Artikeln är skriven av Elza Zandi

”Du har en sådan livlig fantasi”

När jag var liten sa folk hela tiden till mig att jag hade “en sådan livlig fantasi” på ett sätt som fick mig att undra om de menade det som en komplimang eller som en förolämpning. Några menade det säkert som en komplimang men jag är helt säker på att andra menade det som något negativt, som om jag inte kan förstå verkligheten.
Jag har aldrig riktigt behövt sätta mig ner och hitta på någon historia, den har liksom alltid funnits där. Jag har heller inga problem med att fördriva tiden ensam. Jag hittar på olika scenarios i mitt huvud och omedvetet har det blivit bra berättelser att skriva ner. Men hur viktigt är det egentligen med att ha en ”livlig fantasi” när man skriver? Alla har nog läst något där man insett att författaren eller skribenten har haft för mycket livlig fantasi. Vart går då gränsen?

Om jag går tillbaka till mig själv och försöker se på min skrivprocess har jag märkt att fantasin eller berättelserna redan finns inom mig. Jag har aldrig suttit mig ner och tänkt att jag vill skriva någonting, sedan aktivt försökt forma fram en berättelse. För mig har de små detaljerna varit svåra att få fram. Jag vet vad som ska hända och vad det ska leda till men att sätta ihop dem har alltid varit det svåra för mig. Därför har jag en hel hög med påbörjade noveller men väldigt få avslutade. Det spelar alltså ingen roll hur livlig fantasi jag har, kan jag inte få ordning på fantasin kan jag ju ändå aldrig få ett slutresultat.
Jag läste i en intervju med författaren Fredrik Backman att han stjäl mycket från vardagen. Medan han står i kön på Ica kan han stjäla det sätt personer pratar, hela dialoger och kroppsspråk. Han stjäl av sina vänner och av folk som dyker upp i bakgrunden. Det kallar jag genialitet. Han har ju uppenbarligen fantasin och hittat sedan hittat ett sätt att få ihop det helheten. Det här får mig att tro att bara ha en livlig fantasi inte räcker, eller vad säger ni?

Det kanske är dags för mig att sluta leka med min mobil när jag står i kön på Ica och börjar istället lyssna på vad folk säger och hur de beter sig för att avsluta några av mina påbörjade noveller. Vad säger ni, räcker det med att ha en livlig fantasi när man skriver?

/Elza*

5 reaktion på “”Du har en sådan livlig fantasi”

  1. Jag inbillar mig att jag har en skapligt livlig fantasi. Visst har jag kanske fler noveller på G samtidigt men jag slutför dom alltid. Ibland blir dom inget bra men man kan lära sig av det också.

    • Åh vad avundsjuk jag blir att du alltid avslutar dina noveller! Något jag måste börja göra =) Ibland brukar jag istället ta meningar och stycken från de noveller jag inte avslutat och lägga in de i andra noveller och texter!

  2. Jag har en fantasi som jag inte kan få stop på. När jag ska sova, äta, vara uppmärksam i klassrummet eller faktiskt lyssna på det mina vänner pratar om på lunchen, då kryper historierna fram. Oftast är det samma karaktärer hela tiden med deras speciella personligheter, men de får andra namn på pappret/datorn. Men historierna är inte den samma. Ibland när jag vill uppleva samma sak igen så kan jag gå tillbaka och ändra lite saker men då måste jag oftast börja om hela historien. ;)
    Ibland kan det vara en egen historia som jag kommit på själv, de jag sen försöker hinna skriva ner innan de blivit för långa och börjat gå över ”gränsen”.
    Och ibland kan det vara ett litet scenario i en film eller bok jag är missnöjd med eller vill uppleva själv som jag fantiserar om.

    Jag kommer nog aldrig sluta fantisera för mig själv. Jag gjorde det mer förr men nu för tiden har jag lite annat för mig och är mer intresserad av att försöka avsluta mina historier så jag kan skriva ner dem. Fast jag är enormt dålig på avslut. Kan inte ens förmå mig med att läsa klart; ”Legenden om Darren Shan” eller ”Hungerspelens” samlingar för jag vågar inte se slutet. Jag vill att det ska fortsätta. De historier jag fäst mig otroligt mycket till vill jag aldrig ska sluta. (Tvärt om för de jag inte gillar.)

    Just nu tänker jag på det du skrev: ”Vart går gränsen?” För mig finns ingen gräns för vad man fantiserar om så länge man är stolt över det själv. Om man känner att ens fantasier är helt fel då borde man sluta men så länge man tycker om det så är det ”lugnt”, tycker jag!
    Man kanske också ska tänka lite på vad som är ”bra” respektive ”dåliga” fantasier. Om man ex. är arg på någon och fantiserar fram ett piano som man släpper över skallen på personen så kanske man ska fundera lite på varför man tänker så? Jag själv skulle aldrig göra illa någon på det sättet och det vet jag mycket väl och därför kan jag låta mig tänka så om vissa personer, även om personen man hämnas på inte känner till det. :P

    Jag har dock ett litet ”otroligt” problem som jag är lite förvånad över som jag hoppas andra har för att inte verka ”skum”…

    När jag ”fantiserar” så brukar jag gå in i berättelserna väldigt mycket. Jag kan nästan känna allt som händer. Det har funnits vissa fall där jag börjat gråta. (Några gånger utan att ens kunna sluta.) Någon gång blev jag till och med arg, i fantasin, och sen tog ut det i verkligheten då jag blir lite grinigare och skällde lite på kompisen som frågade: ”Varför man var så arg?” Ha ha om hon bara hade vetat. :P
    En gång när jag satt på toa och fantisera, ja skumt eller hur? Så blev det lite sorgligt i berättelsen. Sen när jag var klar och gick ut så var mina ögon fortfarande lite blöta och då, precis när jag öppnade dörren, stötte jag på en lärare som givetvis såg det och frågade om jag var upprörd över något. Jag sa att jag bara var trött och att det var därför som det var lite blött under ögat. Varje gång jag träffar den läraren så tänker jag på den gången. Vårt första möte var det dessutom. ;)

    Vet inte om det är ett stort problem eller inte. Vid såna tillfällen är det givetvis det men jag gillar att känna mina berättelser för då känner jag på mig att det blir bra på pappret. Det är svårt att beskriva det exakt på pappret men jag hoppas en dag att inte bara jag gråter över mina texter.

    Hoppas någon annan känner igen detta. :D

    • Wow! Då måste du ju ha en hel drös med noveller och berättelser i ditt huvud! Bara att sätta igång och skriva ner dem ;)

      Det här med ”vart gränsen går” tycker jag du sa något väldigt tänkvärt, att så länge man är stolt över det själv så finns det inge riktig gräns. Men sedan finns det böcker jag funderar på om det ändå kanske är bra om det finns en gräns. En bok jag tänker på är Tyra Banks bok ”Modelland”, den är otroligt fantasifull.. så pass att det faktiskt bli lite löjligt, tyvärr.

      Att kunna sätta sig in i känslor sådär som du kan är ju fantastiskt om du ska skriva om just den känslan.. om jag var du skulle jag skriva av mig när känslorna ”tar över” och sedan se vad som kommer ut, kanske du kan använda det du skrivit till något bra =)

      • Ja jag har en del berättelser som pågår ständigt i huvudet. Både nya och gamla. ;)

        Jag har aldrig läst den boken så kanske bli en till på min lista då. Men det är en ungdomsbok har jag för mig?!?

        Jag har aldrig tänkt på att skriva när det ”tar över”. Kanske ska testa att sätta mig framför datorn eller något papper och sen blunda ett tag. Brukar oftast bli svårare att skriva ner när det gått ett tag så kanske hjälper.
        Får träna på att slå på tangentbordet utan att titta. Funkar ibland men än har jag inte bemästrat konsten att inte se på tangentbordet. Får försöka lita på mina fingrar mer. ;)

Kommentera