Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Författarnas vanligaste misstag

Okej, en annan börjar bli lite varm i kläderna nu, när jag är inne på inlägg nummer två.

Så jag tänkte ta upp något som säkert alla skulle vilja ha reda på. Vilka misstag gör egentligen författare oftast som ändå slinker igenom publicering? Jag tror mig kunna svara på det, jag är nämligen en typ som klämmer några hundra böcker per år och därmed får se mycket himmel och även en betydande del helvete rent litterärt. Att läsa dåliga böcker som faktiskt givits ut kan dock vara mycket hälsosamt för den som är författare. För det första får man kläm på misstagen, för det andra triggar det självförtroendet. ”Kan han/hon så kan jag!” Så fortsätt ni läsa även dåliga författare.

Nu kommer vi till en känslig sak, jag skall nämligen ta ett negativt exempel från en mycket populär författarinnas produktion. Jag är medveten om Camilla Läckbergs popularitet, men den absolut vanligaste missen har även hon gjort. Privatpersoner som rotar runt i polisutredningar och kontaminerar bevismaterial är fruktansvärt irriterande! I några av hennes böcker borde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i verkliga livet ha åtalats och hennes make polisen avskedats för grovt tjänstefel. Det är naturligtvis fler som begår dessa misstag och låter huvudpersonen komma sättandes med mordvapnet i högsta hugg och säga ”den hittade jag i en papperskorg”. Standardförfarande 1A är att man genast skall gripa personen om det finns rimlig möjlighet att personen begått brott och utesluta att det är mördaren som knallar in med mordvapnet. Jag säger naturligtvis inte att man måste skriva exakt som verkligheten, om vi återigen tar kriminalromanen som exempel så skulle en bok som innehåller en beskrivning av en verklig polisutredning bli mördande tråkig, men man måste göra avstegen från verkligheten snyggt och trovärdigt. Där misslyckas många. För den som skriver kriminalromaner vill jag rekommendera en liten käck bok som heter ”Polishandboken”, författarens namn har fallit ur minnet. Den innehåller instruktioner för hur polisman skall bete sig i olika situationer. Ovärderlig när man vill få till detaljerna!

Ett annat misstag berör jag i mitt förra inlägg, så det berör jag inte här. Men det är bristande karaktärer. Läs inlägger ”Han har karaktär” för mer om detta.

Mycket underhållande kan det också vara med människor som inte riktigt behärskar metaforer, men så gärna vill, och människor som har bråttom och helt enkelt slarvar bort sig i sin egen text. Här följer några underhållande exempel. Första delen härstammar från en sammanställning av romanmissar i en bok som heter ”Stilblommor och grodor” skriven redan 1934 av redaktören Albert Holmqvist under signaturen ”Purre”.

  • ”Ha! utropade han på portugisiska”
  • ”På hoppets planka hade han gått torrskodd genom missräkningarnas öken”
  • ”Greven bröt tystnaden med en stum nick”
  • ”Greven promenerade gemytligt fram och tillbaka med händerna på ryggen, läsandes sin tidning.”

Ja, ni förstår själva. Som avslutning på temat att slarva bort sig i texten ber jag att få bjuda på min absoluta favorit:”Den lilla båten drev nedför strömmen precis på det sätt som ett bowlingklot inte hade gjort.”

En annan sak man bör ha i åtanke är det här man namnbruk. Det är oerhört irriterande att författare ofta inte sätter sig in i namnbruket ordentligt, då särskilt när författaren tar upp utländska namn. Hur många gånger har jag inte stött på namnet ”Ilsa” i amerikanska böcker beskrivande en ung, svensk skönhet. Jag har aldrig träffat någon svensk kvinna som heter Ilsa. Elsa må vara hänt, men merparten av våra Elsor är inte 22 år gamla längre. Ytterligare en utländsk man som misslyckats något är Gaston Leroux, som skrev den helt underbara boken ”Fantomen på operan”. Flickan heter Christine Daaé och sägs vara dotter till en svensk violinist. Okej, må hända att man kan heta så, men det är ju inte direkt svenskklingande. Jag älskar dock boken ändå. Samma sak gäller fantasilösa författare i vårt avlånga land som alla kallar sina amerikaner för Bill och John. Antagligen eftersom det är två mycket välkända politiker, John F Kennedy och Bill Clinton. Jag kan ge ett aktuellt exempel på namnbruk själv. I ett av mina verk som för tillfället är under utarbetning har jag med en del ester. Det första jag gjorde var att ta reda på vilka efternamn som är vanligast i Estland. Numera är det ingen match att ta reda på sådana saker, google är fantastiskt.

Nu har ni nog fått höra tillräckligt med tjatande för idag och sammanfattningsvis skulle jag vilja säga det att nästan alla misstag som görs i böcker beror på bristande research, att författaren har låst sig vid sin intrig, vilket gör att författaren är villig att göra riktigt stora avsteg från verkligheten för att få slutet att fungera (eller förklara varför en privatperson lallar runt i en polisutredning) och att författaren slarvar bort sig själv i sina försök att vara målande i sin miljöbeskrivning.

Så läs på, tänk efter och kompromissa med intrigen så den blir trovärdig. För att läsa böcker som innehåller uppenbara fel irriterar. Du behöver inte skriva sanningen, men du måste få läsaren att tro att du skriver sanningen just då. Logiska luckor förtar upplevelsen.

Artikeln skrevs av Richard Andréasson i kategori skrivtips, taggat som , , , , , , , . Bokmärk permalink.

Om Richard Andréasson

Är en helt vanlig ekonom boendes i Bohuslän. Det är när fritiden tar vid som jag blir ovanlig, för om du inte hittar mig på golfbanan får du försöka vid skrivbordet. Där sitter jag vid min dator och försöker författa nya och spännande kriminalromaner. Hur det blev kriminalromaner vet jag inte, kanske för att jag likt Leif GW fascineras av människan när hon är som sämst. Började skriva egna alster redan i skolan och jag växte väl aldrig riktigt ifrån det. Sedan fuskar jag med en del verser på rim också, mest eftersom att jag kan. Mitt mål är att hålla hög språklig kvalitet i det jag skriver och gärna gå lite emot strömmen. En läsare som inte blir överraskad av en bok är en missnöjd läsare. Varför läsa en bok som man redan vet hur den slutar?När detta skrives (Maj 2013) jobbar jag på två manus, en ren kriminalhistoria och en politisk thriller som handlar om maktmissbruk och spelen i maktens korridorer. Men här skall jag istället försöka ge likasinnade lite tips och inspiration efter bästa förmåga.

Kommentera