Om Rebecca Ferm

Jag skriver dels för att hantera allt jag upplever och dels som verklighetsflykt. Jag har skrivit poesi och berättelser sedan jag var barn. På senare år har det blivit många noveller, men jag sysslar även med längre verk i romanform. Sist men inte minst, är jag lojal supporter av romanfenomenet National Novel Writing Month!

Artikeln är skriven av Rebecca Ferm

Tänk utanför lådan! Om att göra det omöjliga autentiskt

Det här inlägget är framför allt till för dig som skriver fantasy eller liknande genrer med övernaturliga inslag. Hur får man det oförklarliga att bli trovärdigt? Hur gör man en orealistisk värld övertygande? Vi tittar på ett exempelscenario i tre enkla steg som tillsammans kan lyfta ditt skrivande från generiskt till polerat.

Vi som skriver skapar världar. Lyckas vi riktigt bra med det, kommer de världarna till liv. De börjar andas. De börjar kännas autentiska.

Även den mest långsökta och bisarra värld kan kännas autentisk. Man kan köpa magi, rymdskepp, sanslösa heroismer; om det görs så att det blir trovärdigt. R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire (Game of Thrones, anm.) är ett bra exempel. I den världen existerar det omöjligheter och mysterier, men karaktärerna vi får följa är realistiskt beskrivna. Hans värld har verklighetsförankring, och är därför övertygande, och relaterbar. Vårt mål måste vara att skapa världar som är konsekventa. Vi kan hitta på vilka regler vi vill som gäller i vår påhittade värld, men vi kan inte helt plötsligt bryta mot dem. Det bryter känslan av realism.

Så hur gör vi? Hur kan vi åstadkomma en verklighetsförankrad, övertygande fantasi?

Låt oss bryta ner det till en process i tre steg.

1. FANTASIN

Innan vi gör något annat måste vi först ha en idé. Ett frö till vår historia. På det här stadiet kan vi låta fantasin skena. Vi skapar världen och vi bestämmer vad som är möjligt. Vi kan hitta på ett exempelscenario för att illustrera. Vi bestämmer att vi har en huvudperson som heter Jens, och att han plötsligt en dag ramlar igenom en magisk portal till en annan värld. Spännande! Då har vi etablerat den första regeln för vår skapade värld: magiska portaler finns. Andra regeln: de leder till okända platser.

Det ”omöjliga” har blivit möjligt. Det leder oss vidare till steg 2; hur vi praktiskt går tillväga för att inge en känsla av realism.

2. REALISMEN

Om Jens när han kommit igenom portalen genast grabbade tag i ett omkringskräpande svärd och började dräpa monster är det kanske inte det mest trovärdiga som skulle kunna hända härnäst (möjligen med undantag för de som skriver humoristisk fantasy). Istället kanske vi kan börja med hur Jens reagerar på att han fallit igenom en magisk dörr. Är han förvånad? Rädd? Nyfiken? Har han blivit illamående av magin? Lägg lite tid på mänskliga reaktioner när saker händer i din värld. Små nyanser kan berätta mer för din läsare än den längsta monolog. Det handlar i grund och botten om det klassiska skrivtipset ”berätta inte – visa”. Vi började med att etablera en omöjlig magisk portal. Det hade vem som helst kunnat hitta på. Det som gör oss till övertygande författare är hur vi låter våra karaktärer reagera när det omöjliga väl händer. Ett bra inlevelsetips är att tänka sig in i sin hjältes skor. Tänk dig att det är du som är Jens! Du har precis fallit igenom en oförklarlig portal. Vad är det första du gör?

Då har vi pratat om fantasin och realismen. Låt oss gå vidare till den sista delen i processen – drivkraften.

3. DRIVKRAFTEN

Vad vill din karaktär uppnå mer än något annat i världen?

Om man enbart utgick från vad man själv skulle göra i alla situationer, skulle man snart sitta på ett väldigt platt karaktärsgalleri med kloner av sin egen personlighet. Vissa menar att man alltid lägger ner en del av sig själv i sina karaktärer, och så kanske det är, men det är i så fall just vad man bör hålla sig till – en del. Aldrig allt. Dina karaktärer är egna individer, med egna viljor och agendor. När man pratar om varför en karaktär gör som den gör, brukar man ta upp begreppet drivkraft. Karaktärens drivkraft är som en röd tråd för författaren att rätta sig efter. Det innebär att man ger sin karaktär ett primärt mål, över alla andra; ett mål som karaktären alltid strävar mot och som är huvudorsaken till alla händelser runt omkring karaktären. Drivkraften är karaktärens kompass. Frodo Baggers drivkraft i Sagan om ringen är att ta sig fram till Domedagsberget och förstöra ringen, men hans kamrat Samwise Gamgis drivkraft är att till varje pris skydda och följa Frodo. Deras två drivkrafter motiverar alla val de gör, och hur de interagerar med varandra. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att ge sina karaktärer drivkrafter. Utan dem har dina karaktärer inget syfte i din värld. Det gör dessutom jobbet enklare för dig – när du vet en karaktärs drivkraft, blir resten av skrivandet som att lösa mattetal med tillgång till facit. Är du osäker på vad en karaktär ska göra härnäst, fundera över drivkraften. Välj sedan det alternativ som känns rimligast, för just din karaktär, i just din situation, med just din drivkraft.

Vi bestämmer att Jens drivkraft är att ta sig tillbaka hem till sin egen värld igen, men den magiska portalen har stängts igen bakom honom. Vad ska han göra nu? Vi tittar på hans drivkraft för inspiration: hans mål är att ta sig tillbaka hem, men han har blivit avskuren. Då är det rimligt att Jens börjar söka efter andra portaler, en nyckel som kan låsa upp den som redan stängts igen, eller söker upp främlingar som kan ge honom information, så att han så småningom kan uppnå sitt mål, och återvända hem. Jens får ett syfte, i den värld vi skapat.

Nu har vi 1) skapat en påhittad, overklig situation, där vi stoppat in vår hjälte, 2) beskrivit en realistisk mänsklig reaktion på det omöjliga, och 3) försett vår hjälte med en drivkraft som motiverar hans handlingar. Vi har med andra ord tränat på att göra det omöjliga autentiskt. Hänger ni med?

Tänk utanför lådan! Men gör det på ett sätt som känns trovärdigt. Fantasi, realism och drivkraft – tre led i processen att skriva det overkliga på ett övertygande sätt. Om du vill träna på att gå igenom de tre stegen – utgå från vårt exempelscenario ovan, och skriv ett stycke om vad som händer Jens i ögonblicken efter att han klivit igenom portalen. Dela gärna med dig av ditt resultat!

Lycka till!

Artikeln är skriven av Rebecca Ferm

Var finns idéerna?

Hur börjar man egentligen med att skriva en novell? Finns det någon sorts magisk låda för idéer som författare plockar ur, eller är det författarens jobb att ”hitta på” allt ifrån karaktärer till handling?
Det finns många olika approacher för att börja skriva en berättelse. En del författare tycker om att planera berättelsen i förväg för att sedan bygga texten kring förutbestämda punkter. Andra författare föredrar att låta berättelsen ”skriva sig själv”, och låta den ta sina egna vägar under skrivandet. Jag tillhör den senare typen. Jag börjar skriva utifrån en grundtanke, och låter därefter skrivandet forma berättelsen.
Men var hämtar man sina grundtankar? I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur det brukar se ut i just min skrivarprocess; med exempel från bland annat min senaste novell ”Pappersbåten”.

73_365_the_lost_boat_by_photographybyteri-d5mbyjt

Idéer kommer inte från ingenstans. De kan uppstå ur egna erfarenheter, vad man observerar på stan, vad man drömmer om på nätterna eller hur man själv reflekterar kring saker och ting. Jag har alltid funnit att det är svårt att hitta på alla element en novell består av. För att jag ska inspireras och motiveras till att skriva en novell från början till slut krävs en gnista som får igång min fantasi – det krävs helt enkelt en grundidé. Grundidén får gärna vara så enkel som möjligt för att tillåta författaren att låta berättelsen växa fram under skrivandets gång. Jag brukar försöka sammanfatta vad jag vill säga med en novell genom att beskriva det grundläggande i handlingen i en enkel kärnmening, som jag sedan kan återgå till om jag känner att jag håller på att tappa bort mig i min text. Låt mig illustrera det hela genom att berätta om min senaste novell ”Pappersbåten”.

När jag började skriva ”Pappersbåten” visste jag nästan ingenting om själva berättelsen. Jag visste att huvudpersonen skulle vara en ung flicka i gula gummistövlar, som jagade en pappersbåt längs en regnig gata. Det var en idé som jag fick sent en kväll när jag inte kunde sova, och den kom från regnet som slog mot taket den kvällen. Först tänkte jag mig bara den regniga gatan, sedan flickan, och sist pappersbåten, som gav henne en anledning att jaga nerför gatan. På en digital post-it-lapp skrev jag ner en mening som gick i stil med ”flicka jagar en pappersbåt”, och la mig sedan för att sova. Detta var idén som skulle sätta ramen för berättelsen, och var samtidigt tillräckligt öppen för att jag skulle kunna ha utrymme att utveckla novellen åt olika håll. Nästa dag skrev jag, också på post-its, de två stycken som skulle utgöra introduktionen till novellen. Mycket riktigt fanns där en flicka, hon hade gula stövlar, det regnade, och hon jagade en pappersbåt. Sedan körde jag fast.

Under de följande dagarna tänkte jag mycket på den där flickan och på den där lilla båten. Jag slog upp de novelltävlingar som fanns och började fundera på vilken tävling som skulle kunna ge mig rätt inspiration för att vidareutveckla berättelsen. Icakurirens årliga novelltävling träffade rätt med sitt tema ”Upptäckten”. Något skulle hon väl upptäcka, tänkte jag; när hon väl fick tag i den där pappersbåten. Fortfarande visste jag inte VAD det var hon skulle upptäcka, men det räckte med ordet ”upptäckt” för att min kreativitet skulle lossna. Jag tog min äggklocka och satte mig och skrev i 5-minuters-pass. Och efter en stunds skrivande insåg jag att det inte längre handlade om en pappersbåt. Det handlade egentligen inte heller om flickan. Plötsligt hade novellen tagit en ny vändning, mitt i skrivandet, och kärnan i berättelsen blev istället den monstruösa varelse flickan stötte på i en gatubrunn. Berättelsen hade gått från att bara förmedla en bild jag hade i huvudet av en liten flicka, till att bli en skräckberättelse om vad ett barn kan stöta på en regnig dag. När jag avslutade novellen kände jag mig själv förvånad (och lite rädd för gatubrunnar). Denna sensation som ibland inträffar när man skriver är en stor anledning till att jag hellre låter berättelsen välja väg, än att utforma den helt i förväg.

Novellens nya vändning innebar att meningen ”flicka jagar en pappersbåt” inte riktigt summerade berättelsen längre. Istället skulle jag summera novellen: ”flicka jagar en pappersbåt och möter ett monster”.

Allt detta skedde utifrån en enkel grundidé, en mental bild av en flicka som sprang i regnet med gummistövlar. Och utan denna grundidé hade det inte blivit någon novell. Man behöver inte ha alla detaljer planerade i förväg för att kunna skapa en berättelse med tyngd och relevans – det enda man behöver är den där gnistan. Har man ingen solklar idé är mitt bästa råd – se dig om! Allt du möter i din vardag kan användas som språngbräda. En rad text du hör i en låt, människor du ser på stan, foton, andra böcker. Varför skapa från ingenting, när man kan skapa utifrån det man känner till och har sett med egna ögon?

Ett par exempel från mitt eget skrivande:
Karaktären Tom i min novell ”Visionären” är hämtad från en teckning jag fick syn på en gång, av en man med hatt och en cigarill i munnen.
Huset i min novell ”Klockorna” är till stora delar identiskt med mina föräldrars hus på landet. Sjukhusavdelningen i samma novell ser ut som ett äldrehem jag arbetade på strax innan jag skrev berättelsen.
Novellen ”Ornamentexpressen”, om en fripassagerare på tåget till livet efter detta, kom till när jag körde bil och hörde textraden ”I can hear my train coming, it’s a lonesome and distant cry” ur en låt av artisten City & Colour.

Idéerna finns överallt – våga notera dem, och använda dem i ditt skrivande.

Du kommer att märka att det är mycket lättare att beskriva något du själv har sett eller hört, än att bara ”hitta på” det!

Artikeln är skriven av Rebecca Ferm

Det heliga ordkriget

Att sätta sig och skriva kan ibland kännas som en omöjlig uppgift. Att plocka ner ord från ingenting till sammanhängande text på ett papper eller på en skärm är trots allt något av ett trolleri. Antingen du känner dig för stressad och upptagen för att ta dig den tid som krävs eller om du inte har den blekaste aning om vad det är du ska skapa, kan ordkrig vara ett sätt att bryta vardagens rutiner och tillåta de magiska orden att plötsligt flöda in till din lilla skrivarplats.

Vad är ett ordkrig? Jag stötte först på det när jag gav mig i kast med National Novel Writing Month 2007. Nanowrimo, som det förkortas, går ut på att under 30 dagar i november skriva sin egen roman om 50,000 ord. Om man ska lyckas med detta konststycke, bör man skriva 1,667 färska ord varje dag, i 30 dagar. Kanske låter det inte mycket, men sanningen är att det kan bli oerhört svårt att hålla de där 1,667 orden, om man inte använder rätt verktyg (och är villig att isolera sig från nära och kära i en månad för ”konstens skull”).
Tanken bakom Nanowrimo är att eftersom man hela tiden tvingas producera ett högt antal ord, ska man släppa taget om den lilla kontrollerande censorn som bor inne i våra huvuden. Med hög produktionstakt låter man bli att hata sitt eget verk medan man skriver det, vilket öppnar helt nya möjligheter för berättelsen. Det är exakt samma tanke som ligger bakom fenomenet ordkrig. Utan mina många ordkrig hade jag inte haft mycket material i textväg att tala om idag. Och här är det fina – tekniken är precis lika applicerbar på romaner som på noveller och andra texter (som det där akademiska arbetet du egentligen borde syssla med just nu).

Du kan ha ordkrig själv eller tillsammans med andra. Jag har funnit att det brukar fungera precis lika bra i båda situationer. Du börjar med att bestämma en längd för ditt ordkrig. Hur långa krig man vill föra är högst individuellt, men jag skulle generellt sett avråda från att föra alltför långa ordkrig, då det lite motverkar ordkrigets fördelar.
Ett ordkrig fungerar bäst när det är kort och intensivt, och du tvingas skriva på i hög fart för att faktiskt hinna åstadkomma något. Jag brukar köra ordkrig på 4, 7, 12 eller 15 minuter. Jag sträcker mig sällan längre än 15 minuter. Vissa av mina författande vänner tycker om att skriva i 30-minuterskrig. Det gör dem produktiva, och mig rastlös. Kort sagt, experimentera lite med olika längder på krig, tills du hittat ett sätt som passar dig bäst!

När du har bestämt dig för krigets längd börjar det roliga. Du sätter en timer, en äggklocka, ett alarm eller vad du nu föredrar att använda, på rätt antal minuter. Sedan hoppar du in i din text och skriver. Skriv! Skriv för allt vad du äger och har! Ditt mål är att ha så många ord som möjligt vid krigets slut, när den där äggklockan till slut ringer. För du krig själv brukar man snart lära sig vad som varit ett ”bra” krig och vad som varit ett dåligt. För du krig mot andra, jämför ni era antal ord och den som har flest vinner rundan.

Nu kan ni klappa varandra på axlarna och starta ett nytt krig, för utgången av kriget är nämligen såpass ointressant jämfört med vad det gör för din text. Ordkrig får din text att växa. De får dig att sluta kritisera dig själv medan du skriver, och ger dig ett tydligt fokus att hålla dig till. Kanske kommer du att upptäcka att ordkrig bara springer förbi dig.
Du kanske går in så mycket i din text att du, när äggklockan ringer, utbrister ”Men Jason skulle ju precis skåla med USA:s president!” Kanske struntar du då i att kriget är slut i det ögonblicket, och skriver klart stycket du arbetar på så att Jason kan hinna ta sin skål med presidenten. Plötsligt har du skrivit mer än kriget bad dig – plötsligt har berättelsen kommit upp till ytan genom din beskyddande mur av självkritik.

Det finns de som hävdar att ordkrig bara leder till kvantitet. En väldig mängd ord utan röd tråd eller finess. Till dem säger jag – det är lättare att redigera bort fel ur en existerande text än att skriva en perfekt text i första utkastet!