Om Christian Wåhlander

Det är jag som initierat projektet www.forfattartips.se. Sedan ganska många år har jag skrivit dikter, noveller, romanutkast(...), pjäser, krönikor, med mera. Jag är även en flitig läsare, och har konsumerat ett par tusen böcker hittills - inte bara skönlitteratur :-)

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Interview with Charlotte Rogan about writing tips

Read more about Charlotte

I´m very proud to present this exclusive interview with Charlotte Rogan about writing.

And I´m really happy that she liked my questions…

In fact, these are the best questions about writing that I have been asked yet.

Charlotte Rogan is the author of The Lifeboat.

It is the summer of 1914 and Europe is on the brink of war, but Grace Winter’s future finally seems secure as she and her new husband set sail for New York, where she hopes to win over a disapproving and status-conscious mother-in-law. When a mysterious explosion sinks their ship, Grace is thrust into a lifeboat by a quick-witted crew member, who climbs in after her even though the boat is already filled beyond capacity.

The Lifeboat is highly appreciated among readers and critics, as just one example, listen to what JM Coetzee, winner of the Nobel Prize in Literature, says about her novel:

Charlotte Rogan uses a deceptively simple narrative of shipwreck and survival to explore our all-too-human capacity for self-deception.

Christian Wåhlander – Författartipsbloggen: Now, as you´ve written a highly appreciated book, do you feel that “I´ve said what I wanted to say to the world”, or was this just the beginning? (feel no pressure…)

Charlotte Rogan: Good question! I imagine there are writers who have an overwhelming message for the world, get it out, and then retire. I do not write with any sort of message or agenda in mind. Instead, I start with a character in a situation, and use the evolving story to explore something about human nature and also something about the world. I don’t expect my work to provide answers or to make a final statement, but if it makes people think, I will consider it a success.

Why do you think you wrote The lifeboat?

I think my first impulse is artistic: can I create a finished piece where the story is compelling, the characters complex, and the language interesting, while also conveying some kind of deeper meaning? Of course there are other motivations, too. Through my writing, I am trying to get at essential questions: what is the nature of human society? What do we owe to ourselves and what do we owe to each other?

What techniques did you use to organize all your ideas for The lifeboat?

I am not an organized writer. The character(s) appear in my imagination, and then I start to write the story down. Much is wasted as I feel my way toward the central story. But your question is a good one, and over the years I have figured out a few techniques to keep myself organized and my story on track. Here are some of them:

  • I use a three-ring notebook for the hard copy of the manuscript, with each chapter in a separate tab.
  • I use folders on my computer for notes that haven’t yet been included in the manuscript. I also put old versions of the manuscript into a separate folder so that I won’t mistakenly work on the wrong version.
  • While I do not outline my story in advance, I do use an outline to keep track of my material. Once I have a lot of pages written, the outline is useful for making sure the chapters are in a logical order and also for planning the end. (I never know where my story is going to end up until I have most of it completed.)

Click on the cover to buy the book!

What was your greatest challenge writing The lifeboat?

The lifeboat makes use of ambiguity: Did this happen or that? Is Grace a perpetrator or a victim? This comes about in part because she is writing the story down as part of her defense against criminal charges, so of course she is not going to come right out and tell the truth about everything she did in the lifeboat. It also stems from her character—she knows how to play a situation to her advantage. So I think my biggest challenge was deciding what to tell and what to leave to the reader’s imagination.

What do you think is the most important ”writers skill” when it comes to create a novel worth reading?

I think there are several important skills, but probably the most important is fully imagining the central character. The character doesn’t have to be likable, but he or she does have to be fascinating and his or her motivations have to make sense.

When in a novel project: do you write every day / how many hours a day / how many pages a day?

It depends what stage of the novel I am at and also what else is going on in my life at the same time. I try to start work first thing in the morning—after feeding my dog and making myself a cup of tea. Then I work for as long as I can. I can spend more hours editing, for instance, than I can writing a first draft. And if I am ever at loss for ideas, I can always do research or read the work of a master. My advice for other writers, though, is to work every day if at all possible. That way, the ideas will be gestating in your mind even when you are not sitting at your desk.

Did you ever make a decision to ”become a writer” way back when?

I don’t remember deciding to become a writer, as that seemed out of my reach. But I did decide to write a novel, which seemed smaller, somehow. I guess along the way, I did become a writer, which kind of astonished me.

When writing a novel – what in your work makes you inspired?

The feeling that I have gotten a character or even a sentence right. And toward the end, when the pieces start to come together into a whole—that is very thrilling to me.

What is the most boring part about writing a novel?

I guess the second-to-last draft is the most boring. You want so badly for it to be finished, but you force yourself to go through it one more time just to be sure there isn’t anything that can be better—and there always is. Of course, inevitably, your editor or trusted reader will point out things that still aren’t working, and you will have to go back at it again.

Do you need a certain “writing environment” when writing – and if so, what does it look like?

I try not to need a certain writing environment, as I worry that that will stop me from writing when I can’t have it. While I mostly work at a big table in my dining room, I find a change of scene can be very inspiring. I know writers who like to work in cafés, and for some reason, I always seem to get good ideas when I am on a train.

When you´re reading a novel – what makes you continue reading?

When I am browsing in a bookstore, I will read a few paragraphs from the middle of a novel, and if I like the language, I will buy it. A compelling story is a plus, and the characters have to be interesting. I do not like pages and pages of description or background. I do not care what the characters look like or what they are wearing.

What makes a novel worth reading, in your eyes?

It has to surprise me in some way. I do not read just for the story—there has to be something else. If there isn’t, I will put it down. I am too old to finish every book I start.

I guess you read books now and then… could you tell me about two authors you really like – and why you like them?

I am currently reading My Struggle by Karl Ove Knausgaard. I love the way he can make the most mundane details of daily life compelling. Not a lot happens in the book, yet I am drawn into the writer’s world. I recently discovered Herta Müller, who won the Nobel Prize in 2009. The Appointment is brilliant for how it portrays the recurring sense of peril in daily Romanian life.

The best novel you´ve ever read – and the worst one!

I do not bother with bad books. Besides, often a reader’s judgment is merely a matter of taste. As for the best—there are so many it is hard for me to choose one. I have put a lot of my favorites on my website, so perhaps you can look at my book shelf.

If a young (or an old one…) aspiring writer asked you ”what is needed to create my first novel?”, say three things you would tell this young (or old…) aspiring writer.

  • Immerse yourself in books by authors who have written the kind of book you would like to write.
  • Only share your work with people who can help you with your vision, rather than imposing theirs.
  • Remember that ALL first drafts are bad. Don’t let that stop you. Keep revising, and little by little, you will make it better.

In your opinion… What is the meaning of life?

I think there are a lot of little meanings rather than one big one, and they are probably different for all of us. I think living well is the process of finding (or conferring) meaning on your life. It doesn’t matter if this ends up being an illusion—it is the best we can do.

Here comes another tricky one: is it something else you would have liked to be asked? In that case what? And in that case, please also answer your own question…

You have done a wonderful job with your questions. In fact, these are the best questions about writing that I have been asked yet.

Thank you, Charlotte, for sharing your great knowledge about writing!

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Fribiljetter till skräckpjäs i Malmö!

Vill du fira halloween i Malmö genom att bli skrämd från vettet av en pjäs?

Fint, jag har fribiljetter att dela ut (dom är slut…) till teaterföreställningen Kvinnan i svart som just nu går på Kirsebergsteatern. Det enda du behöver göra är att mejla mig – blog@forfattartips.se!

Fribiljetterna gäller föreställningen den 1:a november klockan nitton – alltså i samband med halloween… skräckens egen högtidshelg.

Du som följer bloggen vet säkert att jag känner starkt för teater – till exempel skriver jag själv dramatik, och under september – oktober har min pjäs Dödsbädden spelats upp av Värmlandsteatern. Så jag är glad över att kunna erbjuda mina bloggbesökare fribiljetter till en verkligt högkvalitativ pjäs i regi av Fred Kalulanga, nämligen Kvinnan i svart.

Eftersom jag själv (tillsammans med min fru) sett pjäsen vill jag ge dig en liten bild av vad som väntar dig…

Pjäsen bygger på en novell av Susan Hill, och den har spelats i hela 25 år i Londons west end. Här ser du en trailer för den engelska versionen:

Det är en skräckhistoria om juristen Arthur Kipps, som för många år sen var med om ett så fruktansvärt händelseförlopp att han inte klarar av att en prata om det. Men han inser att han på något sätt måste hantera det, och han betalar en skådespelare för att hjälpa honom gestalta och förstå de hemska saker han varit med om.

Här tar föreställningen sin början, tillsammans återupplever de historien med alla dess skrämmande ingredienser. Med mycket känsla och nerv spelar ensamblen Anders E Larsson (skådespelaren), Kurt Löf (juristen Arthur Kipps) och Karin Havsjö (kvinnan i svart) upp en berättelse i korta scener som mer och mer gräver sig in i det ofattbara och outsägliga.

Med hjälp av intressanta effekter som ljus, ljud och inte minst dimma (allt skapat av scenschefen Buenafe Mistén) sugs man som åskådare längre och längre in i en värld som gränsar till vansinnet. Skådespelaren kan heller inte undgå att dras med i juristens olycksaliga öde…

Jag tyckte verkligen om föreställningen, med små medel och stor talang har Firstborn Drama (ja, dom finns även på Facebook, gilla dem där!) lyckats åstadkomma en föreställning som skakar om. Kanske borde jag nämna att jag såg mig ängsligt om över axeln när jag senare på kvällen var ute på promenad med vår svarta dvärgpudel som råkar påminna en hel del om en liten hund (Spider) som förekommer i pjäsen…

Lite mer information om pjäsen för dig som vill veta mer:

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

10 tips som får din dialog att lysa!

Här följer 10 tips för att utveckla en av romanskrivandets viktigaste komponenter – dialogen – från den fullständigt okända författarinnan Ali Luke.

Jag gillade verkligen hennes tips, så här följer en redigerad svensk version. Hoppas du också uppskattar hennes goda råd!

Varsågod Ali Luke! Och observera att jag ibland lägger till lite egna synpunkter bland hennes råd… bara för att förvirra dig, förstås.

”Och vad ska man med en bok till”, undrade Alice, ”som saknar både bilder och prat?” – Lewis Carroll

Jag kan klara mig utan bilder, men jag känner igen mig i Alice´s åsikt om pratet!

Innan jag köper en bok bläddrar jag snabbt igenom den för att se hur mycket dialog som finns. Om det verkar vara för lite av varan lägger jag bort boken. Och det är nog inte bara jag som gör så.

En författare kan använda dialogen på följande sätt:

  • Gestaltning – när aktören agerar och pratar blir hen levande för oss
  • Bygga upp spänning och dramatik, förstärka intrigen
  • Fördjupa kunskapen om aktören utifrån det hen säger (eller inte säger)
  • Skapa tomma ytor på boksidan – uppskattas av läsare som vill snabbt fram i boken

Många författare sätter just ”att skriva dialog” överst på listan över saker de verkligen får kämpa med. Själv älskar jag att skriva dialoger, jag tycker fortfarande att det är svårt… men jag lär mig mer och mer!

Vilka faktorer är det då som gör att vi upplever dialogen som bra?

1. Se upp med anföringsverben!

Ja, amerikanerna har som vanligt mycket roligare och mer träffande namn på allting, så i originalartikeln är rubriken ”Watch your dialogue tags”.

Vi i Sverige har helt enkelt inget samlande namn för ”dialogtaggar”, utan vi får kalla det ”dialogers anföringsverb och sättsadverbial” istället – snyft!

(Om ni vill lägger vi till ”dialogtaggar” till svenska språket från och med nu – alla som vill det skriver nåt i kommentarsfältet nedan :-)

Nåväl; anföringsverb (förlåt det tråkiga grammatiska ordet) är det som man ibland använder för att förtydliga vem som sa vad, och även hur. Exempel är på sin plats:
”Fy vad fruktansvärt!” skrek han.
”Men så roligt!” utropade hon.
”Det där har du missuppfattat min gode herre”, hånlog han.

För att ännu mer förtydliga kan man lägga till ett sättsadverbial… Exempel:
”Fy vad fruktansvärt!” skrek han upprört.
”Men så roligt!” utropade hon glatt.
”Det där har du missuppfattat min gode herre”, hånlog han spefullt.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att variera dialogtaggarna med ord som ”viskade”, ”skrek”, ”funderade”… och det kan vara bra för att bygga upp barns ordförråd, men för en vuxen författare är det en dålig idé.

I normalfallet funkarsa” eller ”sade” alldeles utmärkt.
Alltså ”Det där har du missuppfattat min gode herre”, sade han.”

På svenska kallar visade han” för direkt anföring – men det behöver du ju inte komma ihåg.

Nån gång kan du kasta in ett ”viskade” eller ”skrek”, men var inte mer avancerad än så.
Läsaren reagerar knappt på ”sade”, men om du använder dig av ”mumlade tafatt” eller ”storskrattade fanatiskt” kommer dialogtaggen sticka ut för mycket från den övriga dialogen och störa balansen.

Ord som passar särskilt illa som dialogtaggar är ”skrattade” och ”fnissade”.
Är det verkligen nån som orkar fnissa en hel mening?
Exempel: ”Åh vad jag gillar vaktparader, särskilt såna där dom har såna där enorma håriga svarta hattar”, fnissade han.

Om din dialog är skriven på rätt sätt kommer läsaren att förstå om det ”sades glatt” eller om det ”skreks ursinnigt”.

2. Dialogen ska hänga ihop med en scen

Det är lätt gjort att man hamnar i ”talande-huvuden-syndromet”.
Två aktörer snackar på med endast lite eller ingen stödjande text.

Varje dialog utspelar sig nånstans!
Platsen eller scenen spelar roll för dialogen.
Tänk såhär:

  • Var befinner sig dina aktörer? På ett rörigt café, kör dom runt i en bil, sitter dom på tåget, är dom hemma…?
  • Vilka finns i närheten? Nyfikna förbipasserande, småbarn, chefen…?

Det är ju inte meningen att du ska slå fast miljön efter varje dialogmening, men samtidigt behövs nånting som anger var dina aktörer håller hus.

Exempel på svårskildrad dialog är telefonkonversationer, där ju aktörerna inte kan se varann. Då kan rösttoner eller bakgrundsljud hjälpa till med scenförankringen.

3. Var försiktig med dialekter och brytningar på andra språk

Ett vanligt nybörjarmisstag är att man tar i alldeles för mycket med att skildra dialekter eller språkbrytningar.
Det blir svårläsligt, kan bli oavsiktligt komiskt – och faktiskt även kränkande.

Om du till exempel ska skildra en skånings glädje över en lokal maträtt, skriv inte:
Uouauh vauou goatt deaut skau blieuö mäui sbiddagauga!” i ett försök att exakt härma skånskans mystifika nyanser, utan skriv helt enkelt:
Åh vad gott det ska bli med spettkaka!”

Läsaren inser raskt att eftersom aktören faktiskt tycks gilla spettkaka (utanför Skåne oftast kallad lättbetong) är hen säkert en skåning – vidare skildring av dialekten behövs alltså inte.

Och ska du skildra slang, gör såhär:
Ja inte vet jag, han bara dök upp asså, sådär från ingenstans!”
Inte:
Jante vet ja, han ba dök upp asså, sådär frångenstans!”

”Less is more”, som amerikanerna säger – använd små medel. Det räcker!

4. Låt inte en person snacka för länge

I verkliga livet håller vi i allmänhet inte långa tal under ett vanligt samtal. I vissa situationer som föreläsningar, predikningar etc. förekommer det förstås, men det är ju alldeles speciella tillfällen.

Om det ändå är så att nån av dina aktörer snackar väldigt mycket, se till att få in avbrott här och var. Samtalspartnern kan ju ställa lite förtydligande frågor, eller helt enkelt bryskt avbryta då och då. Du kan också peta in ickeverbala reaktioner från de som lyssnar på ordströmmen – någon nickar, suckar, rynkar pannan, snyter sig, sätter på sig hörselskydd, eller dylikt.

Och när din intrig faktiskt kräver att din aktör ska prata riktigt länge, återge inte allt som sägs! Några ord från början, några från slutet, samt en berättande sammanfattning av huvuddragen räcker bra.

5. Realistiskt betyder inte verkligt

Det här var en av grejorna jag fick kämpa extra med i min roman. Jag gick för långt i mina strävanden att göra dialogen realistisk – med ”öööhhh”, tvekan, stamningar, upprepningar osv.
Det blev för mycket helt enkelt.

Dialogen ska ge ett intryck av äkta samtal; den ska inte vara en exakt inspelning av hur det faktiskt ofta låter.

När jag gick tillbaka i texten och rensade i dialogen märkte jag att allt flöt på mycket smidigare.

Det fick till följd att dialogen kändes realistisk, men samtidigt tydlig och klar.
Fortfarande tvekar aktörerna då och då på orden, men bara när det verkligen är motiverat.

6. Låt dina aktörer få sina egna sätt att uttrycka sig på

Låter alla dina aktörer precis likadant? Om så är fallet är det dags att göra vissa justeringar.

Tänk på
Ålder: en 13-åring uttrycker sig annorlunda jämfört med en 70-åring
Kön: kvinnor och män kan använda olika sätt att uttrycka sig på
Social bakgrund: använder din aktör jordnära ord, eller blåser hen upp sina uttryck på ett mer överklassigt sätt?
Utbildningsnivå: har din aktör ett stort eller litet ordförråd?
Geografiskt område: var bor de?
Särskilda favorituttryck: ta inte i för mycket här, men fundera över huruvida aktören har några uttryck hen gärna slänger sig med (som t ex ”så att säga”, ”liksom”, ”men precis”, ”awesome helt enkelt”, ”no shit Sherlock”)
Mångordighet: vissa babblar hejdlöst, andra är tystlåtna

Ett bra sätt att kolla om du tillämpat detta är att klippa bort allt annat ur det du skrivet och bara lämna själva dialogen kvar – kan du räkna ut vem som egentligen sa vad?

7. Använd inte dialogen för att förklara saker som den andre redan vet

Ibland måste du förmedla information om aktörerna. Försök dock inte tvinga in det i dialogen – det upplevs som stelt och falskt. Undvik att låta aktörer berätta saker som den andra säkert redan vet.

Särskilt i Science Fiction märker man hur dessa bekymmer smyger sig in:
Men kapten, om trycket fortsätter sjunka och vi inte styr dikt styrbord inom trettio sekunder kommer vi ju krossas av kometen som består till 97 procent av arsenikföreningar!”
I vanliga deckare kan det ta sig följande uttryck:
Så det var alltså därför som tjuven tog sig in på övervåningen i huset mitt emot juvelerarbutiken – bara för att kunna skjuta sin hullingpil tvärs över gatan och sen glida över med hjälp av sin speciella metallskena som han byggt ihop med material han tidigare stulit på Teknikmagasinet på Skövdegatan 34!”

Om du ändå vill överföra information just under en dialog, se till att du ordnar en bra inramning. Kanske två vänner träffas efter tio år, med massor av informationsdelning att ta igen. De kanske behöver berätta lite extra om sin familjesituation, läget på jobbet, etc.

8. Glöm inte bort att också använda tystnad i dialogen

Ibland är det ju så att det finns mer kraft i det som inte sägs än det som faktiskt sägs.

Om den ena sägerJag älskar dig”, och den andre svarar med tystnad, så är det oftast starkare än om svaret blir ”Säger du det?” eller ”Jo… visst”.

När en aktör vägrar att svara på en särskild fråga, eller vägrar att prata med en viss person – ja då märker vi omedelbart att nåt särskilt är på gång.
Utan att författaren behöver skriva: ”Arne ville inte prata om sitt äktenskap” eller ”Ulla hade inte pratat med sin svärfar på flera år”.

9. Börja sent, sluta tidigt

Det här är ett riktigt guldtips: du behöver inte följa samtalet från det första ordet som sägs, och du behöver inte skildra hela vägen ända fram till det sista.

Om nån pratar i telefon, plocka bort alla ”Tjena, det är jag – läget?”, ”Öhh… jo, det är nog ganska bra, tackar som frågar. I det stora hela iallafall – och själv då? Knallar det och småspringer det, så att säga? Huvet upp och fötterna ned?

Visst, nog så realistisktmen läsaren kreverar av rent ointresse.

Ofta ger det en god effekt att avsluta en scen med en dialogmening. Vi behöver inte ta del av motpartens svar – och vi behöver definitivt inte ta del av ”Jamen hej då då, superkul att du ringde!” och ”Detsamma hörru, det här måste vi verkligen göra om inom det snaraste, va?

10. Håll ordning på citationstecken och skiljetecken och deras inbördes ordning

Det här är viktigt om du skickar in ditt arbete till ett förlag eller till en novelltävling, eller om du självpublicerar, osv.
Du vill helt enkelt att din novell eller roman ska vara så proffsig som möjligt!

Reglerna är många, det är snårigt, inte alltid glasklart logiskt…

För att ge dig så bra information som möjligt länkar jag till den bästa informationen på svenska jag hittat på nätet – jag tror verkligen att du kan ha hjälp av den!

Om citationstecken.
Om talstreck.
Om talstreck, citationstecken och en massa annat smått och gott


Om du tycker att det här med dialog är svårt (du är inte ensam), försök skriva en helt ny scen som innehåller ett viktigt samtal. Och om du redan skrivit en massa dialog som du inte riktigt får att fungera, gå igenom dem igen med de här tio tipsen i bakhuvudet – se om du kan utveckla och förbättra!

Frågor eller tips? Välkommen att kommentera :-)

Vill du läsa de fem första kapitlen av Ali Luke’s debutroman Lycopolis (på engelska såklart)? Spana då in bokens egna hemsida, www.lycopolis.co.uk!

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Dödsbädden sätts upp av Värmlandsteatern

Jag har alltid haft en speciell relation till det skrivna ordet. Till språk överhuvudtaget.

Livet är så mycket större än ord, språket är bara ett verktyg som vi använder för att kommunicera våra tankar, känslor idéer. Och alla verktyg begränsar, även om de är tillverkade för att vara oss till hjälp.

Jag har läst massvis med böcker under mitt liv – skönlitteratur, facklitteratur, poesi, essäer etc. Jag läser även tvångsmässigt all text som finns på chipspåsar, mjölkpaket, restaurangmenyer… ja – allt text som mina ögon fångar upp.

Så är jag också dataprogrammerare, ett yrke som går ut på att skriva text som ger instruktioner till datorers inre att uppföra sig exakt som jag vill. Och jag designar databaser som håller enorma mängder information i sitt inre.

Om ingen skulle kunna tolka informationen vore den meningslös – om ingen förstod mitt språk vore jag ensam.

Vi delar språket mellan varann, vi vet alla att ord kan luras, måla upp fantastiska men helt felaktiga bilder i människors hjärnor, att reklambyråer, företag och politiker kan hamra in budskap som påverkar vårt sätt att se på världen… men vi vet också att orden ibland kan träffa helt rätt, uttrycka våra känslor så att vi ryser av glädje…

För några år sen provade jag att skriva dramatik. Det visade sig att det passade mig bra. Alla människorna i mitt huvud kunde plötsligt prata med varann på ett otvunget och rättframt sätt. Eller på ett tvunget och tillbakadraget sätt. Sanningar och lögner kastades runt mellan aktörerna, förhoppningar, drömmar och besvikelser. Liv och död, ljus och mörker.

Värmlandsteatern utlyste i våras en tävling för att hitta lämpliga manus till sitt årligen återkommande evenemang EN3´ (uttalas entré).

Jag skickade in min pjäs Dödsbädden, och för ett tag sen fick jag beskedet att den vann tävlingen tillsammans med en annan pjäs.

Den 21 september har den premiär i Karlstad, och min fru och jag kommer att åka dit för att bese föreställningen. Det ytterst lilla jag fått ta del av hittills verkar mycket lovande – jag är helt säker på att det blir en omtyckt historia.

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Collings Förlag avbryter sin novelltävling

Collings Förlag är ganska nystartat. Det drivs av Niklas Colling (se bilden). Enligt information på hemsidan är det fyra saker som är särskilt viktiga för förlaget: Nära samarbete med författaren, fokus på e-böcker, rättvis fördelning av intäkter, samt att miljötänket finns med vid tryckning av böcker.

Förlaget utlyste under våren en novelltävling. Målet var att hitta Sveriges bästa novell!
Ett högt uppsatt mål, och nu meddelar förlaget att inget av de insända bidragen höll måttet.
Motiveringen är följande:

Vi försökte genom vår novelltävling att hitta årets bästa svenska novell. Och många bidrag har kommit in. Men tyvärr har vi inte hittat något som helt lever upp till det vi önskar ge ut på Collings Förlag.

Vad ska man säga om detta?

Jag har fått en del mejl som uttrycker sin besvikelse över Collings Förlags beslut. Vissa kallar det en marknadsföringsmässig katastrof. Att utlysa en tävling, få människor att satsa sin själ i skrivandet, och sen bara skrota alltihop med motiveringen att det man gjort inte räcker till.

Jag är verkligen inte den som ska sätta mig till doms över andra människors beslut, men precis som alla andra får jag ju ha en åsikt. Och jag har också rätt att uttrycka den.

Jag anser att Collings Förlag gör alldeles rätt. Niklas hoppades få in en helt outstanding superdupernovell som skulle slå knock på honom. Han trodde säkert att möjligheten fanns med allt det skrivintresse som nästan svämmar över i landet. Nån riktig pärla skulle landa i hans inkorg.

En inte helt orimlig förhoppning – faktum är att det finns mängder av fantastiskt begåvade amatörförfattare i Sverige. Jag har själv blivit översvämmad av spännande, talangfulla och helt underbara texter, inte minst i egenskap av redaktör för SPARV – Sveriges minsta litterära magasin!
Om du inte tror mig, läs själv de härliga texterna :-)

Men nu råkade det vara så att Niklas Colling hade något alldeles speciellt i tankarna, något helt utöver det vanliga. Och det tycker jag att han har rätt att förvänta sig, eftersom han säkert tänkte sig att kunna etablera en kontakt med vinnaren för vidare diskussioner om samarbete och utgivning.

Niklas, precis som vi alla, har rätt att utlysa en tävling. Han har också, precis som vi alla, rätten att känna att faktiskt inget av alla bidrag höll måttet. Det är hans förlag, det är hans villkor, det är hans business.

Jag skickade själv in ett i mitt tycke helt okay bidrag. En novell som svettades mardröm och krampaktig ångest. Niklas ratade den som vinnare. Han ställde in tävlingen.

Mitt liv går vidare, jag har ställt upp i mängder av tävlingar utan att nå det minsta resultat.

Jag anser att Niklas har stått upp för sina idéer och ideal genom att ställa in tävlingen. Och jag tycker att ingen ska känna sig nedtrampad över hans beslut. Ger man sig in i leken måste man tåla den. Och jag är helt övertygad om att ingens liv blir förstört över detta.

Jag önskar Collings Förlag lycka till i framtiden – och jag hoppas också att Niklas till slut hittar den där novellen som gör honom lycklig!