Om Stina Nilsson Bassell

Hej! Jag har skrivit sju böcker och fått Sveriges författarfonds arbetsstipendium. Här på denna sida visar jag "olika" sidor av mig, författarskapet och andra bitar som är "jag". Hoppas ni gillar det! Kram Stina

Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Tips: gästinlägg av mig på en blogg (när det inte fungerar med rean hos nätbokhandeln)

BOOKISbloggen

Jag bor i ett rött hus med vita knutar och har det där lilla körsbärsträdet utanför fönstret. Trädets vita blommor är suddiga och ser nästan grå ut vilket påminner mig om att fönstren måste putsas. Ljudet av spårvagnen låter som musik i mina öron och lukten av avgaser blandas med syréndoft. I Röda Stan i Norrköping har jag upplevt hjärnblödningar och den stora kärleken. Två ”träffar” med både sorg och glädje.

Innan jag ”landade” i Röda Stan frilansade jag som radioreporter under ett tiotal år både i Linköping och i Norrköping (där jag träffade min sambo). Ägnade mig sedan mer och mer åt skrivandet, det smög sig inte på utan trippade på ett lugnt och vackert sätt fram över dansgolvet (skrivandet alltså). Det andra har inte varit någon rosbädd precis, det här med att försöka ge ut sina böcker, utan det har varit många taggar som visat sig synliga.

Det blev nio utgivna böcker under loppet av sex år, lyrik, sagoböcker och romaner.

Tre romaner och jag skriver på min fjärde (berättelserna tar aldrig slut), romanen Andetag var min debutroman. Sedan gav jag ut romanen Eko av natt, och nu senast I mjölnarens spår.

Vad skulle jag då välja av dikt, saga eller roman? Måste jag välja? Alla tre är för mig livsviktiga ingredienser som alla behövs för den helhet som jag brinner för.

I mina radioreportage var personporträtt det som fångade mig och det var också det reportagen i huvudsak handlade om. I mitt skrivande är det den tiden som är min inspirationskälla, men intresset hade sin början hos de äldre på Aspens servicehus i Linköping. Då såg jag vilka skatter de hade inom sig och förstod hur mycket alla har att ge och mitt engagemang tog sin början. Därefter var det inte svårt att sätta pennan i min hand för den hade alltid funnits där sedan tonåren och fantasin spelade många och långa pjäser i mitt huvud som började ta form i bokens underbara värld.

Min nionde bok och min tredje roman I mjölnarens spår handlar om Emma Klasdotter, 22 år, som hamnar i ett psykiskt brutalt äktenskap. Året är 1895, och där befinner vi oss för att sedan kastas till år 1936 då Emma har haft ett ”ickeliv” sedan 1895. Alla mina tre romaner handlar om tragiska kvinnoöden. Det är en viktig fråga, i och för sig bland många andra viktiga frågor, men alla behöver sitt ”speakers corner”.

Jag tycker om att röra mig bland de steniga vägarna, det ska inte bara vara sand som kittlar mjukt och behagligt under fötterna. Hur ofta har man inte hört: ”lite skit dör du inte av”? Eller ”varför gå över ån efter vatten”, och jag säger: Varför inte?

Jag vill beröra och ta tag i för att skaka om och visa att det går att ta sig upp ur det svartaste av det svarta. Om jag lyckas? Det kan bara ni, kära snart lyssnare/läsare, avgöra.

Stina Nilsson Bassell

min författarsida:

http://stinanilssonbassell.wordpress.com/

”Happening”- rea från den 24 maj till 14 juni

Jag fyller 53 år den 13 juni och ljudbok på I mjölnarens spår kommer ut den 3 juni,  och (väldigt många och) det är mors dag den 29 maj. Så jag rear min bok från den 24 maj till 14 juni med 53%.

I mjölnarens spår-ljudbok

Ljudbok

mormorsmor AnnaKarin-Olgas mor

Mormors mor

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

I mjölnarens spår

Ebes förlag

175 kr/NU 82

Bokus

198 kr/NU 111 kr

Adlibris

180 kr/NU 85 kr

Ha det gott!

         Stina Nilsson Bassell

Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Lite om mycket

Efter fem år och snart nio böcker (sju utgivna och en på tryck, samt en som kommer i höst) så bollar jag med en drös förlag. Men vägen dit har varit ”ickesmärtfri”, icke skoningslös och icke enkel.
Det är ju val man får göra hela tiden. För när man väl står där med sina diktböcker, som hade varit på King Ink förlag och de bestämmer sig plötsligt för att minska radikalt på sin utgivning, då fungerar BoD som en snabb och enkel lösning på problemet.
Vad jag har upptäckt, när de väl låg på BoD, var att jag saknade den lilla personliga känslan. Och framför allt den personliga korrekturläsningen där samma människa korrekturläser som ska ge ut boken. En människa som känner för det jag har skrivit och tar hand om den som ett barn.

smatt_o_gott_omslag_fram

Nu hade jag redan givit ut tre böcker på ett mindre förlag, Bokförlaget K&R, så jag kände mig trygg i min otrygghetskänsla. Min första bok var där, en sagobok, samt två av mina romaner. Det var skönt att ha förlaget i ryggen, samtidigt som det brände i ryggen av ett kontrakt som var på tok för länge.
En alldeles för lång tid att binda upp sig på tycker jag nu, så här i efterhand, för skrivandet (ge ut böcker) handlar för mig om en frihetskänsla med orden. Det ska kännas fritt att kunna bolla med sin egen text efter en lagom tid. Inte att det blir en uppbundenhet, en kedjad tillvaro i en alltför lång tid. Visst förstår jag trygghetsperspektivet, men för länge ÄR för länge.
Nu när jag är med i Sveriges författarförbund så förstår jag hur viktigt det är att läsa igenom ett kontrakt och se så att det fungerar för mig. Men de första gångerna ett manus blir antaget är det bara ett stort JA och blicken är som en glass toppad med strössel.

Efter dessa två förlag Bokförlaget K&R, som är ett vanligt förlag och Books on Demand BoD, gav jag ut romanerna som e-böcker på Mimer förlag. Ett litet trevligt förlag som jag verkligen ville vara hos. Snygg hemsida och väl bemött.
Efter det så var det ett trevligt förlag som ville ge ut ”I mjölnarens spår”. Litet och gulligt förlag med en stor känsla för manuset, Ebes förlag. Likaså är det förlaget som sa ja till mitt andra manus ”Mannen i rocken”, en vuxensaga, ett litet och trevligt förlag. Manuset togs väl omhand av Sjuttonde förlag.

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

Men ”I mjölnarens spår” hade jag faktiskt två förlag att välja mellan, en märklig känsla som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i, men efter ett tag valde jag Ebes förlag. Det var inte så svårt, det bara kändes så starkt att jag absolut ville jobba med denna kvinna på Ebes förlag.
I ”I mjölnarens spår” fotspår följde några urfina kommentarer om manuset, som att jag ”gärna kunde skicka till oss igen om du skriver något nytt” eller ”vi vill samtidigt betona att vi har läst ditt manus med betydligt större intresse och mer intresse än vad som oftast är fallet” skrivet av ett förlag.
Eller ”Ditt manus var välskrivet och du har ett fantastiskt språk”, skrivet av ett annat förlag. Gissa om jag blev alldeles varm om hjärtat av det och andra kommentarer. Tack alla ni som gör att hjärtat bubblar till och magen känns varm.
Det varma räcker ganska länge, kanske till nästa projekt?

Det är väl som vanligt att det blandas upp med andra negativa tankar och känslor. För visst skulle det vara konstigt och tråkigt om man inte skulle ha dessa tråkiga och jobbiga känslor blandat, givetvis blandat, med goa och härliga känslor!

Vad jag vill säga med detta inlägg är att ”man tager vad man haver”, man står hjälplös och tar vad man får som okänd författare. Men ibland hamnar man så rätt, det är då man känner exakt vad man vill ha i denna hysteriska bokvärld där allting ska vara så stort. Stora förlag, stora annonser, stora manus och kanske stora fötter…

Ha det så bra och hoppas att jag har gett er någonting av mina tankar och ord. Vad vore livet utan ord? Ska vi skriva under på det?:)

Kram Stina

4524170_-böcker bild av thomas                                      Foto Thomas Filipsson
Bibliografi
Mannen i rocken vuxensaga 2015 på gång
I mjölnarens spår roman 2015 på gång
Luftens sötma dikt 2014
Sagan om häxan Märta saga 2013
Eko av natt roman 2013
Vattnets ådra dikt 2011
Andetag roman 2011
Eldens aska dikt 2010
Sagan om smått och gott saga 2010
Medverkat i Over Yonder diktsamling 2012
Medverkat i Tjugoen röster blandade dikter och noveller 2006
Medverkat i Svensk poet dikter 2011

Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Tankar om vägen till tryck

Tankar om vägen till tryck  Nu är mitt manus på väg att bli en bok. Vilken känsla och Vilken känsla! Det hela är så dubbelt, det är en varm känsla i kroppen samtidigt som det pockar och drar i mig av ”det här är inte bra” och ”vad är det för skit jag har skrivit”?
”Nu lägger jag ner det här” säger plågsamma röster inom mig. Samtidigt som jag vet att det inte är sant, det finns bara inget sätt att göra det på än att SKRIVA det.
Alla berättelser som finns där utanför och i en. De många beskrivningarna som bara väntar på att få bli levande. Det kalla som vill bli varmare, eller tvärtom.
Det är bara så det är, livet och jag. Så ”sorry” ni som tänker att ”det får väl vara bra någon gång”. Det finns inget annat sätt för mig att få ur mig allt jag har, och jag har mycket kvar att ge. Liksom vi alla har så mycket att dela med oss av. Så skriv snälla ni, skriv av er av era plågor eller lyckor. Gör det, säger jag er fast jag vet att vägen är en besynnerlig stig.

Vägen dit var lång och snårig, vägen till att manuset var på väg att bli just en bok. Den har gått genom valsar och hamnat på många datorskärmar. Till slut låg den i händerna på en ivrig och duktig ”bättrapåare”. Med hennes hjälp svettades vi tårar och skavde våra fingrar mellan tangenterna. Till slut hamnade vi i en pöl och vi kunde simma i lugnare tempo.
Men innan denna märkliga händelse svävade små, ljusa, moln över mitt manus som tog sig formen av flera universala hjärnor och hjärtan. Små mirakel fyllda av entusiasm och känsla, av kunskap och medmänskliga hjärtan.
Innan allt detta stora ”bygge” fanns det oroväckande många nedslående svar. Nejen haglade in. Men gav jag upp? Nej, jag gjorde inte det!
Och här står jag nu, jag sitter faktiskt just nu och skriver, väntar på hur trycket ska bli.
Ska det bli bra? Är färgerna rätt? Sitter allt på rätt plats? Och slutligen, är detta bra?

Det är i en lugnare andning som jag går in i nästa fas, den med att likt en myrslok få folk att fastna för just min bok. Jag måste spinna på ett enormt nät nu, jag vet, det är så det är i nätbranschen. Nej, jag menar bokbranschen.
Vi får väl se. Men vad jag vet är att denna gång är det större för mig. På något sätt större. Fråga mig inte varför, kan det vara för att sidantalet är fler?
Nej och ja, nej för att det handlar om innehållet som är mycket bredare än vad jag har haft i mina romaner. Och ja, fler sidor blir fler saker att stuva omkring. Det säger ju sig själv, om ni trodde det var tomma sidor som jag hade att bjuda på så trodde ni fel
Nej, innehåll kan jag garantera er att det är, men vad ni sedan tycker om det, kan bara ni avgöra.

Tack för att jag fick slänga ur mig lite av lyckan och läskigheterna, av gnistor och förvirrelse.

Kram Stina

IMG_0075

Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Tänk här går man och vankar som en åtalad i väntan på domen.
Man vet inte hur det ska sluta, bara att man inte kunde ha gjort något annorlunda.
Men det kan bli bättre, det ska bli bättre. Och det är bra, oavsett domen.
Jag har fått många spridda domar som tagit mig ner till underjorden i några sekunder, men har velat få en bra dom i slutändan så därför har jag tagit mig upp igen.
Snabbt som en iller, skjuten ur en kanonkula, kvick som en räv och plötsligt som en blixt står jag där igen redo att kasta mig på monstren.
Och jag tror på den, domen, den som ska få mig att flyga upp bland molnen och tugga lite av den, ja bara lite för den behöver sin forn för att bli det regn som ska falla.
Om inte annat så får jag påverka domen själv, tänker jag då. Ta tag i det på riktigt, visserligen har jag gjort allt på ”riktigt” men ändå, liksom göra så allt vänder till min fördel.

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Jag talar om mitt nya manus förstås, och jag talar om hur svårt det är att möta alla nej.
Nej tack, och nej, de orden haglar som en kulspruteeld över mig. Men en och annan ljusglimt av fina ord har vackert dansat fram från mailen. Men ändå så står det nej tack.
Men ett ”nej tack” som har varit glädjefyllt den här gången, tack för det.(vi svenskar ska tacka så mycket, var det en fransman som sa)
Då har jag lättat lite, på väg mot molnen studsar jag ovanför golvet för att efter en tid landa igen och inse att jag står där själv där och dansar. Naken men varm, olycklig men fri.
Jag söker alternativ, jag söker vägar, som jag har gjort förut. Sju gånger, för att vara exakt, det är ju sju böcker jag har gjort.
Några har varit lite lättare att hitta ett hem åt, men några har krånglat som värsta olydiga barn.
Dem måste man vara extra snälla mot, visa att det finns kärlek i överflöd, men ändå med bestämd hand visa åt vilket håll de ska gå. (fast man inte vet själv)
Det finns så mycket att känna lättnad för, och så mycket att oroa sig över. Men lättnadskänslan varar inte alltför länge, en våg av obehag infinner sig och jag ser den snåriga stigen tydligt framför mig.
De otrevliga verkar inte hålla sig till en plats på jorden, de finns överallt.
Men det finns en hel del guldkorn som inte är rädda för att ge positiva skallringar, ja sådana som gör att man darrar till lite av vällust.
Med dem i ryggsäcken går jag vidare mot nästa hållplats. Och väntan blir lättare.
Den där som ska komma, den där som bara väntar på just det här manuset ”I mjölnarens spår”, den där lilla stenen som rullar fram i ett långsamt tempo mot dig, den kommer på något sätt. (hoppet är ju det sista som lämnar människan)

stina_rod_liten

Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.
Det vill säga när kroppen var okej, att nacken och foten var skapliga, då skulle jag kunna ta tag i allt igen och med den iver som bara ”Rännar-Stina” kan, återgå till det som brinner inom mig.
Och just ”den biten” av mig skulle förläggaren veta alldeles tydligt och klart hur den var. Att jag är skör, inte som de flesta är sköra utan med en kropp som har sina krackeleringar.
(jag tänker genast på vaxbatik som jag pysslat med, där är det vackert och här är det struligt)
Det var en stor del i ”paketet”, och det behövde jag aldrig ingående förklara för henne. Det var jag helt enkelt, och hon förstod den delen lika mycket som mitt sätt att skriva och mina böckers varaktighet var sanna och ärliga.

Bitvis tunga, alla delar i ”paketet” är bitvis tunga som elefanter, men vad är inte tungt? Säg mig något som inte är tungt. Kärlek, godhet, vänlighet, eller hat, ilska eller rikedom, fattigdom?
Att sova är inte tungt, just det, eller joo, det kan vara en mardröm eller mycket invecklad dröm. En gåta som förvirrar eller hänger sig kvar hela dagen som en dimma.
Här kommer jag med de nya manusen (två) ”I mjölnarens spår” och ”Mannen i rocken” och hackar mig fram som en himla datahacker, sätter mig på en stol framför dig och du kan bara inte flytta på dig, du vill inte flytta på dig. Du bara sitter kvar och ler åt ”paketet” framför dig.

Kram Stina

Författarsida

https://stinanilssonbassell.wordpress.com/2015/01/29/gar-jag-i-mjolnarens-spar-eller-gar-jag-utan-spar/