Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Tänk här går man och vankar som en åtalad i väntan på domen.
Man vet inte hur det ska sluta, bara att man inte kunde ha gjort något annorlunda.
Men det kan bli bättre, det ska bli bättre. Och det är bra, oavsett domen.
Jag har fått många spridda domar som tagit mig ner till underjorden i några sekunder, men har velat få en bra dom i slutändan så därför har jag tagit mig upp igen.
Snabbt som en iller, skjuten ur en kanonkula, kvick som en räv och plötsligt som en blixt står jag där igen redo att kasta mig på monstren.
Och jag tror på den, domen, den som ska få mig att flyga upp bland molnen och tugga lite av den, ja bara lite för den behöver sin forn för att bli det regn som ska falla.
Om inte annat så får jag påverka domen själv, tänker jag då. Ta tag i det på riktigt, visserligen har jag gjort allt på ”riktigt” men ändå, liksom göra så allt vänder till min fördel.

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Jag talar om mitt nya manus förstås, och jag talar om hur svårt det är att möta alla nej.
Nej tack, och nej, de orden haglar som en kulspruteeld över mig. Men en och annan ljusglimt av fina ord har vackert dansat fram från mailen. Men ändå så står det nej tack.
Men ett ”nej tack” som har varit glädjefyllt den här gången, tack för det.(vi svenskar ska tacka så mycket, var det en fransman som sa)
Då har jag lättat lite, på väg mot molnen studsar jag ovanför golvet för att efter en tid landa igen och inse att jag står där själv där och dansar. Naken men varm, olycklig men fri.
Jag söker alternativ, jag söker vägar, som jag har gjort förut. Sju gånger, för att vara exakt, det är ju sju böcker jag har gjort.
Några har varit lite lättare att hitta ett hem åt, men några har krånglat som värsta olydiga barn.
Dem måste man vara extra snälla mot, visa att det finns kärlek i överflöd, men ändå med bestämd hand visa åt vilket håll de ska gå. (fast man inte vet själv)
Det finns så mycket att känna lättnad för, och så mycket att oroa sig över. Men lättnadskänslan varar inte alltför länge, en våg av obehag infinner sig och jag ser den snåriga stigen tydligt framför mig.
De otrevliga verkar inte hålla sig till en plats på jorden, de finns överallt.
Men det finns en hel del guldkorn som inte är rädda för att ge positiva skallringar, ja sådana som gör att man darrar till lite av vällust.
Med dem i ryggsäcken går jag vidare mot nästa hållplats. Och väntan blir lättare.
Den där som ska komma, den där som bara väntar på just det här manuset ”I mjölnarens spår”, den där lilla stenen som rullar fram i ett långsamt tempo mot dig, den kommer på något sätt. (hoppet är ju det sista som lämnar människan)

stina_rod_liten

Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.
Det vill säga när kroppen var okej, att nacken och foten var skapliga, då skulle jag kunna ta tag i allt igen och med den iver som bara ”Rännar-Stina” kan, återgå till det som brinner inom mig.
Och just ”den biten” av mig skulle förläggaren veta alldeles tydligt och klart hur den var. Att jag är skör, inte som de flesta är sköra utan med en kropp som har sina krackeleringar.
(jag tänker genast på vaxbatik som jag pysslat med, där är det vackert och här är det struligt)
Det var en stor del i ”paketet”, och det behövde jag aldrig ingående förklara för henne. Det var jag helt enkelt, och hon förstod den delen lika mycket som mitt sätt att skriva och mina böckers varaktighet var sanna och ärliga.

Bitvis tunga, alla delar i ”paketet” är bitvis tunga som elefanter, men vad är inte tungt? Säg mig något som inte är tungt. Kärlek, godhet, vänlighet, eller hat, ilska eller rikedom, fattigdom?
Att sova är inte tungt, just det, eller joo, det kan vara en mardröm eller mycket invecklad dröm. En gåta som förvirrar eller hänger sig kvar hela dagen som en dimma.
Här kommer jag med de nya manusen (två) ”I mjölnarens spår” och ”Mannen i rocken” och hackar mig fram som en himla datahacker, sätter mig på en stol framför dig och du kan bara inte flytta på dig, du vill inte flytta på dig. Du bara sitter kvar och ler åt ”paketet” framför dig.

Kram Stina

Författarsida

https://stinanilssonbassell.wordpress.com/2015/01/29/gar-jag-i-mjolnarens-spar-eller-gar-jag-utan-spar/

3 reaktion på “Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

  1. Jag väntar jag också. Känns som om man trampar vatten och att det bara blir djupare och djupare. Jag har inte gett ut någon bok än men får väl fundera på vad jag ska göra med min fantastiska bok efter att alla förlag sågat mig…

    • Hej Pia!
      Jo, jag är inte ensam…och det är någonstans, i det tragiska, ganska skönt att veta.

      Efter sju böcker är det fortfarande likadant, en ständig kamp om rätten att få ge ut sin bok.
      Tre är utgivna på ett litet förlag och fyra av böckerna, tre diktböcker (poesi är svårt) och andra sagoboken är utgivna genom BoD.
      Där betalade jag inte så mycket, och svisch så fanns de i Sverige och ute i Europa.

      Jag önskar att jag kunde tipsa helhjärtat om BoD för det var lätt och smidigt, ganska billigt, men jag saknar den personliga kontakten.
      Någon som finns där och som vet vad boken handlar om, någon som bryr sig.
      Fast, har det ingen betydelse så är BoD ett bra alternativ. Det vill säga om man inte bryr sig om papperskvalitén.

      Vilket jag gör, bryr mig om papperskvalitén alltså. Det är helheten av boken som jag vill ha del i, eller tycka till om i alla fall.
      Omslagen på alla mina sju böcker är mina tavlor, förutom en roman, Eko av natt, och jag har det så förspänt att min sambo är AD på reklambyrå och har gjort alla omslag.
      Att sitta i samma rum är inte dåligt
      Men det är en jobbig sits Pia som vi sitter i, och ibland undrar man ju…

      Jag har inte många andra tips än BoD, och där blir det så dyra böcker om man ska ha inbundet (vilket jag vill i det här manuset).
      En roman på 340 sidor kräver inbundet tycker jag.
      Och jag tycker vi författare har en skyldighet till köparen (inte bara för att få sälja mer) att priset är rimligt.
      Hoppas du och alla vi andra hittar vägar som fungerar, för Pia du ska ge ut din bok!

      Kram Stina

Kommentera