Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Därför hittar du inte mig hos bokhandlaren

Här kommer ännu ett litet inlägg från mig. Det har blivit en vana redan, att skriva någonting åt er. Den här gången tänkte jag vara än mer personlig och presentera min ”författarresa” och hur jag egentligen hamnade här. Och berätta om den främsta anledningen till att jag inte blivit utgiven. Jag såg att någon undrade om det på facebook och vill en gång för alla klargöra att jag inte är publicerad ännu. Förklaringen på detta följer längre ned.

Men vi skall ändå börja från början. Onödigt att tillägga kanske, hur många av er sitter och tänker ”Jag hoppas att han inte börjar med slutet”? Nåväl. Det började i skolan, redan under mina första skolår. Jag var nämligen bra på lektionerna vi hade i svenska. Jag hade lärt mig att läsa redan före första klass, hur det gick till vet jag egentligen inte. En dag kunde jag läsa skyltar. Förundrad över detta, vilket min omgivning också var, började jag försöka läsa andra saker lite här och var. Därför hade väl jag lite väl förspänt när jag sedan skulle lära mig skriva. Faktum är att min lärarinna, som inte tyckte speciellt mycket om mig, hängde upp en dikt jag skrev i lärarrummet. Detta var en ovanlig företeelse och jag fick mycket beröm för min poetiska ådra. Det var första gången någon reagerade lite på mitt skrivande.

Åren gick och jag läste allt mer. Jag tröskade snabbt igenom så kallade ”Ungdomsböcker” från Wahlströms långt före mina tonår. Och tidigt började jag läsa ”riktiga” kriminalromaner. Det var där någonstans som det uppstod ett problem. Jag kunde läsa 4-5 böcker i veckan, minst. Jag var välkänd bland bibliotekets personal som en person som ständigt var på jakt efter nya böcker att läsa och hittade allt färre författare som jag inte redan läst eller tyckte illa om. Visst producerade många av mina favoritförfattare fortfarande böcker, men inte alls i den omfattningen som jag läste. Det var då en lärarinna, en annan än den ovan, väckte mitt intresse. Jag hade under mina skolår skrivit en ansenlig mängd berättelser, dikter, verser och parodier på sångtexter, mestadels tvångsmässigt efter att ha fått en uppgift. Men min lärarinna hade uppmärksammat något som andra missat. Hon tyckte nämligen jag hade stor talang och potential. Därför introducerade hon mig till skrivandet och tog på sig att ideellt, på sin fritid, granska och kommentera det jag skrev. På så viss märkte jag att jag faktiskt kunde skriva. Och kom på idén att skriva en berättelse istället för att bara läsa andras.

Hon sporrade mig och fick mig att utveckla mig språkligt, utveckla en slags förfining i mitt sätt att uttrycka mig i text. Det var också hon som övertalade mig att skicka in mitt första kompletta manus till hela sju olika förlag. Det första manuset är aldrig bra, inte heller mitt första. Det refuserades naturligtvis av samtliga. Av mitt följebrev framgick tyvärr inte att den som skrivit manuset endast var 13 år. Så ung var jag och jag hade redan skrivit ett romanmanus. Kort var det och intrigen var urusel, om man mätte intrigen med samma mått som man mäter publicerade författare. För att vara en relativt nybliven tonåring måste jag säga att intrigen inte var så fruktansvärt dålig.

Nåväl, åren fortgick och mitt liv förändrades. Hela tiden fortsatte jag såklart att skriva, men jag hade aldrig tillräckligt fokus för att faktiskt skriva ihop något riktigt, riktigt bra. Jag gick ut skolan, jag gick en gymnasieutbildning, jag läste till ekonom till slut och så startade jag eget företag. Romaner och noveller ersattes av först akademiska skrifter under min utbildning och sedan av marknadsföringsmaterial, pressreleaser, affärsplaner och konsultrapporter. Jag skrev ändå, fast i mindre omfattning. Och så höll det på hela vägen. Ända tills hösten 2011 då jag slog näven i bordet och tänkte att nu skall det bli fart på skrivandet. Så blev det också, till viss del. Mitt gamla utredningsgäng var förlegat, tyckte jag, så jag skapade en ny kommissarie med nya poliser under sig (lärarinnan som upptäckte mig har dessutom fått stå modell för en karaktär, som en liten hyllning). Noga var jag också att göra kommissarien olik mig själv. Han är gift och har utflugna barn, till exempel. Undertecknad är en barnlös ungkarl. Av enkla skäl är jag och kommissarien dock bosatta i samma stad, fast han bor finare än mig.

Så, vad hände efter att jag slagit näven i bordet? Ja, först gick det sporadiskt, men ett halvår senare slutade jag med egenföretagande i stor skala. Sedan dess har jag åtagit mig konsultuppdrag i mindre omfattning enbart. Varför hör inte hit. Då fick jag också mer tid. Tyvärr har Murphy och hans satans lag varit framme ett par gånger. I vintras kraschade min externa hårddisk som jag har som back-up. Samma dag som jag skulle köpa en ny lämnade min dator in sin avskedsansökan. Ett antal texter fanns tack och lov bevarade på annat håll, men vissa är inlåsta på en kraschad hårddisk som måste skickas till ett datautvinningsföretag för att tömmas på texterna. Det kommer också ske, någon gång.

Sedan dess jobbar jag på två olika manus. Dels skriver jag en kriminalroman, om min kommissarie, som är något mer trovärdig än genomsnittet. Dels skriver jag också en spännande historia som kan beskrivas som en politisk thriller. Jag har flera gånger i mitt liv fått bevittna hur människor med makt utnyttjar sin position, hur kommunalpolitiker skaffar sig skvaller från tjänstemännen, hur vissa personer med tystnadsplikt läcker som såll om man bara betalar eller byter tjänster. Alla som har makt blir inte korrupta, naturligtvis, men vissa blir det och det är dags att någon skriver ned detta fenomen i romanform. Hur långt vissa är beredda att gå för makt, pengar och status.

Så, anledningen till att jag inte blivit utgiven är främst att jag bara skickat in ett enda manus till förlag. Ett dåligt, första manus. Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har vad som krävs för att bli utgiven författare ändå. Att jag inte skickat in något manus beror på två saker. Dels har det aldrig varit läge, jag har haft alldeles för mycket kring mig för att ställa upp på förlagsmöten, eventuella turnéer med boksignering och liknande. Dels har också min oerhörda perfektionism satt stopp för det. Jag har aldrig skrivit ett manus som jag tycker förtjänar att skickas in. Inte ännu. Det är bra, men jag vill ha det bättre. Det är hjärnspöken naturligtvis och jag får bekämpa mina demoner såsom alla får bekämpa sina.

Sammanfattningsvis är jag alltså en ekonom som skrivit så länge han kunnat skriva, har läst oerhört många böcker (enligt personalen på biblioteket nära mitt barndomshem innehar jag ett inofficiellt rekord i flest antal lånade böcker på en och samma gång) och därmed anser jag mig ha ganska god överblick över böckernas underbara värld. Under min livsresa har jag stött på patrull ett antal gånger också och fått uppfinna lösningar som fungerar för att kunna fortsätta skriva. Jag har också blivit färdig en j-vla massa gånger. Den visdom som uppstått under ovan beskrivna livsresa är vad jag delar med mig av till er. Jag kan inte garantera att ni blir utgivna för den sakens skull, men för att citera Clint Eastwood: ”Om ni vill ha en garanti, köp en brödrost.”

Artikeln skrevs av Richard Andréasson i kategori Att skriva, taggat som , , , , . Bokmärk permalink.

Om Richard Andréasson

Är en helt vanlig ekonom boendes i Bohuslän. Det är när fritiden tar vid som jag blir ovanlig, för om du inte hittar mig på golfbanan får du försöka vid skrivbordet. Där sitter jag vid min dator och försöker författa nya och spännande kriminalromaner. Hur det blev kriminalromaner vet jag inte, kanske för att jag likt Leif GW fascineras av människan när hon är som sämst. Började skriva egna alster redan i skolan och jag växte väl aldrig riktigt ifrån det. Sedan fuskar jag med en del verser på rim också, mest eftersom att jag kan. Mitt mål är att hålla hög språklig kvalitet i det jag skriver och gärna gå lite emot strömmen. En läsare som inte blir överraskad av en bok är en missnöjd läsare. Varför läsa en bok som man redan vet hur den slutar?När detta skrives (Maj 2013) jobbar jag på två manus, en ren kriminalhistoria och en politisk thriller som handlar om maktmissbruk och spelen i maktens korridorer. Men här skall jag istället försöka ge likasinnade lite tips och inspiration efter bästa förmåga.

5 reaktion på “Därför hittar du inte mig hos bokhandlaren

  1. Jag har väl aldrig, så länge jag läst din blogg, varit i tankebanorna att du är en barnalös ungkarl. *skratt* Tänka sig vilka fördomar folk egentligen har utan att man är medveten om det.

    Nå, men lycka till med skrivandet – själv ska jag någon gång slå näven i bordet jag med…

      • jag kanske borde tydliggjort det hela lite mer. Det är alltså min livshistoria som står skriven där uppe, inte Christians. Sedan såg jag en kommentar på facebook också av Staffan. Jag vill klargöra att jag var 13 år för ganska längesedan, det var när jag var 13 år som jag skickade in manuset. Sedan dess har jag aldrig skickat in ett manus eftersom jag helt enkelt inte har haft tid. Mina nästan färdiga romaner (2 stycken) försvann tyvärr helt i datorkraschen, därför fick jag börja om från början i februari. Det dröjer nog till efter sommaren innan jag kan skicka in något till förlag.

  2. Spännande att läsa din berättelse. Tänk att det nästan alltid är sådär; att det svåraste är att helt enkelt se till att saker blir gjort. Jag är lite i samma situation som du. Jag har alltid läst och skrivit mycket, men jag har aldrig skickat in någonting till förlag. Jag har helt enkelt aldrig sett till att göra något manus tillräckligt klart och tillräckligt bra.

    Precis som du försöker jag ändra på det nu. Stort lycka till med ditt skrivande!
    /Liv

    • Det är så det brukar vara. Livet kommer emellan. Man har jobb, vänner, intressen och så blir allting bara halvfärdigt eller dåligt. Nu vet jag om att jag är jordens mest självkritiska också, så det får jag jobba på.

      Tack för din kommentar och lycka till!
      /Richard

Kommentera