Om Agnes Stenlund

Londonbaserad norrländska med förkärlek till bibliotekshörnor, svart kaffe, hårda bokpärmar och retoriska stilfigurer. Irriteras av särskrivningar och är barnsligt förtjust i sagolika äventyr. Mer om mina upptåg kan man läsa på: http://nordnoll.blogg.se/

Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

att vara för ung, för gammal, för okunnig eller oerfaren för att kunna bli författare.

Jag är av det yngre slaget, i alla fall i majoriteten av de ögon som dagligen betraktar mig. Jag tillhör ungdomen, den nya generationen, vi som är lyckliga när vi får ett jobb eftersom vi inte bara kan ta ett, som inte minns 9/11 och som förlitar oss på våra smartphones som om de vore våra bröder. Det händer att folk höjer på ögonbrynen då jag öppet uttrycker mina åsikter. ”Hur vågar en person, som inte ens hade insett sin egen existens under VM i fotboll -94, uttala sig om omständigheter utanför hens levnadsår eller utbildningsområde eller kompetens?”, undrar de.

Som författare handlar livet om att, på löpande band, kläcka och utveckla hypoteser och historier utifrån tomma luften. Att bygga upp relationer och samband och samhällssystem och händelseförlopp som sträcker sig långt utanför de begränsningar som håller oss tillbaka i verkliga livet. Bara de senaste månaderna har jag, genom min fantasi och mitt skrivande, suttit söndertrasad under brofästen i regniga nätter, hållit föredrag inför ledande politiker i ett dystopiskt samhälle, spenderat sommarkvällar i Stockholms skärgård, funnit innebörden av ensamhet och meningen med vår relation till naturen. Researchen bakom fungerar lite som att cykla; det går av bara farten. Jag tror att många känner igen sig i det: Hur allting börjar med en artikel om kärnkraft, törsten expanderar och växer och inom kort trängs tjugofem flikar längs överkanten på din webbläsare, med rapporter om allt ifrån föräldrapenning till historiska konflikter.

Den dag då jag har ekonomi och möjlighet att göra min research i första hand, kan inte komma för tidigt. Då ska jag flytta till det småländska samhället, promenera längs steniga stigar och lära känna dess invånare, istället för att sitta vaken om nätterna, studera kartor och titta på dokumentärer. Då ska jag jämföra förändringar i det politiska klimatet utifrån politikernas svar på mina frågor, istället för de svar som de gett till andra människor. Det ska jag, och det ska du med göra. Om du vill göra det så kan du det, och när tiden är inne så kommer det ske.

Men tills dess så handlar det om att göra det bästa av det som vi givits. Vill du skriva om stjärnskådning? Skriv om stjärnskådning. Det gäller naturligtvis att vara tydlig med att de astronomiska termerna i ditt verk kanske bör tas med en nypa salt, men farligare än så är det inte att skriva om ett okänt ämne. Låt inte något (eller någon) intala dig att din fantasti är för bräcklig för en idé. Du äger dig själv – ditt medvetande likaväl som din kropp – och när du väl börjat begränsa dig själv i ditt skapande, kan det vara svårt att hitta tillbaka till det fria inspirationsflödet igen. Så lita på din himla fantasi och skriv så mycket du kan om alla de koncept och idéer som kommer till dig, om inte annat för att det är din uppgift som författare.

Så nej, jag var inte mer än ett par månader gammal under VM 1994. Trots detta har jag ändå hunnit med att predika inför världens ledare, under ett stundande krisläge i ett sönderfallande samhälle, många år framåt i tiden. Det, mina vänner, tvivlar jag på att många andra har.

”Start writing, no matter what. The water does not flow until the faucet is turned on.”
– Louis L’Amour

Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

skrivandets benägenhet att fly fantasin.

Jag läste någonstans att en aldrig uppnår ett så uppriktigt och utelämnande skapande som vid nyförälskelse eller hjärtesorg. Kanske att det var jag själv som skrev det förresten. Jag vill inte bedyra att teorin stämmer under alla omständigheter (att skriva en utredande rapport med tyngden av en förlust vilandes på axlarna är tveksamt optimalt) men jag tror att det kan vara en nyttig fras att komma ihåg, bara ifall att en någon gång skulle tappa bort sig i sitt författande. Låt mig förklara.

Det finns olika anledningar till att människor skriver. Någon gör det för att framföra sina åsikter, en annan för att dölja sina. En vill sprida en sanning, en annan en lögn, en tredje gör det för att förändra, den fjärde för att berätta. Men den allra vanligaste anledningen till att det skrivs böcker, noveller och sagor är kanske för att människan har en tendens att vilja fly verkligheten en stund. Omständigheten är förståelig, då det aldrig är så svårt att leva sitt liv som den dag då hela världen plötsligt blir lite för verklig. Först då, när en inser att en har gjort det som ska göras och sett det som ska betraktas, känns livet några lager tunnare än innan. När du har lärt dig att det finns ett namn för varje färgnyans i ett korallrev, och när du vet hur många ballonger som släpps till himlen varje dag. Då. När du har kommit dit, då finns bara fantasin kvar.

Jag vet precis vad du tänker nu. Ingen blir någonsin klar. Det finns inte en människa som lever eller som tidigare levt som har känt varenda känsla på varenda gata, dinglat med benen från varje höjd och samlat all planetens skit under sina naglar för att sedan utnämnda sig själv som klar. Det händer inte att en människa blir fulländad, menar du, fast tänk en gång till, menar jag. När känns livet som mest komplett? När känner en person att nu har jag sett allting som ska ses och provat allting som ska göras? När kan en påstå att en är nöjd? Eller när kan en säga att det inte finns någonting kvar att hämta? Två personer kan påstå att de befinner sig i ett färdigt läge. Den nykära och den hjärtekrossade.

Och vi andra då? Vi som mest promenerar i väntan på att nästa utmaning som ska göra oss lite klokare, starkare och verkligare ska dyka upp. Vi som fortfarande letar efter ett sätt att få grepp om vad verkligheten innebär. Vad ska vi göra? Jag tror helt enkelt vi får göra det bästa av att leva under de omständigheter som givit oss. Ständigt leta efter nya underlag att springa på, dra händerna efter solvärmda husväggar, leta efter de okända känslorna, tala med de tysta personerna, somna under stjärnor och vakna under bord, klättra, bygga, leva och skriva om allting på vägen. Skriva om resan emot verkligheten, och om tillvaron i den fantasi som vi författare ständigt befinner oss i.

Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

Att arbeta på ett skrivprojekt istället för att skriva på något skräp.

Det här med att ta sig själv och sitt skrivande på allvar är ett ämne som ligger mig nära till hands och varmt om hjärtat, och jag utgår ifrån att det även gäller fler som läser denna blogg. Jag fick uppfattningen av att ett flertal kände igen sig i det jag skrev om i mitt senaste inlägg, angående när det börjar vara okej att kalla sig själv för författare, och tänkte därför bygga vidare lite på samma spår.

När slutar det vara skräp och när ska en börja investera i sitt projekt?

Nu menar jag inte att en investering nödvändigtvis behöver handla om ekonomiska omständigheter, utan när det är fråga om ett skrivprojekt så menar jag att de allra viktigaste investeringarna egentligen rör sig om tid, energi, svett och prioriteringar. Återigen är det första hindret att ta sig över de egna tankedemonerna, att sluta skämmas eller förminska sig själv den stund en högt yttrar ”Jag skriver en bok” för familj och kollegor. En skulle önska att alla svarade med samma frågande leende och intresserat sa något i stil med: ”Jaha, vad kul! Vilken typ av bok jobbar du på?”. I idealvärlden kanske reaktionen ser ut så, men det gör den i vart fall inte i den svenska avundsjukans högkvarter. Stålsätt dig, förbered dig på hånfulla leenden, höjda ögonbryn, ”Men du skriver väl inte” och andra tveksamma ifrågasättanden, men se objektiviteten i deras reaktioner och håll ryggen rak. Skäms inte. Det är så lätt att smita undan, slingra sig och skratta till, ”Det är ingenting seriöst” eller ”Vi får väl se om jag orkar fortsätta”, men våga vägra. Vägra förminska och vägra skämmas.

Även om ditt skrivprojekt till en början inte är någonting seriöst så är det ändå både dumt och onödigt att smutskasta det. Av någon anledning darrar vi alla skräckslaget för att ge någon en minsta förväntning eller intresse för det vi skriver. Någonting så blottat och personligt som ditt första skrivprojekt ska behandlas med varsam omsorg, inte slängas i ansiktet på en person som möjligtvis skrattar bort det, men heller ska det inte tryckas ned till ingenting av dig själv. Det är en farlig balansgång att förhålla sig till det man skriver på ett bra sätt, för hur ska en veta hur det låter utan att öppna sig för respons och korrekturläsning, men samtidigt våga behålla det intima framförandet?

Ett tips för att hålla sig på god fot med sitt författarjag är först och främst att involvera sig i kretsar som gör att du känner dig mer som en ”riktig” skribent. Trots att det egentligen inte bör behövas så kan det vara skönt att känna att en har någonting att luta sig emot. Att det finns något där i bakgrunden som rättfärdigar den titel du vill använda. Det kan vara att läsa denna blogg (eller Författartipssajten och Skrivakuten såklart), ställa upp i NaNoWriMo eller annan valfri tävling, gå en skrivkurs, driva en egen blogg eller hoppa på en studiecirkel. Möjligheterna är många och underlättar förhoppningsvis lite i de svaga stunderna.
Vidare vill jag flagga för tipset: Åk iväg. Ta en semester till en plats där vardagsstress och dömande blickar är en avlägsen störning i bakgrunden, slå dig ned på ett café och skriv. Detta förslag ger inte sällan en tydlig bild av hur du står i relation till dig själv och ditt projekt, då det är lätt att vifta bort resandet som en allt för stor investering. Kom ihåg att det i grunden är din hälsa, dina ambitioner och intressen som det handlar om. Välj en plats med inspirerande natur och kultur för att förebygga eventuell skrivkramp, och klicka sedan runt en stund på exempelvis Expedia, så ska du se att du kan komma undan med en överkomlig summa. Priotering är prio 1.
Sist men inte minst, tillåt dig själv att vara ditt författarjag. Att diskutera de frågor som du med ditt skrivprojekt vill ta upp eller att beskriva de platser som du skriver om, jämföra dina karaktärer med verkliga människor och återigen att sprida att du skriver bidrar till att du själv vågar se mer seriöst på ditt projekt. Och hur du ser på det själv är i slutändan det allra viktigaste.

Det finns, som sagt, obegränsat antal aspekter att väga in i sin litterära självbild. Det finns sätt att tänka och hjälpmedel att bruka, men det jag vill avsluta med är kanske det allra viktigate att komma ihåg. Det du skriver är inte skräp, det är din alldeles egna dyrgrip och bör behandlas därefter.

Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

Att vara författare utan att vara författare.

Hej. Agnes är vad jag heter och skriver är vad jag gör.
Det tog lång tid för mig att skriva denna första mening, då jag stötte på ett problem redan vid att fastställa en titel för mig själv som skribent. Först skrev jag: Jag heter Agnes och jag är författare. Fast sedan tänkte jag att författare, är jag verkligen det? När jag inte har skrivit mer än en bok, och förresten räknas den väl knappt, och jag jobbar i och för sig med att skriva men en blir väl inte bilmekaniker genom att byta olja heller.

Plötsligt slog det mig vilken oerhörd nedvärdering jag just utsatte mig själv för. För vad är det egentligen som avgör om man är en författare eller inte? Är det en utbildning som krävs (kan man ens utbilda sig?), inbjudningar till att sitta i morgonsoffor och eller att få posera på mittuppslaget av Veckorevyn? Nej, jag tänker lite såhär:
Det är alltid svårt att veta hur man ska börja någonting, i synnerhet beträffande skrivande. Markeringsstrecket hänger där framför trötta ögon och blinkar ihärdigt, liksom för att skapa en takt i det annars ekande tomma huvudet. Dokumentet förblir vitt och orört. Det är nästan vitare än vitt, utan tvekan tommare än tomt. Man vågar inte påbörja någonting, för tänk om det blir fel. Tänk om de andra författarna, de där som kan och vet, skulle märka att jag inte vet hur reglerna omkring en inledning ser ut.

Det är då man måste tänka att trots att det känns svårt, så är det egentligen inte svårt att skriva. Det handlar bara om att bestämma sig för att göra det, och sedan göra det. För tillfället är jag bosatt i London; superlativens hemvist och den pulserande framtidens kärna, och med engelskan som språk blir det hela nästan ännu tydligare. ”What do you do?”, frågar någon. ”I write”, svarar jag. Det är nog där det börjar. Att bestämma sig för det, att veta det, att säga det högt. Du kan skriva, du vet hur man gör och den enda definitionen som krävs för att du ska kunna kalla dig själv för en författare är att skrivandets konst är någonting som du utför med njutning.

Jag tror att alldeles för många är rädda för att skriva på fel sätt. Att de hålls tillbaka av skräcken att deras kåseri mest bara blev en krönika med ett skämt på slutet. Därför vill jag idag slå ett slag för de författare som inte tvekar. På de som använder markeringsstreckets taktfasta blinkande som ett peppande ljudspår i bakgrunden. Till alla de som börjar skriva utan att veta hur man gör. För vet ni vad? Ni listade just ut hemligheten. Man bara gör det.

Så hej, alla som läser detta. Jag heter Agnes och jag är författare.