Artikeln är skriven av Birgitta Sandblom

Förlåtelse

Jag är inne i ett kapitel i min roman och ska formulera orden av förlåtelsen. När jag väl skrev ordet stannade jag upp i mina tankar mina fingrar blev stela jag kunde inte fortsätta att skriva ” jag förlåter dig” mina  funderaringar hamnade i djupheten av ordet av vad är förlåtelse och när är det okej att förlåta?

Ordet blev mer än kraftfullt när den vanliga frasen sedan dök upp i media och drevet var igång.” Ljusblond och blåögd”

Blåögd brukar jag kalla mig själv för när jag inte förstått eller köper en produkt som en vass säljare febrar mig upp mig för att jag ska köpa. Eller när jag skrev de där raderna på nätet som inte var elaka men som tolkades negativa eller när jag trodde på honom som jag blev förälskad i men som var en helt annan man i en annan kostym Han som bedrog och ljög i allt han sa till mig om hur mycket han älskade mig då var jag blåögd som trodde.

Då tittar jag på mig själv i spegeln med mina bruna invandrarögon och mitt mörka hår. Och säjer till mig själv  att så blåögd får du inte vara. Här är det inte lätt att förlåta med mitt eget dumma brott jag måste försonas med mig själv det var ju jag som var förälskad och ville bli älskad då förlåter jag inte honom men försonas med mig själv. För att jag var dum nog att tro och för att få sinnesron måste jag tro på min egen försoning för ett brott som inte var mitt.

Vad betyder det när vi ber om förlåtelse? Vet vi om att vi mobbar? Narras? före eller  efteråt att vi upptäcker grodorna som föll ur munnen?

Varför finns så lite av förståelsen med alla grodor som vi gör?

Oförlåtligt?  För alltid?  För mig kan det vara ett evigt straff.

Är det lätt att förlåta?

Eller är det svårt att förlåta?

Har förlåtelsen med kärleken och det villkorslösa en  hand i hand lösning? går förlåtelsen och kärleken samma vägar?

I bibeln och i lagen skriver man att nåden går före  den olagliga förseelsen. Hur stort kan brottet vara för att inte förlåtelsen ska godkännas?

Minns under min konfirmation när prästen sa att man får alltid syndernas förlåtelse. Efter att ha grunnat på detta stod det senare i livet klart för mig att man går in i kyrkan ber om förlåtelse för sina synder och vips är du förlåten av Gud men det är i kyrkorummet.

Om jag mördar någon våldtar någon kan jag bege mig till kyrkorummet få förlåtelsen enkelt men samhällsförlåtelsen är svårare.

Kan Nora den fastspända flickan någonsin förlåta allt hon gått igenom?

Förlåtelse är något vi ger från os själva till någon annan kan vara en kär vän en kärlek en mor en far kanske.

Mår vi bättre efteråt. Jag letar i mina egna tankar efter händelser när jag förlåtit och inte förlåtit. Men jag vet att jag försonats med en väninna en gång när hon var tarvlig och dum och ljög för mig en allvarsam händelse hon gick ut och åt med min dåvarande fästman.

Men vet inte idag om det var för mig själv som jag försonades med hennes brott? Då var vi alla inblandade  som offer, skyldiga och oskyldiga om jag inte försonats fick vi leva fick leva med det ruttna som skedde.

Jag brottas med förlåtelsen men har fått en övertygelse om att om vi inte förlåter har vi svårt med relationerna. Livets resa är en del portioner svek och ibland är jag själv en svikare och närstående sviker eller massmediala människor som sviker löften.

Vad är ett löfte värt?

Jag börjar mer och mer tro på att förlåtelsen är en gåva inte att ge bort förlåtelsen enkelt utan med eftertankar och grundliga funderingar på det som skett.

Förlåtelse för mig själv först och främst  för att bevara mig själv i mitt förlåtande.

Makt är inte att sitta inne med en förlåtelse jag vill hellre vara älskad än oförlåten.

En reaktion på “Förlåtelse

Kommentera