Om Matilda Birath

25årig svenska i Australien. Skriver på min första bok ("genre"; självupplevd/depression/vikt/ångest) samtidigt som jag vänjer mig vid ett liv som förlovad och bröllopsplanerande i ett land så olikt och så likt det jag växt upp i. Här skriver jag om skrivkramp, publicerar stycken ur min bok och hur tankarna går hand i hand med frustration och lyckan som finns i skrivandet.

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Hallå Herr Karaktär?

De första kapitlen är äntligen på plats.

Omskrivna en miljon gånger och än har de inte sett slutet av korrläsning. Men de står där, väldigt ståtliga. De är ingenting som jag tänkt mig från början, de har skapats av mitt huvud lite nu och då. Och de är bättre än vad jag någonsin kunnat planera eller schemalägga för.

Jag önskar jag kunde säga att jag suttit helt begraven i dataskärmen, att fingertopparna fått permanenta avtryck av bokstäverna på tangenterna. Att en kopp starkt kaffe med mjölk stått halvdrucken, bortglömd och ljummen bredvid datorn. Det är så jag inbillar mig att ”alla andra” skrivare jobbar. Viker inte en tum från planerad skrivperiod, skriver i fas, sprutar idéer i flöde.

IMG_2157

Som ni märker har jag mycket nära till fantasier. Men jag vill så gärna ha en plan, arbeta efter ett mönster. I verkligheten är det inte alls så det gått till. Jag önskar jag hade tålamod nog att alltid skriva rakt igenom mina fastsatta skrivtider, hålla mig till mina planer och djupdyka in i skrivandets värld. Istället skapar jag gärna scenarion i huvudet som gestaltar den perfekta tidslinjen om HUR jag ska skriva när jag skriver. Tänker, drömmer och fantiserar om en perfekt planerad balans och om en bok som är klar.

Den karaktär jag sitter och väntar på har alltså inte varit här väldigt ofta. Den som lätt svingar sig upp ur sängen en sovmorgon och skriver bort timmar och dagar enligt plan. Jag börjar tvivla på hans existens som den perfekta drömprins jag byggt upp honom till, jag tillbringar istället all tid att vänta på honom med mina fantasier.

Jag har byggt upp en avundsjuka för det luftiga begreppet ”alla andra”, alltså de som skriver enligt den här perfekta tidsplanen jag själv vill åt. Där man inte gör avstickare till skafferiet eller dagdrömmer på ebay. Blir rent ut förbannad för att jag inte i realtid arbetar i samma flöde med samma karaktär och enligt den perfekta planen i mina tankar utan lättare drömmer mig bort. Men likaväl förbannar jag mig själv och mina livliga tankar, min brist på prinsen som inte verkar hitta rätt. 

 Att skriva har för mig öppnat mina ögon väldigt märkbart. Jag tycker om att reflektera kring varför jag väljer vissa ord, för de väljs alla med noga utvald precision, eller varför jag uttrycker mig på visst sätt. Hur har mitt sätt att skriva skapats? Det är inget inlärt på samma sätt som det sätt vi går eller pratar är inlärt. Det skapas bara när vi skriver, och ju mer jag skriver desto mer nisch får jag på mina meningar. Min fästman läste för första gången igenom de första kapitlen jag nu fått till och gav mig kommentaren ”det är väldigt du”.

Varför krävde jag att få veta, och hur kan du se det, du har inte läst mig tidigare. Han svarade att han inte visste, men att det var bara jag, sättet jag pratar, sätter jag uttrycker mig, sätter som jag bara är.

Det träffade mig lite oväntat, att sätter man skriver på reflekteras av flera saker än bara hur du, som ett exempel, pratar. Skrivandet sitter i hela din personlighet, hur du för dig och hur du tänker. Skrivandet reflekterar så många olika aspekter av saker som händer och olika humör i olika tider i ditt liv. Avspeglar ditt sätt att ta in saker och reagera på livet. Oavsett vad du skriver, fiction, verklighet eller kärleksroman.

Och däri finns ingen planering, ingen karaktär och inga mål, det bara blir. Jag vill vara den uträknande, skriva listor och planera, men bara det är inte hela min person. Jag kan vänta på min karaktär att komma hit och önska att han ska skynda sig, rusa in och slå till mig på fingrarna och beordra mig till fokusering och skrivning. Men medan jag väntar kommer jag att fantisera, det är ingenting han kan göra något åt. Och det är i de där fantasierna min magi händer, ett scenario som blir två, till hundra, till tusen och när karaktären hinner ikapp har jag tillsammans med fantasin hittat just den biten jag behövde, för att börja på nästa kapitel.

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Löftesrikt

Nya år betyder nästan ordagrant nya löften. Om nya tider, nya planer och nya möjligheter.Vi har haft lyckan att inleda 2013 med de bästa tänkbara nya minnena och äventyren.

DCIM100GOPRONyårsdagen dök vi i Stora Barriärrevet, blickade ut över en väldigt vit Whitehaven Beach i Whitsunday´s skärgård och veckan senare välkomnande jag med tårar min bästa vän som steg ut från flygplanet här i Australien. Fem stycken vackra vänner har vi huserat här hemma i närmare en månad som innehöll än mera stränder, varma nätter, sightseeing, tusen skratt och ytterligare avbockningar på bucketlistan; dykning med hajar och havs-sköldpaddor och att krama en koala.

Nu har vi hamnat tillbaka lite i verkligheten. Våra vänner är tryggt hemma i kylskåpet igen, och vi har klarat oss igenom cyclonen Oswald med vattenskadade heltäckningsmattor och mögel utveckling i taket som enda vittne. Det är varmare än någonsin. Det är nu löftena som glatt skålades eller tyst bestämdes då klockan slog tolv den 31 december kickar in.

Nog för att jag är mycket för skålande och ljudligt yttrande löften vitt och gärna brett, de löftena som mest lovar bättre hälsa och sundare vanor, så gav jag mig själv detta år ett tyst löfte. 2013 är året då min bok ska bli klar.

Klar i den omfattningen att den ska skrivas ut och papperssidorna ska kännas tunga som en bok (åtminstone en pocket) då man plockar upp den i handen. Struktur och kapitel ska dit. Början till slut och allt däremellan. Klar för slutgiltig korrläsning. Jag inser att det kräver planering och en herrans massa delmål. Jag hoppas ni inser att det betyder att ni kommer matas med mycket frustration och jag kan även tänka mig en hel del dravel som jag känner att jag behöver ge luft åt. Döm mig inte för hårt då jag gråter i mina uppdateringar, skrattar hysteriskt eller kastar datorn i backen mellan inläggen.

En månad av vilande fingertoppar är ivriga att komma igång. Som med att cykla tar det bara någon sekund innan de hittar fram till rätt bokstav på tangentbordet igen. Huvudet tar något längre på sig att hitta rätt Jag börjar med ett ord och ångrar mig genast, skriver sen fem stödord och raderar dem lika snabbt. Tänker ut tio meningar i huvudet som inte kommer ut likadant på skärmen. Inget känns rätt på tungan och rådvillheten härskar. Dock är jag mer än någonsin bestämd i att 2013 ska bli det år jag faktiskt håller mitt löfte. Jag tänker mig, att med en sådan start till detta år, kan fortsättningen inte annat än att bli fantastisk. Nu kickstartar vi 2013, hepp!

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Inspiration är beroendeframkallande

Kan ni ibland känna den där lyckan bara ren glädje kan ge? En strålande varm sommardag, den där veckan på året när häggen blommar eller när man sitter framför brasan i en fjällstuga. Nämnda är några av mina favoritställen, dagar jag minns extra och ser fram emot speciellt, för att jag vet vilka lyckokickar de ger.

Dustin Eli Brunson Photography

Dock finns de få saker som inspirerar mig så mycket som andras texter. Mest är det bloggare eller krönikörer som har den effekten på mig. De drar mig in och jag vill använda ”det är skrivet för mig” med stora utropstecken bakom. I det ögonblicket är jag maktlöst lättpåverkad och kommer på mig själv med att vilja springa, sjunga högt och jag studsar av energi. En barnsligt bubblande lycka som jag vet kommer leta sig ned till mina fingertoppar som får möta svartvita tangenter på min macbook. Känslan av oövervinnerlighet.

Det ligger också en avundsjuka i det hela. Min största svaghet är korta välskrivna texter. Kraften bakom just kortare, men så utpekande och målande, stycken vissa lyckas fånga och pränta ned i några meningar vill jag också kunna. Den inspirationen är för mig en livsglädje, så stark och så eftersträvansvärd, ruset av en känsla som får dig att gå framåt. Så jag letar ständigt nya källor som kan ge mig de här kickarna. För mig fungerar det som ett bränsle. Kanske därför är inspirationen så farlig de dagar den inte finns där.

Därför sitter jag ibland och skriver på tomgång, nästan ordlös, framför skärmen medan min tankar oavbrutet pockar och letar efter känslan igen. I tankarna föds en annan känsla. Rädslan att tappa inspiration blir stor. Så jag skriver för skrivandets skull, för att det är ett begär. Rädslan ger mig en annan form av drivkraft. Det är då stycken som inte alls skulle ha blivit till föds, meningar helt utanför din tråd som skapar nya kapitel finns helt plötsligt där. Rädslan driver mig å ena sidan framåt, mot nästa lyckorus. Å andra sidan är rädslan inte att lita på, har den en dålig dag tar den så väldigt lätt över din.

Så, att ha många, olika tankstationer bör vara det optimala för att hitta till inspiration regelbundet, eller åtminstone små korta injektioner av bubblande skrivlycka. Det måste finnas miljoner personer som inspirerar andra, och tusentals olika vägar att hitta inspiration. Ni kan förstå om jag är nyfiken på vem, vad, hur och/eller vilka som är era?  

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Perfektionisten och Kreatören i mig håller inte sams

Som i det stjärnteckens jungfru jag är född i är jag, vad det verkar, en nästan obotlig perfektionist.

 Hemma hos oss är det regel snarare än undantag att min käre stackars B får dras med mina utrop om att kaffekopparna bor inte på hyllan med dricksglasen eller att hans plånbok inte trivs på tevebänken utan bättre i skålen vid dörren med växelmynt och nycklar. Jag har sedan jag börjat ta upp mitt skrivande på allvar börjat se två olika viljor i mig allt tydligare, de håller inte gärna sams, men jag vill tro att de båda sitter och trumfar på något väldigt bra.

När perfektionisten i mig sitter framför laptopen och knappar föds inte en mening utan att jag hoppar tillbaka och kontrolläser varje stavelse. Istället för att fånga känslan jag vill skriva på kan jag i timmar sitter och suga på ett specifikt ord, testa ett annat och tredje tills det perfekta lyser fram på skärmen. Perfektionisten är mycket, en utmärkt korrläsare, plockare och fixare till exempel, men inte effektiv.

För er som inte kan relatera till mina fånigheter i manisk lusläsning kan ni tänka er att varenda rött streck som uppkommer under ett felstavat ord i ett ordbehandlingsprogram blir ett störande objekt. Omöjligt att slita blicken ifrån. Det kliar till och jag vill dit och pilla direkt. Som en nästan mogen finne.

Detta med perfektionism är ju dock inte helt genomgående. Någon bit kreativ måste ha slängts in i min mix för att ha en sån livlig fantasi som jag fått.

Sak på sin plats är petnoga men jag kan en trött dag rucka på min besatthet av klinisk renhet hemma. Då kläder hittas inslängda i garderoben eller disken som kan få stå några timmar.

Jag märker att de trötta dagarna får jag mer ord ur mitt skrivande, jag hoppas att det är kreatören i mig som vill visa en väldigt stor poäng. Att skriva rad efter rad utan avbrott och se berättelsen växa är oerhört lyckobringande. Min dominanta sida är idag perfektionisten, så jag sitter nu med få färdigskrivna sidor, men de är (nästintill) skrupelfria. Och högen avrivna nedklottrade anteckningssidor som jag fångat känslor på växer och boken är klar enbart i mitt huvud.

Jag inser vikten av att låta mig föras med tillfällig inspiration och knacka ned ord på tangenterna och jag vill ryckas med. Men det finns också en klar röst i mig som påpekar hur viktiga specifika ord kan vara för att ge meningen eller ett helt kapitel liv. Det med övning hoppas jag kommer ger färdighet och balans. Jag tror till fullo att alla sitter på flera ”sidor” inom sig, när man väl listat ut dem lite tydligare tror jag också att man kan dra stor nytta av dem. 

Jag vill ge mina båda skrivsidor samma uppmärksamhet för jag håller hårt i deras båda kunskaper. Att det ska lära mig att släppa det perfekta i meningar, för ibland blir det så mycket mer förstådda utan tydliga regler eller etiketter. För ord kan inte staplas, de flödar när de är som bäst. Och, de kan ju också korrigeras i efterhand ;)

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Vi flyttade runt jorden och jag ska skriva en bok

Jag har en väldigt romantiskt bild av författarskap.

En liten laptop på ett gammalt nött bord med lådor, som när man drar ut dem fastnar halvvägs och luktar gamla böcker och metall. En knarrande öronlapps fåtölj man får plats att korsa benen i. Luta sig tillbaka i och med öronlappar så stora och rygg så mjuk att de gömmer en när man lutar sig tillbaka. Ett stort askfat i kristall på skrivbordet som aldrig blir fullt eller grått av askan utan alltid bara har en perfekt brinnande cigarrett på kanten. Vita fluorgardiner i en fladdrande vind som när vinden ligger rätt avslöjar en utsikt mot en horisont bakom blått hav.

I verkligheten är det ett självplågeri. Lite som det kanske är för aktörer att tänka sig in i en roll så sugs jag tillbaka till det jag som är desperation och känslor. Man fastnar, trycker delete, skriver om, tappar tråd eller hoppar på ett nytt stycke.

Men så kommer det där, som får fingrarna att flyga över tangenterna och fylla rad efter rad men underbara ord. Tio kilo lättare efteråt. Min bok är en självupplevd saga om just det, desperation, depression, vikt och ångest.

Jag har också alltid tänkt mig att jag är en sån som ska skriva en bok en dag. Den finns ju där i mitt huvud och jag har läst den hundra gånger om. Kanske har det där ska:et bidragit till skrivkrampen från första början. Vi flyttade från Sverige till Australien och jag försöker nu skriva på den utnötta boken i mitt huvud.
Jag tror jag såg författardrömmen kristallklart framför mig bara genom att se ett varmare land.

Men att skriva handlar inte om romantik eller havsutsikt. Att skriva är för såna som mig ett kall. Vi som inte utvecklar kreativitet eller tankar lika bra med uttalade ord. Boken ska inte skrivas, den bara behöver blir skriven.

Följer ni mig, kommer ni stöta på sådana här texter. Reflektioner om skrivande och stycken lånade ur min bok, frustration och glädje i skrivandet. Att inte kunna skriva och diskussioner hur man kommer bort från skrivsvackor. Om att flytta runt jorden, bo och leva där och om skrivande glädjen är grönare på den sidan.

Jag bor tillsammans med min fästman i Queensland, Australien och jag jobbar deltid inom clothing retail, den andra halvan skriver jag bok.