Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

Att vara författare utan att vara författare.

Hej. Agnes är vad jag heter och skriver är vad jag gör.
Det tog lång tid för mig att skriva denna första mening, då jag stötte på ett problem redan vid att fastställa en titel för mig själv som skribent. Först skrev jag: Jag heter Agnes och jag är författare. Fast sedan tänkte jag att författare, är jag verkligen det? När jag inte har skrivit mer än en bok, och förresten räknas den väl knappt, och jag jobbar i och för sig med att skriva men en blir väl inte bilmekaniker genom att byta olja heller.

Plötsligt slog det mig vilken oerhörd nedvärdering jag just utsatte mig själv för. För vad är det egentligen som avgör om man är en författare eller inte? Är det en utbildning som krävs (kan man ens utbilda sig?), inbjudningar till att sitta i morgonsoffor och eller att få posera på mittuppslaget av Veckorevyn? Nej, jag tänker lite såhär:
Det är alltid svårt att veta hur man ska börja någonting, i synnerhet beträffande skrivande. Markeringsstrecket hänger där framför trötta ögon och blinkar ihärdigt, liksom för att skapa en takt i det annars ekande tomma huvudet. Dokumentet förblir vitt och orört. Det är nästan vitare än vitt, utan tvekan tommare än tomt. Man vågar inte påbörja någonting, för tänk om det blir fel. Tänk om de andra författarna, de där som kan och vet, skulle märka att jag inte vet hur reglerna omkring en inledning ser ut.

Det är då man måste tänka att trots att det känns svårt, så är det egentligen inte svårt att skriva. Det handlar bara om att bestämma sig för att göra det, och sedan göra det. För tillfället är jag bosatt i London; superlativens hemvist och den pulserande framtidens kärna, och med engelskan som språk blir det hela nästan ännu tydligare. ”What do you do?”, frågar någon. ”I write”, svarar jag. Det är nog där det börjar. Att bestämma sig för det, att veta det, att säga det högt. Du kan skriva, du vet hur man gör och den enda definitionen som krävs för att du ska kunna kalla dig själv för en författare är att skrivandets konst är någonting som du utför med njutning.

Jag tror att alldeles för många är rädda för att skriva på fel sätt. Att de hålls tillbaka av skräcken att deras kåseri mest bara blev en krönika med ett skämt på slutet. Därför vill jag idag slå ett slag för de författare som inte tvekar. På de som använder markeringsstreckets taktfasta blinkande som ett peppande ljudspår i bakgrunden. Till alla de som börjar skriva utan att veta hur man gör. För vet ni vad? Ni listade just ut hemligheten. Man bara gör det.

Så hej, alla som läser detta. Jag heter Agnes och jag är författare.

3 reaktion på “Att vara författare utan att vara författare.

  1. Jag hoppas att jag en dag kan säga, Hej jag heter Daniel och jag är författare.
    Skriver gör jag, varje dag. Tvingar mina fingrar över tangentbordet även de dagar när hjärnan står still. På min blogg skriver jag ibland väldigt kort och ibland lite längre. Men jag gör det varje dag. Jag kallar mina texter för micronoveller men egentligen är de bara texter. Hej jag heter Daniel och jag skriver ord för att skapa texter för att en dag kunna kalla mig författare.

Kommentera