Artikeln är skriven av Elza Zandi

NaNoWriMo

Jag har snubblat över ännu ett fenomen som jag vill dela med mig till er och det är fenomenet NaNoWriMo som är förkortning för ”National Novel Writing Month”. Idén är att man ska skriva en novell på en månad och sätta upp ett mål för varje dag. I år börjar NaNoWriMo 1:a november fram till 30:e november och målet är att skriva klart en novell på 50 000 ord. De som klarar av att skriva en novell på 50 000 ord vinner vilket innebär att det kommer att finnas en hel del vinnare. På deras hemsida kan du själv övervaka din process och du får olika medaljer för varje slutfört mål du uppnått. Allt för att uppmuntra och inspirera dig att fortsätta skriva. Det här är en ideell organisation där de som vill och kan donera pengar och annat. Beroende på vad och hur mycket som har donerats kan de som har tur vinna en slant eller två.

(mer…)

Artikeln är skriven av Elza Zandi

Read-a-thon Vs Write-a-thon

Jag kanske ska förklara dessa fenomen för de som inte vet vad det är innan jag fortsätter. Jag fick göra lite research för att hitta information om det här och nu känner jag att jag har lite mer koll på läget! Okey, read-a-thon började som en välgörenhetsevent där man ville uppmuntra barn att läsa mer. Skolan där detta skulle hållas bestämde en start datum och ett slutdatum. Barnen fick själva bestämma hur många böcker som de skulle läsa under den perioden. Det verkar vara ett event som skolor i USA gör årligen. För detta har spridit sig och nu håller många organisationer och privatpersoner på med det här! Jag har läst om flera bibliotek som har anmält sig till att få ha ett read-a-thon och även olika privata bokcirklar har hoppat på den här trenden.

(mer…)

Artikeln är skriven av Elza Zandi

Det här med att bota skrivkramp

Alla får vi det, den där spärren som sätter stop för kreativiteten och som suger ur näst intill all självförtroende ur en. Skrivkramp. Blotta ordet ger mig rysningar och ångest. Jag har alltid sett skrivkramp som en dimmig vägkorsning. Jag vet att jag måste fortsätta, välja väg och skriva klart men vilket håll ska jag ta? Vart jag än vänder mig ser jag bara en tjock dimma som skymmer sikten. Ju mer jag tittar mig omkring desto närmare kommer dimman och snart är mitt huvud fullt av den som gör det svårare att vara kreativ. Där står jag, mitt i dimman och texten/artikeln har en deadline.

För några år sedan försökte jag skriva klart en artikel som jag hade jobbat på under en längre tid men kom ingen vart. Det hade tagit stopp. Problemet var inte bara att kreativiteten försvunnit, det var även att lusten att skriva också var borta. Det var inte så att jag hade slut på idéer tvärtom jag visste exakt vad som borde skrivas, problemet var bara att det hade fastnad någonstans mellan tanke och handling.

(mer…)

Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

att vara för ung, för gammal, för okunnig eller oerfaren för att kunna bli författare.

Jag är av det yngre slaget, i alla fall i majoriteten av de ögon som dagligen betraktar mig. Jag tillhör ungdomen, den nya generationen, vi som är lyckliga när vi får ett jobb eftersom vi inte bara kan ta ett, som inte minns 9/11 och som förlitar oss på våra smartphones som om de vore våra bröder. Det händer att folk höjer på ögonbrynen då jag öppet uttrycker mina åsikter. ”Hur vågar en person, som inte ens hade insett sin egen existens under VM i fotboll -94, uttala sig om omständigheter utanför hens levnadsår eller utbildningsområde eller kompetens?”, undrar de.

Som författare handlar livet om att, på löpande band, kläcka och utveckla hypoteser och historier utifrån tomma luften. Att bygga upp relationer och samband och samhällssystem och händelseförlopp som sträcker sig långt utanför de begränsningar som håller oss tillbaka i verkliga livet. Bara de senaste månaderna har jag, genom min fantasi och mitt skrivande, suttit söndertrasad under brofästen i regniga nätter, hållit föredrag inför ledande politiker i ett dystopiskt samhälle, spenderat sommarkvällar i Stockholms skärgård, funnit innebörden av ensamhet och meningen med vår relation till naturen. Researchen bakom fungerar lite som att cykla; det går av bara farten. Jag tror att många känner igen sig i det: Hur allting börjar med en artikel om kärnkraft, törsten expanderar och växer och inom kort trängs tjugofem flikar längs överkanten på din webbläsare, med rapporter om allt ifrån föräldrapenning till historiska konflikter.

Den dag då jag har ekonomi och möjlighet att göra min research i första hand, kan inte komma för tidigt. Då ska jag flytta till det småländska samhället, promenera längs steniga stigar och lära känna dess invånare, istället för att sitta vaken om nätterna, studera kartor och titta på dokumentärer. Då ska jag jämföra förändringar i det politiska klimatet utifrån politikernas svar på mina frågor, istället för de svar som de gett till andra människor. Det ska jag, och det ska du med göra. Om du vill göra det så kan du det, och när tiden är inne så kommer det ske.

Men tills dess så handlar det om att göra det bästa av det som vi givits. Vill du skriva om stjärnskådning? Skriv om stjärnskådning. Det gäller naturligtvis att vara tydlig med att de astronomiska termerna i ditt verk kanske bör tas med en nypa salt, men farligare än så är det inte att skriva om ett okänt ämne. Låt inte något (eller någon) intala dig att din fantasti är för bräcklig för en idé. Du äger dig själv – ditt medvetande likaväl som din kropp – och när du väl börjat begränsa dig själv i ditt skapande, kan det vara svårt att hitta tillbaka till det fria inspirationsflödet igen. Så lita på din himla fantasi och skriv så mycket du kan om alla de koncept och idéer som kommer till dig, om inte annat för att det är din uppgift som författare.

Så nej, jag var inte mer än ett par månader gammal under VM 1994. Trots detta har jag ändå hunnit med att predika inför världens ledare, under ett stundande krisläge i ett sönderfallande samhälle, många år framåt i tiden. Det, mina vänner, tvivlar jag på att många andra har.

”Start writing, no matter what. The water does not flow until the faucet is turned on.”
– Louis L’Amour

Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

skrivandets benägenhet att fly fantasin.

Jag läste någonstans att en aldrig uppnår ett så uppriktigt och utelämnande skapande som vid nyförälskelse eller hjärtesorg. Kanske att det var jag själv som skrev det förresten. Jag vill inte bedyra att teorin stämmer under alla omständigheter (att skriva en utredande rapport med tyngden av en förlust vilandes på axlarna är tveksamt optimalt) men jag tror att det kan vara en nyttig fras att komma ihåg, bara ifall att en någon gång skulle tappa bort sig i sitt författande. Låt mig förklara.

Det finns olika anledningar till att människor skriver. Någon gör det för att framföra sina åsikter, en annan för att dölja sina. En vill sprida en sanning, en annan en lögn, en tredje gör det för att förändra, den fjärde för att berätta. Men den allra vanligaste anledningen till att det skrivs böcker, noveller och sagor är kanske för att människan har en tendens att vilja fly verkligheten en stund. Omständigheten är förståelig, då det aldrig är så svårt att leva sitt liv som den dag då hela världen plötsligt blir lite för verklig. Först då, när en inser att en har gjort det som ska göras och sett det som ska betraktas, känns livet några lager tunnare än innan. När du har lärt dig att det finns ett namn för varje färgnyans i ett korallrev, och när du vet hur många ballonger som släpps till himlen varje dag. Då. När du har kommit dit, då finns bara fantasin kvar.

Jag vet precis vad du tänker nu. Ingen blir någonsin klar. Det finns inte en människa som lever eller som tidigare levt som har känt varenda känsla på varenda gata, dinglat med benen från varje höjd och samlat all planetens skit under sina naglar för att sedan utnämnda sig själv som klar. Det händer inte att en människa blir fulländad, menar du, fast tänk en gång till, menar jag. När känns livet som mest komplett? När känner en person att nu har jag sett allting som ska ses och provat allting som ska göras? När kan en påstå att en är nöjd? Eller när kan en säga att det inte finns någonting kvar att hämta? Två personer kan påstå att de befinner sig i ett färdigt läge. Den nykära och den hjärtekrossade.

Och vi andra då? Vi som mest promenerar i väntan på att nästa utmaning som ska göra oss lite klokare, starkare och verkligare ska dyka upp. Vi som fortfarande letar efter ett sätt att få grepp om vad verkligheten innebär. Vad ska vi göra? Jag tror helt enkelt vi får göra det bästa av att leva under de omständigheter som givit oss. Ständigt leta efter nya underlag att springa på, dra händerna efter solvärmda husväggar, leta efter de okända känslorna, tala med de tysta personerna, somna under stjärnor och vakna under bord, klättra, bygga, leva och skriva om allting på vägen. Skriva om resan emot verkligheten, och om tillvaron i den fantasi som vi författare ständigt befinner oss i.