Om Richard Andréasson

Är en helt vanlig ekonom boendes i Bohuslän. Det är när fritiden tar vid som jag blir ovanlig, för om du inte hittar mig på golfbanan får du försöka vid skrivbordet. Där sitter jag vid min dator och försöker författa nya och spännande kriminalromaner. Hur det blev kriminalromaner vet jag inte, kanske för att jag likt Leif GW fascineras av människan när hon är som sämst. Började skriva egna alster redan i skolan och jag växte väl aldrig riktigt ifrån det. Sedan fuskar jag med en del verser på rim också, mest eftersom att jag kan. Mitt mål är att hålla hög språklig kvalitet i det jag skriver och gärna gå lite emot strömmen. En läsare som inte blir överraskad av en bok är en missnöjd läsare. Varför läsa en bok som man redan vet hur den slutar?När detta skrives (Maj 2013) jobbar jag på två manus, en ren kriminalhistoria och en politisk thriller som handlar om maktmissbruk och spelen i maktens korridorer. Men här skall jag istället försöka ge likasinnade lite tips och inspiration efter bästa förmåga.

Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Jag är inte död än, det bara luktar så!

Som ni kanske märkt har det varit en viss radiotystnad från undertecknad ganska länge nu. Jag vill dock, inte helt olikt Oscar Wilde (bilden), påpeka att alla eventuella rykten om min död är betydligt överdrivna. Oscar är förövrigt en fantastisk författare som jag absolut råder er att läsa om ni får chansen.

Nå, vad har jag då gjort under frånvaron? Förutom det gamla vanliga, med andra ord jobba för brödfödan, så har jag avslutat en roman som jag är tillräckligt nöjd med för att faktiskt skicka in. Återkommer med resultaten därav längre fram. Ett safe bet är dock ett antal refuseringar. För att förutse era frågor om detta innan jag går vidare med det matnyttiga så tog det knappt 6 månader att skriva romanen och närmare 2 veckor att korra alltihop. Dessutom lade jag boken ifrån mig under hela två veckor för att kunna kliva in med ”nya ögon” igen. I versionen jag skickade iväg till förlagen, med bredare vänstermarginal och 1½ radavstånd, mätte boken 194 A4-sidor. I tryck beräknas den landa på cirka 280 boksidor. 

Men nu tänkte jag tala om att skriva dialog istället. Ja, igen. Jag har tidigare tjatat hål i huvudet på er om att varje karaktär skall ha en egen röst. Ett eget språk att använda. Det skall inte behöva stå skrivet ”sade Peter” efteråt för att man skall förstå att det är Peter som talar och inte Margit. Det har jag delgivit tidigare och även givit råd på ämnet. Nu kommer dialekterna. Skall man skriva dialektalt? Nej, tycker många. Skriven text behandlas alltid på rikssvenska. Men, men, men… Jag tycker allt man i dialogerna kan putta in ett eller annat dialektalt ord. För att konkretisera så följer här två exempel:

”Det är ju jättebra! sade mannen på bred göteborgska”

”Det är änna görbra!”

Ja, vad tycker ni nu då? Görbra är ett dialektalt ord, men ingen språkförbistring i världen kan göra ordet obegripligt för varken Luleåbo eller Malmöit. Eller någon däremellan. Och det är just det jag menar. Var inte rädda för lite dialekter, men överladda heller inte det hela. En annan sak många gör är att låta sina karaktärer vara tvärsäkra jämt. Inga halva ord, meningar, sällan blir en bokkaraktär avbruten mitt i ett ord. Det vänder jag mig emot. Våga hugga av meningarna mitt i, våga låtar karaktärens ord brytas mitt i det karaktären sä…

Just precis sådär tycker jag det får se ut i en bok. Åk hem i jul till släkten. Räkna hur många gånger ni blir avbrutna av någon mitt i vid julbordet. Eller ta med det i tanken vid fikabordet, hur många gånger blir någon avbruten, tveksam eller ändrar sig där? Ganska ofta vill jag tro. Som avslutning vill jag passa på att ge er tips på några förlag som tar emot manus via e-post. För egen del är jag lite emot idén att printa en massa sidor och skicka in, torts att sidorna med största sannolikhet makuleras. Därför denna lilla lista, vilket inte avser göra reklam för någon. Inga länkar heller, ni får googla namnen:

  • Kalla Kulor Förlag
  • Alfabeta Förlag
  • Damm Förlag
  • Gilla Böcker Förlag
  • Frank Förlag
  • Förlaget Orda

Därmed tackar jag för ordet den här gången. Hoppas allt det skall dröja något kortare tid innan vi hörs igen. Nu skall jag återgå till mitt nästa romanprojekt. Trevlig helg alla författare där ute!

Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Var tar alla stygga skurkar vägen?

Var kommer alla nya förbrytare ifrån?

Ja, lite Karl Gerhard-inspirerat idag. Jag tänkte nämligen dra fram pekpinnen återigen och tala om en sak jag ofta tycker är irriterande. Författare skriver en bokserie om en person i en stad. Ta Svedelids böcker om Hassel som exempel. Stockholm, samma spanare, samma stad. Men varje gång han skall plocka in en ”okänd tjallare” eller något annat så är det en ny person varenda gång. Det rent rimliga borde väl vara att han då och då träffar på samma person? Stockholm är inte så stort. För mig som skriver om Göteborg är det än värre, jag har ungefär hälften så många människor att nöja mig med. Vore det inte då förbannat märkligt om inte samma målvakt eller gängmedlem dök upp igen då?

En författare som har förstått saken är Michael Connelly. Han skriver böcker om ett antal olika personer, såsom polisen Harry Bosch, advokaten Mikael Haller, journalisten Jack McEvoy och FBI-agenten Terry McCaleb. Vissa av hans karaktärer har träffats vid olika tillfällen. Han har förstått saken.

En filmmakare som förstått saken är Anders Nilsson som gjort polisfilmerna om Johan Falk. Han återknyter hela tiden samma personer till brottsutredningarna, precis som det brukar se ut i verkligheten. Mest beundransvärt är att han återbördade skurken från första filmen i en senare film.

En annan författare som lyckats är Robert B Parker som skrev böckerna om Jesse Stone (och även Spencer, för den som minns). Jesse Stone-böckerna har förövrigt filmatiserats med Tom Selleck (Magnum) i huvudrollen och trots att detta är en bokblogg vill jag taga tillfället i akt och tipsa om filmserien om Jesse Stone, som är riktigt bra.

Hur gör då jag för att lösa problemet? Tja, jag har skapat mig en ”världsbeskrivning”. Jag har helt enkelt byggt upp Göteborg som en parallell fantasistad, där geografi och annat stämmer överens, men där det sitter ett annat kommunalråd och en annan länspolismästare, etc, än i verkligheten. Jag har till och med ett personregister där jag skriver upp nya karaktärer jag hittar på, lite detaljer om ålder och sysselsättning, med mera. Så när jag behöver en karaktär kan jag gå in där och välja fritt. Och jag har skapat en del bra karaktärer som kan återanvändas om och om igen. Till exempel den sparkade polisen Christiansson som livnär sig som privatdetektiv och brukar lämna vidare mer eller mindre värdelösa tips till poliserna. Eller den sensationsfixerade, kvinnliga Journalisten Erlandsson som går över lik (oftast liken poliserna hittar) för att få en bra historia. Jag tycker det är enklare att ha dessa karaktärer än att hitta på nya hela tiden. Då kan man också låta karaktärerna utvecklas och levandegöra boken än mer.

Man kan också ordna riktigt avancerade triangeldraman via denna metod. Genom att låta personer från olika böcker träffas kan man snabbt ändra relationerna och man kan bygga en saftig bi-intrig i flera böcker. Peter James heter en brittisk författare som gör detta. Kriminalintendenten Roy Grace har nämligen en hustru som är spårlöst försvunnen som sakta utvecklas som bi-historia i alla Peter James böcker.

Därmed anser jag mig vara klar för den här gången med tipset på hur ni bygger en levande tillvaro om ni rör er i samma stad flera böcker i rad. Hoppas ni får nytta av detta,

Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Därför hittar du inte mig hos bokhandlaren

Här kommer ännu ett litet inlägg från mig. Det har blivit en vana redan, att skriva någonting åt er. Den här gången tänkte jag vara än mer personlig och presentera min ”författarresa” och hur jag egentligen hamnade här. Och berätta om den främsta anledningen till att jag inte blivit utgiven. Jag såg att någon undrade om det på facebook och vill en gång för alla klargöra att jag inte är publicerad ännu. Förklaringen på detta följer längre ned.

Men vi skall ändå börja från början. Onödigt att tillägga kanske, hur många av er sitter och tänker ”Jag hoppas att han inte börjar med slutet”? Nåväl. Det började i skolan, redan under mina första skolår. Jag var nämligen bra på lektionerna vi hade i svenska. Jag hade lärt mig att läsa redan före första klass, hur det gick till vet jag egentligen inte. En dag kunde jag läsa skyltar. Förundrad över detta, vilket min omgivning också var, började jag försöka läsa andra saker lite här och var. Därför hade väl jag lite väl förspänt när jag sedan skulle lära mig skriva. Faktum är att min lärarinna, som inte tyckte speciellt mycket om mig, hängde upp en dikt jag skrev i lärarrummet. Detta var en ovanlig företeelse och jag fick mycket beröm för min poetiska ådra. Det var första gången någon reagerade lite på mitt skrivande.

Åren gick och jag läste allt mer. Jag tröskade snabbt igenom så kallade ”Ungdomsböcker” från Wahlströms långt före mina tonår. Och tidigt började jag läsa ”riktiga” kriminalromaner. Det var där någonstans som det uppstod ett problem. Jag kunde läsa 4-5 böcker i veckan, minst. Jag var välkänd bland bibliotekets personal som en person som ständigt var på jakt efter nya böcker att läsa och hittade allt färre författare som jag inte redan läst eller tyckte illa om. Visst producerade många av mina favoritförfattare fortfarande böcker, men inte alls i den omfattningen som jag läste. Det var då en lärarinna, en annan än den ovan, väckte mitt intresse. Jag hade under mina skolår skrivit en ansenlig mängd berättelser, dikter, verser och parodier på sångtexter, mestadels tvångsmässigt efter att ha fått en uppgift. Men min lärarinna hade uppmärksammat något som andra missat. Hon tyckte nämligen jag hade stor talang och potential. Därför introducerade hon mig till skrivandet och tog på sig att ideellt, på sin fritid, granska och kommentera det jag skrev. På så viss märkte jag att jag faktiskt kunde skriva. Och kom på idén att skriva en berättelse istället för att bara läsa andras.

Hon sporrade mig och fick mig att utveckla mig språkligt, utveckla en slags förfining i mitt sätt att uttrycka mig i text. Det var också hon som övertalade mig att skicka in mitt första kompletta manus till hela sju olika förlag. Det första manuset är aldrig bra, inte heller mitt första. Det refuserades naturligtvis av samtliga. Av mitt följebrev framgick tyvärr inte att den som skrivit manuset endast var 13 år. Så ung var jag och jag hade redan skrivit ett romanmanus. Kort var det och intrigen var urusel, om man mätte intrigen med samma mått som man mäter publicerade författare. För att vara en relativt nybliven tonåring måste jag säga att intrigen inte var så fruktansvärt dålig.

Nåväl, åren fortgick och mitt liv förändrades. Hela tiden fortsatte jag såklart att skriva, men jag hade aldrig tillräckligt fokus för att faktiskt skriva ihop något riktigt, riktigt bra. Jag gick ut skolan, jag gick en gymnasieutbildning, jag läste till ekonom till slut och så startade jag eget företag. Romaner och noveller ersattes av först akademiska skrifter under min utbildning och sedan av marknadsföringsmaterial, pressreleaser, affärsplaner och konsultrapporter. Jag skrev ändå, fast i mindre omfattning. Och så höll det på hela vägen. Ända tills hösten 2011 då jag slog näven i bordet och tänkte att nu skall det bli fart på skrivandet. Så blev det också, till viss del. Mitt gamla utredningsgäng var förlegat, tyckte jag, så jag skapade en ny kommissarie med nya poliser under sig (lärarinnan som upptäckte mig har dessutom fått stå modell för en karaktär, som en liten hyllning). Noga var jag också att göra kommissarien olik mig själv. Han är gift och har utflugna barn, till exempel. Undertecknad är en barnlös ungkarl. Av enkla skäl är jag och kommissarien dock bosatta i samma stad, fast han bor finare än mig.

Så, vad hände efter att jag slagit näven i bordet? Ja, först gick det sporadiskt, men ett halvår senare slutade jag med egenföretagande i stor skala. Sedan dess har jag åtagit mig konsultuppdrag i mindre omfattning enbart. Varför hör inte hit. Då fick jag också mer tid. Tyvärr har Murphy och hans satans lag varit framme ett par gånger. I vintras kraschade min externa hårddisk som jag har som back-up. Samma dag som jag skulle köpa en ny lämnade min dator in sin avskedsansökan. Ett antal texter fanns tack och lov bevarade på annat håll, men vissa är inlåsta på en kraschad hårddisk som måste skickas till ett datautvinningsföretag för att tömmas på texterna. Det kommer också ske, någon gång.

Sedan dess jobbar jag på två olika manus. Dels skriver jag en kriminalroman, om min kommissarie, som är något mer trovärdig än genomsnittet. Dels skriver jag också en spännande historia som kan beskrivas som en politisk thriller. Jag har flera gånger i mitt liv fått bevittna hur människor med makt utnyttjar sin position, hur kommunalpolitiker skaffar sig skvaller från tjänstemännen, hur vissa personer med tystnadsplikt läcker som såll om man bara betalar eller byter tjänster. Alla som har makt blir inte korrupta, naturligtvis, men vissa blir det och det är dags att någon skriver ned detta fenomen i romanform. Hur långt vissa är beredda att gå för makt, pengar och status.

Så, anledningen till att jag inte blivit utgiven är främst att jag bara skickat in ett enda manus till förlag. Ett dåligt, första manus. Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har vad som krävs för att bli utgiven författare ändå. Att jag inte skickat in något manus beror på två saker. Dels har det aldrig varit läge, jag har haft alldeles för mycket kring mig för att ställa upp på förlagsmöten, eventuella turnéer med boksignering och liknande. Dels har också min oerhörda perfektionism satt stopp för det. Jag har aldrig skrivit ett manus som jag tycker förtjänar att skickas in. Inte ännu. Det är bra, men jag vill ha det bättre. Det är hjärnspöken naturligtvis och jag får bekämpa mina demoner såsom alla får bekämpa sina.

Sammanfattningsvis är jag alltså en ekonom som skrivit så länge han kunnat skriva, har läst oerhört många böcker (enligt personalen på biblioteket nära mitt barndomshem innehar jag ett inofficiellt rekord i flest antal lånade böcker på en och samma gång) och därmed anser jag mig ha ganska god överblick över böckernas underbara värld. Under min livsresa har jag stött på patrull ett antal gånger också och fått uppfinna lösningar som fungerar för att kunna fortsätta skriva. Jag har också blivit färdig en j-vla massa gånger. Den visdom som uppstått under ovan beskrivna livsresa är vad jag delar med mig av till er. Jag kan inte garantera att ni blir utgivna för den sakens skull, men för att citera Clint Eastwood: ”Om ni vill ha en garanti, köp en brödrost.”

Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Konsten att ”Bli färdig någon j-vla gång!”

Jag vet, jag vet, jag vet, jag har skrivit tre saker här på tre dagar. En oerhört aktivitet. Om ni eventuellt har tröttnat på mig så får ni säga ifrån på skarpen. Dock har jag med intresse följt vad som händer i form av gillamarkeringar och måste säga att det är smickrande att se att många verkar uppskatta vad jag skriver. Det värmer verkligen! Man kan bara hoppas att man en gång får ge ut ett eget verk som får motsvarande mottagande.

Idag skall vi prata om konsten att bli färdig. Hoppsan, där drog jag fram pekpinnen och började började låta som Bengt Alsterlind ”Tjipp och välkomna till Hajk. Idag skall vi prata om konst, men inte vilken konst som helst, utan om konsten att bli färdig”. Nåväl, det är faktiskt en konstart. Skrivkrampen brukar slå till, eller självkritiken och om inte annat så blir vi överstimulerade av vår egen kreativitet. Idag skall jag försöka ge tips, och inte vilka tips som helst, utan tips som löser problemet för mig som ändå är en skrivande individ.

Ett sätt att lösa upp knutar inom oss och släppa lös kreativiteten ordentligt kan faktiskt vara att skriva en kort vers på rim. Det kräver en oerhörd disciplin om den faktiskt skall berätta något. Själv använder jag limerick som berättarform, vilket gör att jag är oerhört styrd i mitt berättande. Jag har 5 rader på mig. 3+2 av dessa måste rimma. Och jag skall omvandla det hela till en mininovell. Barntillåten, dessutom. Går det verkligen? Ja, det går. Följande exempel är mina originalverk (jag vet att många gärna lånar saker på internet, ni får gärna låna detta, men källhänvisa då gärna):

”En storfiskare i Göteborg
Hade i livet en sorg
Ty hur han än sträckte
Armen ej räckte
Att visa fisken han har i sin korg”


”En sjökapten i Öresund
Hade just kört sin skuta på grund
Han tog sig en grogg
Och skrev i sin logg
Sen somnade han en stund”

 

”En man med en borr i ett hus
Grannen var trött av gårdagens rus
Han borrade hål
Fastän grannen ej tål
Ens pipet utav en mus”

Som synes så går det alldeles utmärkt. Denna leder till att man kan finna kärnan i budskapet, om man sedan fyller på runt om så har man helt plötsligt en historia. Jag vet att det låter märkligt, men att skriva sådana små verser ”kickstartar” hjärnans produktivitet.

En annan sak som brukar uppstå är att man har alldeles för mycket bra stoff att ha med i boken. När det i mitt huvud poppar upp en intressant idé, mitt under romanskrivning, och idén verkligen inte platsar omvandlar jag delmomentet till en novell. Jag har fler kortnoveller än bokmanussidor i min totala produktion, men jag har en styrka där. Dels kan vissa ges ut i novellsamling, dels kan jag ta en idé från en av minan noveller och smyga in i bokmanusen i framtiden om jag hittar något som passar. Man skall inte slänga bra idéer. Få ur dig idéerna som inte platsar, men utanför boken. Då, och endast då, har din huvudhistoria återigen din fulla uppmärksamhet.

När självkritiken slår till brukar jag läsa böcker av författare som jag tycker skriver dåligt. Det är sedan mitt förra inlägg ganska uppenbart att jag räknar Läckberg till denna skara och jag får väl be henne och hennes beundrare om ursäkt för detta utpekande. Det finns fler, som också är förvånansvärt populära, som skriver böcker som verkligen inte tilltalar mig. Men av den anledningen att jag inte vill ha sveriges författarelit utanför min ytterdörr med skarpladdade vapen så låter jag bli att nämna några namn, jag vill påpeka att en av personerna jag inte uppskattar har vapenlicens. Har jag läst lite i en av dessa författares böcker brukar självkritiken lägga sig. En annan sak man kan göra är att läsa om hela manuset från början och intala sig att någon annan har skrivit det hela. I mitt fall brukar jag tycka om texten då.

Slutligen skulle jag vilja ge lite tips till dig som läser detta och vill börja skriva, men inte behärskat konstarten ”Att börja någon j-vla gång”. Det kan vara marigt att fokusera på allting samtidigt. Språket, intrigen och allt runt om. Intriger har du säkert gott om i huvudet. Mitt råd är att du börjar med att öva dig på att skriva om sagor. Ja, du läser rätt. Leta upp en gammal saga, till exempel HC Andersen eller vad du föredrar. Tag sedan intrigen och placera historian i modern tid och finna logiska förklaringar för all trollkonst. Olov Svedelid har gjort detta. I  hans novellsamling ”Hassel och Osris hämnd” (som innehåller ett antal mycket intressanta noveller och intriger) har han skrivit en novell som heter ”En gruvlig historia”. Det är en modern version av ”Snövit”. Denna övning tillåter dig att träna på att skriva utan att halva kreativa hjärnhalvan upptas av en intrig. Du kan fokusera på att utveckla dig språkligt och hitta din författarstil. Därefter kan du applicera den på dina egna intriger.

Den som vill öva lite till och försvåra för sig för att hitta rytmen i språket kan skriva om olika sånger. Jag har ägnat mycket tid åt att översätta sånger från engelska till svenska och tvärt om, men även skrivit en rad parodier och snapsvisor på befintliga melodier. Bland annat har den gamla låten ”Snabbköpskassörskan” omvandlats till snapsvisan ”Systemkassörskan” och klassiska ”Somliga går med trasiga skor” har istället fått namnet ”Somliga sitter med tomma glas”. Du kommer lära dig att styra in en melodi i ditt språk på ett helt annat sätt om du övar enligt denna metod. Jag väljer också att terrorisera er med att bjuda på en egenskriven snapsvisa till melodin ”En sockerbagare”, men som i min version heter ”En politiker”. Det vore väldigt roligt om den kunde sjungas på en eller annan midsommarfest i år, så låna gärna med er den till snapsarna:
”En politiker bor i staden
Han snackar skit han, mest hela dagen
Han snackar hit och han snackar dit
Min likväl snackar han bara skit

Och i hans valfläsk där finns ju platsen
För både dagis och skolpalatsen
Och skatt och sjukhus kom han ihåg
Men allt han säger är bara båg

Och när han fortsätter får vi höra
Allting fantastiskt som han skall göra
Men den mannen är riktigt hal
Vill bara vinna i nästa val”

Det går att byta ut politikern till en kvinna om ni tycker det är mer passande. Och där var min egoföreställning slut för den här gången.

Sammanfattningsvis finns alltså ett antal olika sätt för att komma igång med eller avsluta skrivandet av en roman. Det gäller att stimulera kreativiteten och inse att övning ger färdighet. Därmed tror jag att ni inte orkar läsa en rad till, så jag önskar eder alla en trevlig långhelg!

Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Författarnas vanligaste misstag

Okej, en annan börjar bli lite varm i kläderna nu, när jag är inne på inlägg nummer två.

Så jag tänkte ta upp något som säkert alla skulle vilja ha reda på. Vilka misstag gör egentligen författare oftast som ändå slinker igenom publicering? Jag tror mig kunna svara på det, jag är nämligen en typ som klämmer några hundra böcker per år och därmed får se mycket himmel och även en betydande del helvete rent litterärt. Att läsa dåliga böcker som faktiskt givits ut kan dock vara mycket hälsosamt för den som är författare. För det första får man kläm på misstagen, för det andra triggar det självförtroendet. ”Kan han/hon så kan jag!” Så fortsätt ni läsa även dåliga författare.

Nu kommer vi till en känslig sak, jag skall nämligen ta ett negativt exempel från en mycket populär författarinnas produktion. Jag är medveten om Camilla Läckbergs popularitet, men den absolut vanligaste missen har även hon gjort. Privatpersoner som rotar runt i polisutredningar och kontaminerar bevismaterial är fruktansvärt irriterande! I några av hennes böcker borde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i verkliga livet ha åtalats och hennes make polisen avskedats för grovt tjänstefel. Det är naturligtvis fler som begår dessa misstag och låter huvudpersonen komma sättandes med mordvapnet i högsta hugg och säga ”den hittade jag i en papperskorg”. Standardförfarande 1A är att man genast skall gripa personen om det finns rimlig möjlighet att personen begått brott och utesluta att det är mördaren som knallar in med mordvapnet. Jag säger naturligtvis inte att man måste skriva exakt som verkligheten, om vi återigen tar kriminalromanen som exempel så skulle en bok som innehåller en beskrivning av en verklig polisutredning bli mördande tråkig, men man måste göra avstegen från verkligheten snyggt och trovärdigt. Där misslyckas många. För den som skriver kriminalromaner vill jag rekommendera en liten käck bok som heter ”Polishandboken”, författarens namn har fallit ur minnet. Den innehåller instruktioner för hur polisman skall bete sig i olika situationer. Ovärderlig när man vill få till detaljerna!

Ett annat misstag berör jag i mitt förra inlägg, så det berör jag inte här. Men det är bristande karaktärer. Läs inlägger ”Han har karaktär” för mer om detta.

Mycket underhållande kan det också vara med människor som inte riktigt behärskar metaforer, men så gärna vill, och människor som har bråttom och helt enkelt slarvar bort sig i sin egen text. Här följer några underhållande exempel. Första delen härstammar från en sammanställning av romanmissar i en bok som heter ”Stilblommor och grodor” skriven redan 1934 av redaktören Albert Holmqvist under signaturen ”Purre”.

  • ”Ha! utropade han på portugisiska”
  • ”På hoppets planka hade han gått torrskodd genom missräkningarnas öken”
  • ”Greven bröt tystnaden med en stum nick”
  • ”Greven promenerade gemytligt fram och tillbaka med händerna på ryggen, läsandes sin tidning.”

Ja, ni förstår själva. Som avslutning på temat att slarva bort sig i texten ber jag att få bjuda på min absoluta favorit:”Den lilla båten drev nedför strömmen precis på det sätt som ett bowlingklot inte hade gjort.”

En annan sak man bör ha i åtanke är det här man namnbruk. Det är oerhört irriterande att författare ofta inte sätter sig in i namnbruket ordentligt, då särskilt när författaren tar upp utländska namn. Hur många gånger har jag inte stött på namnet ”Ilsa” i amerikanska böcker beskrivande en ung, svensk skönhet. Jag har aldrig träffat någon svensk kvinna som heter Ilsa. Elsa må vara hänt, men merparten av våra Elsor är inte 22 år gamla längre. Ytterligare en utländsk man som misslyckats något är Gaston Leroux, som skrev den helt underbara boken ”Fantomen på operan”. Flickan heter Christine Daaé och sägs vara dotter till en svensk violinist. Okej, må hända att man kan heta så, men det är ju inte direkt svenskklingande. Jag älskar dock boken ändå. Samma sak gäller fantasilösa författare i vårt avlånga land som alla kallar sina amerikaner för Bill och John. Antagligen eftersom det är två mycket välkända politiker, John F Kennedy och Bill Clinton. Jag kan ge ett aktuellt exempel på namnbruk själv. I ett av mina verk som för tillfället är under utarbetning har jag med en del ester. Det första jag gjorde var att ta reda på vilka efternamn som är vanligast i Estland. Numera är det ingen match att ta reda på sådana saker, google är fantastiskt.

Nu har ni nog fått höra tillräckligt med tjatande för idag och sammanfattningsvis skulle jag vilja säga det att nästan alla misstag som görs i böcker beror på bristande research, att författaren har låst sig vid sin intrig, vilket gör att författaren är villig att göra riktigt stora avsteg från verkligheten för att få slutet att fungera (eller förklara varför en privatperson lallar runt i en polisutredning) och att författaren slarvar bort sig själv i sina försök att vara målande i sin miljöbeskrivning.

Så läs på, tänk efter och kompromissa med intrigen så den blir trovärdig. För att läsa böcker som innehåller uppenbara fel irriterar. Du behöver inte skriva sanningen, men du måste få läsaren att tro att du skriver sanningen just då. Logiska luckor förtar upplevelsen.