomt känns det som. Det är som om man inte ens har skrivit det man har skrivit. Känslan är mycket konstigt. Men rätt var det är så kommer den rätta känslan tillbaka, av en bagatell ibland. Man går t ex ut, ser någonting, hör någonting och så är man på banan igen. En härlig känsla infinner sig. Just nu står det lite still hos mig, men det kommer små idéer som poppar fram. Nya karaktärer som gör att berättelsen får liv igen.

    • Känslan du beskriver av att inte begripa att man ”skrivit all den där texten” tror jag beror på klyftan mellan vårt medvetande och den inre skaparkraften.
      Vårt medvetande är egentligen ganska begränsat, hade vi bara det till hjälp skulle inte många böcker bli skrivna.
      Men medvetandet själv har en förmåga att förstora sin egen betydelse, och har därför svårt att begripa att något som ligger bortom dess egen horisont faktiskt existerar och kan skapa och skriva.
      Fint att berättelsen hittar nytt bränsle genom de nya aktörerna :-)

Kommentera