Om Pia Widlund

Mitt största intresse är teater, både att se och att skriva. Jag jobbar även på min första bok som jag fått tillbaka av en skrivcoach och nu redigerar. I februari började jag blogga www.piaw.se Pias Lilla Kulturblogg, där jag skriver om teater, mitt eget skrivande, ger skrivtips och skriver om det jag är intresserad av inom scen och kultur!

Artikeln är skriven av Pia Widlund

I väntans tider

Japp, jag går i väntans tider nu. I väntan på att yxan ska falla alltså. Från skrivarcoachen alltså. Jag får tillbaka mitt bokmanus i slutet av augusti och som jag har jobbat med det hela sommaren. Pust! Nu kanske jag inte har ändrat på allt som jag skulle och det kanske har smygit sig in några stavfel också men jag har gjort så gott jag kunde och lite till. Två gånger drog jag igenom det. Först en gång och bättrade på gestaltningen och sen en gång till för att kolla helheten och konstiga ord som kanske skulle kunna bytas ut.
Det är ju inte säkert att man håller med om allt som man får feedback på. Ingen kan radera ut mig och mitt sätt att skriva, jag måste få skriva som Pia gör, annars blir det ju inte min bok. Givetvis måste man göra några rätt under resans gång, men ibland undrar jag om inte andemeningen och identiteten försvinner på grund av att man ska vara alla till lags. Gör si och gör så. Ta bort, lägg till och byt ut. Det känns som om vissa har svaret på allt. Då undrar jag bara en sak.
Varför skriver dom ingen toppsäljare själva?

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Snart vaknar Sverige

Än så länge går vi lite på tomgång, eller hur? Många bloggar är lite dåligt uppdaterade, värmen gör oss slöa, vi ligger inte ens på stranden utan i skuggan. Och vi flämtar. Flämtar efter regn, energi och gröna gräsmattor istället för de stickiga bruna som jag nu ser utanför mitt fönster.
Men snart vaknar vi till. Semestrarna går mot sitt slut, vi börjar jobba, loggar in på datorn och börjar knattra igen. Hösten gör sig påmind genom kortare kvällar som snart blir kyligare. Även om det är svårt att inse det just nu.. Höstens planeringar startar, både för skrivandet och för andra aktiviteter.
Just nu är det bara 2 veckor tills jag måste vara klar med min redigering. Det är skönt när den dagen kommer. Jag har längtat så. Trodde inte den skulle komma. Måste fira på något sätt. Fira att jag släpper taget. Kasta mig ut i det okända och hoppas att det går bra. Precis som när jag hoppade bungy-jump.
Frågan är om jag är mogen med min berättelse då, eller om jag bara är som ett litet omoget äppelkart. Kanske ett äppelkart med getinghål i, brunt på undersidan och lite halvmjukt. Ett sånt som aldrig hamnar i äppelkakan. Eller är berättelsen som ett rött, lysande juläpple? Blankt och precis lagom mört att sätta tänderna i?

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Att ljuga bra

Jag ljuger jättebra, tror jag. Fantasin flödar i alla fall när jag skriver, det kan jag lova. Jag tänker på hur mycket som är ”hitta på” och hur mycket som det ligger sanning bakom när man skriver en bok. Troligtvis har man inte gjort research genom att döda någon om man skriver deckare, men man kanske har intervjuat någon som gjort det. Det finns ju ingen som vet hur mycket sanning det ligger i det jag skriver om. Familjen som strular till det för sig. Hur mycket är sant om drogerna i den staden jag skriver om? Hur agerar poliser, banker, försäkringsbolag och alla andra i den stad jag skriver om? Ibland vet man, ibland vet man inte. Ibland ljuger man ihop något och ibland är det sanning.
Men hur trist skulle det bli egentligen om man bara skrev sanningen? Det skulle liksom aldrig bli någon action med Bruce Willis i skyskrapan eller på flygplatsen. Lite ljug, lite fantasier, lite ”hitta på” måste det vara.
Sen kan man ju skriva en självbiografi om man är känd. Jag har läst några sådana. Frågan är bara hur mycket som är sant där egentligen? Det går ju att skriva lite ”hitta på” där också. Sanningen kanske inte är tillräckligt spännande. Det kanske är lite 80/20 där. Mycket sanning och lite ”hitta på”.
Vad tror du?

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Alla är så bra – utom jag

I februari började jag blogga och det är jättekul. Pias Lilla Kulturblogg. Det blir inlägg om mina teatergrupper och dansgrupper. Lägger även upp bilder på uppsättningar jag regisserar och andra kulturevenemang som jag besöker. Jag betygssätter med klackar och intervjuar andra kulturpersonligheter. Denna vecka har jag intervjuat Anna Wahlgren.
På sista tiden har jag även delat med mig av diverse skrivtips och mitt bokskrivande. Jag har även varit ute på andras skrivbloggar och kollat vad dom skriver. Alla verkar vara så framgångsrika. Tycker inte ni det också? Dom har redan publicerat någon eller några böcker, varit med i novellsamlingar och sitter i möten med sina förlag. Uhh, det känns som om det inte bara är kilometer dit utan även mil, många långa mil. Eller jag kanske bara har varit inne på de framgångsrikas bloggar?
Nåja, det gäller att inte tappa modet. Det är bara att skriva och skriva och tro på sig själv. Ju fler nedslag på tangentbordet man gör desto närmare en färdig bok är det…eller?
Hur känns det för dig?

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Att blotta sig själv

Man ska vara stolt över det man skrivit har jag läst. Det håller jag fullständigt med om. Den bok jag jobbar med är ju som mitt eget lilla barn och det käraste jag har i datorn (utanför datorn är det hunden). Jag lever ständigt med individerna jag skriver om i mina tankar. I princip varje kväll öppnar jag dokumentet och förbättrar och skriver om, upptäcker ett stavfel och ändrar, lägger till och… ja ni vet ju hur man sitter där och knattrar.
När man ”skrivit färdigt” ett första utkast vill man visa det för någon, man är ju stolt och glad över att ha fått ihop en början, mitten och ett slut. Timmarna man skrivit har blivit några stycken. Att skicka sitt manus för att få feedback till kompisar är inte alltid det lättaste. Man kan ju inte skicka till varenda kotte och begära att dom ska ge intelligent och utvecklande kommentarer på 300-400 sidor. Sen är det svårt att som vän ge feedback om man inte vet vad man ska ge feedback på. Man behöver ha någon hjälpreda för att göra det på ett bra sätt. T ex:

• Vad berättar texten om?
• Hur börjar storyn?
• Finns det något kapitel som är för svagt/händelselöst?
• Vad tänker personerna på under de olika händelserna?
• Vilken är den största konflikten?
• Vilka fler, små, konflikter finns?
• Är det någon av karaktärerna som är svaga?
• Hur slutar det hela?
• Kan man ändra slutet?

Det finns en uppsjö av frågor man kan ställa sig om storyn och det här är bara en handfull.

Om man har fått lite feedback av vänner och bekanta och ändrat ett flertal gånger kan man ta det beslut som jag gjorde. Att skicka in det till en skrivcoach. Det kostar en slant men man får hela texten genomgången med bra och utvecklande kommentarer. Förslag på ändringar och synpunkter på karaktärer, storyn och diverse annat. Detta kan löna sig i längden.
Men visst är det tufft att skicka iväg sitt manus till någon? Det känns som att blotta sig själv och sitt innersta. Det är ju jag som slagit ner varje tangent som gjort ett avtryck i dokumentet. Det är jag som bestämt handling och låtit vissa personer begå vidriga handlingar och låtit vissa andra få lida och kanske dö.
Det är jag som ska stå för allt! Och det gör jag… Gör du?
Pia