Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Tips: gästinlägg av mig på en blogg (när det inte fungerar med rean hos nätbokhandeln)

BOOKISbloggen

Jag bor i ett rött hus med vita knutar och har det där lilla körsbärsträdet utanför fönstret. Trädets vita blommor är suddiga och ser nästan grå ut vilket påminner mig om att fönstren måste putsas. Ljudet av spårvagnen låter som musik i mina öron och lukten av avgaser blandas med syréndoft. I Röda Stan i Norrköping har jag upplevt hjärnblödningar och den stora kärleken. Två ”träffar” med både sorg och glädje.

Innan jag ”landade” i Röda Stan frilansade jag som radioreporter under ett tiotal år både i Linköping och i Norrköping (där jag träffade min sambo). Ägnade mig sedan mer och mer åt skrivandet, det smög sig inte på utan trippade på ett lugnt och vackert sätt fram över dansgolvet (skrivandet alltså). Det andra har inte varit någon rosbädd precis, det här med att försöka ge ut sina böcker, utan det har varit många taggar som visat sig synliga.

Det blev nio utgivna böcker under loppet av sex år, lyrik, sagoböcker och romaner.

Tre romaner och jag skriver på min fjärde (berättelserna tar aldrig slut), romanen Andetag var min debutroman. Sedan gav jag ut romanen Eko av natt, och nu senast I mjölnarens spår.

Vad skulle jag då välja av dikt, saga eller roman? Måste jag välja? Alla tre är för mig livsviktiga ingredienser som alla behövs för den helhet som jag brinner för.

I mina radioreportage var personporträtt det som fångade mig och det var också det reportagen i huvudsak handlade om. I mitt skrivande är det den tiden som är min inspirationskälla, men intresset hade sin början hos de äldre på Aspens servicehus i Linköping. Då såg jag vilka skatter de hade inom sig och förstod hur mycket alla har att ge och mitt engagemang tog sin början. Därefter var det inte svårt att sätta pennan i min hand för den hade alltid funnits där sedan tonåren och fantasin spelade många och långa pjäser i mitt huvud som började ta form i bokens underbara värld.

Min nionde bok och min tredje roman I mjölnarens spår handlar om Emma Klasdotter, 22 år, som hamnar i ett psykiskt brutalt äktenskap. Året är 1895, och där befinner vi oss för att sedan kastas till år 1936 då Emma har haft ett ”ickeliv” sedan 1895. Alla mina tre romaner handlar om tragiska kvinnoöden. Det är en viktig fråga, i och för sig bland många andra viktiga frågor, men alla behöver sitt ”speakers corner”.

Jag tycker om att röra mig bland de steniga vägarna, det ska inte bara vara sand som kittlar mjukt och behagligt under fötterna. Hur ofta har man inte hört: ”lite skit dör du inte av”? Eller ”varför gå över ån efter vatten”, och jag säger: Varför inte?

Jag vill beröra och ta tag i för att skaka om och visa att det går att ta sig upp ur det svartaste av det svarta. Om jag lyckas? Det kan bara ni, kära snart lyssnare/läsare, avgöra.

Stina Nilsson Bassell

min författarsida:

http://stinanilssonbassell.wordpress.com/

”Happening”- rea från den 24 maj till 14 juni

Jag fyller 53 år den 13 juni och ljudbok på I mjölnarens spår kommer ut den 3 juni,  och (väldigt många och) det är mors dag den 29 maj. Så jag rear min bok från den 24 maj till 14 juni med 53%.

I mjölnarens spår-ljudbok

Ljudbok

mormorsmor AnnaKarin-Olgas mor

Mormors mor

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

I mjölnarens spår

Ebes förlag

175 kr/NU 82

Bokus

198 kr/NU 111 kr

Adlibris

180 kr/NU 85 kr

Ha det gott!

         Stina Nilsson Bassell

Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Lite om mycket

Efter fem år och snart nio böcker (sju utgivna och en på tryck, samt en som kommer i höst) så bollar jag med en drös förlag. Men vägen dit har varit ”ickesmärtfri”, icke skoningslös och icke enkel.
Det är ju val man får göra hela tiden. För när man väl står där med sina diktböcker, som hade varit på King Ink förlag och de bestämmer sig plötsligt för att minska radikalt på sin utgivning, då fungerar BoD som en snabb och enkel lösning på problemet.
Vad jag har upptäckt, när de väl låg på BoD, var att jag saknade den lilla personliga känslan. Och framför allt den personliga korrekturläsningen där samma människa korrekturläser som ska ge ut boken. En människa som känner för det jag har skrivit och tar hand om den som ett barn.

smatt_o_gott_omslag_fram

Nu hade jag redan givit ut tre böcker på ett mindre förlag, Bokförlaget K&R, så jag kände mig trygg i min otrygghetskänsla. Min första bok var där, en sagobok, samt två av mina romaner. Det var skönt att ha förlaget i ryggen, samtidigt som det brände i ryggen av ett kontrakt som var på tok för länge.
En alldeles för lång tid att binda upp sig på tycker jag nu, så här i efterhand, för skrivandet (ge ut böcker) handlar för mig om en frihetskänsla med orden. Det ska kännas fritt att kunna bolla med sin egen text efter en lagom tid. Inte att det blir en uppbundenhet, en kedjad tillvaro i en alltför lång tid. Visst förstår jag trygghetsperspektivet, men för länge ÄR för länge.
Nu när jag är med i Sveriges författarförbund så förstår jag hur viktigt det är att läsa igenom ett kontrakt och se så att det fungerar för mig. Men de första gångerna ett manus blir antaget är det bara ett stort JA och blicken är som en glass toppad med strössel.

Efter dessa två förlag Bokförlaget K&R, som är ett vanligt förlag och Books on Demand BoD, gav jag ut romanerna som e-böcker på Mimer förlag. Ett litet trevligt förlag som jag verkligen ville vara hos. Snygg hemsida och väl bemött.
Efter det så var det ett trevligt förlag som ville ge ut ”I mjölnarens spår”. Litet och gulligt förlag med en stor känsla för manuset, Ebes förlag. Likaså är det förlaget som sa ja till mitt andra manus ”Mannen i rocken”, en vuxensaga, ett litet och trevligt förlag. Manuset togs väl omhand av Sjuttonde förlag.

mjolnaren_omslag_skiss_mlogga3-9 april till ebes

Men ”I mjölnarens spår” hade jag faktiskt två förlag att välja mellan, en märklig känsla som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i, men efter ett tag valde jag Ebes förlag. Det var inte så svårt, det bara kändes så starkt att jag absolut ville jobba med denna kvinna på Ebes förlag.
I ”I mjölnarens spår” fotspår följde några urfina kommentarer om manuset, som att jag ”gärna kunde skicka till oss igen om du skriver något nytt” eller ”vi vill samtidigt betona att vi har läst ditt manus med betydligt större intresse och mer intresse än vad som oftast är fallet” skrivet av ett förlag.
Eller ”Ditt manus var välskrivet och du har ett fantastiskt språk”, skrivet av ett annat förlag. Gissa om jag blev alldeles varm om hjärtat av det och andra kommentarer. Tack alla ni som gör att hjärtat bubblar till och magen känns varm.
Det varma räcker ganska länge, kanske till nästa projekt?

Det är väl som vanligt att det blandas upp med andra negativa tankar och känslor. För visst skulle det vara konstigt och tråkigt om man inte skulle ha dessa tråkiga och jobbiga känslor blandat, givetvis blandat, med goa och härliga känslor!

Vad jag vill säga med detta inlägg är att ”man tager vad man haver”, man står hjälplös och tar vad man får som okänd författare. Men ibland hamnar man så rätt, det är då man känner exakt vad man vill ha i denna hysteriska bokvärld där allting ska vara så stort. Stora förlag, stora annonser, stora manus och kanske stora fötter…

Ha det så bra och hoppas att jag har gett er någonting av mina tankar och ord. Vad vore livet utan ord? Ska vi skriva under på det?:)

Kram Stina

4524170_-böcker bild av thomas                                      Foto Thomas Filipsson
Bibliografi
Mannen i rocken vuxensaga 2015 på gång
I mjölnarens spår roman 2015 på gång
Luftens sötma dikt 2014
Sagan om häxan Märta saga 2013
Eko av natt roman 2013
Vattnets ådra dikt 2011
Andetag roman 2011
Eldens aska dikt 2010
Sagan om smått och gott saga 2010
Medverkat i Over Yonder diktsamling 2012
Medverkat i Tjugoen röster blandade dikter och noveller 2006
Medverkat i Svensk poet dikter 2011

Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Tankar om vägen till tryck

Tankar om vägen till tryck  Nu är mitt manus på väg att bli en bok. Vilken känsla och Vilken känsla! Det hela är så dubbelt, det är en varm känsla i kroppen samtidigt som det pockar och drar i mig av ”det här är inte bra” och ”vad är det för skit jag har skrivit”?
”Nu lägger jag ner det här” säger plågsamma röster inom mig. Samtidigt som jag vet att det inte är sant, det finns bara inget sätt att göra det på än att SKRIVA det.
Alla berättelser som finns där utanför och i en. De många beskrivningarna som bara väntar på att få bli levande. Det kalla som vill bli varmare, eller tvärtom.
Det är bara så det är, livet och jag. Så ”sorry” ni som tänker att ”det får väl vara bra någon gång”. Det finns inget annat sätt för mig att få ur mig allt jag har, och jag har mycket kvar att ge. Liksom vi alla har så mycket att dela med oss av. Så skriv snälla ni, skriv av er av era plågor eller lyckor. Gör det, säger jag er fast jag vet att vägen är en besynnerlig stig.

Vägen dit var lång och snårig, vägen till att manuset var på väg att bli just en bok. Den har gått genom valsar och hamnat på många datorskärmar. Till slut låg den i händerna på en ivrig och duktig ”bättrapåare”. Med hennes hjälp svettades vi tårar och skavde våra fingrar mellan tangenterna. Till slut hamnade vi i en pöl och vi kunde simma i lugnare tempo.
Men innan denna märkliga händelse svävade små, ljusa, moln över mitt manus som tog sig formen av flera universala hjärnor och hjärtan. Små mirakel fyllda av entusiasm och känsla, av kunskap och medmänskliga hjärtan.
Innan allt detta stora ”bygge” fanns det oroväckande många nedslående svar. Nejen haglade in. Men gav jag upp? Nej, jag gjorde inte det!
Och här står jag nu, jag sitter faktiskt just nu och skriver, väntar på hur trycket ska bli.
Ska det bli bra? Är färgerna rätt? Sitter allt på rätt plats? Och slutligen, är detta bra?

Det är i en lugnare andning som jag går in i nästa fas, den med att likt en myrslok få folk att fastna för just min bok. Jag måste spinna på ett enormt nät nu, jag vet, det är så det är i nätbranschen. Nej, jag menar bokbranschen.
Vi får väl se. Men vad jag vet är att denna gång är det större för mig. På något sätt större. Fråga mig inte varför, kan det vara för att sidantalet är fler?
Nej och ja, nej för att det handlar om innehållet som är mycket bredare än vad jag har haft i mina romaner. Och ja, fler sidor blir fler saker att stuva omkring. Det säger ju sig själv, om ni trodde det var tomma sidor som jag hade att bjuda på så trodde ni fel
Nej, innehåll kan jag garantera er att det är, men vad ni sedan tycker om det, kan bara ni avgöra.

Tack för att jag fick slänga ur mig lite av lyckan och läskigheterna, av gnistor och förvirrelse.

Kram Stina

IMG_0075

Artikeln är skriven av Elza Zandi

Skriva för hand eller på dator?

När jag först började skriva noveller, artiklar och krönikor skrev jag dem för hand i ett block. Jag skrev, strök, skrev om, rättade, tog bort och lade till.. det blev rätt rörigt. Det såg ut att vara kladd överallt men bland all kladd och överstrykningar fanns min text. Trots att ingen annan såg den som var gömd bland alla överstrykningar så visste jag exakt vad som skulle stå och kunde urskilja mina historier bland all kladd. Det jobbigaste med att skriva för hand var, och är, att min hjärna är snabbare än mina händer. Medan min hjärna redan har tänkt ut vad som ska hända eller till exempel hur en karaktär ska uppföra sig så ligger mina händer två stycken efter. Det gör att jag går miste om vissa formuleringar och flyt när jag skriver för hand. Jag har aldrig haft något problem med att skriva för hand men när jag sedan upptäckte att man kunde skriva på datorn trodde jag att jag vunnit en massa tid. Ord och meningar bildades snabbare och jag fyllde ett helt A4 utan problem. Jag trodde att jag hade hittat lösningen på alla mina skrivproblem! Jag sätter mig bara ner framför datorn och låter hjärnan styra händerna, hur enkelt som helst. Problemet här var då att det inte fanns någon censur, allt som min hjärna tänkte på skrevs på skärmen. Jag måste erkänna att majoriteten av allt som skrevs behövdes strykas, skrivas om och rättas. Trots att jag enkelt fyllde ett helt A4 tog det mig fortfarande lika lång tid att redigera texten som det gjorde när jag skrev för hand.
Men jag föredrar att låta hjärnan styra. Det känns bättre när jag skriver på datorn för då missar jag inte vissa formuleringar och texten flyter på bra. Trots att det är mycket svårare att urskilja min historia bland all text är det fortfarande värt det, jag vill inte censurera min hjärna även om den är full att nonsens. I ibland så finns det ju guldkorn där i också =)
Vad tycker ni? Skriva för hand eller på datorn?

/Elza*

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Hur går det med våra nyårslöften??

Många av oss har slängt ur sig en hel drös med nyårslöften, eller hur? Frågan är nu; Hur går det? Är man smart så lovar man inte för mycket eller för svårt men ibland kan det ju bli så i alla fall. Jag minns att jag lovade att både bli bättre på att tvätta bilen och fortsätta jobba med bloggen och fortsätta skriva noveller. Det har faktiskt gått bra. Bilen blev tvättad 2 gånger i januari och bloggen rullar på och en och annan kort novell har det blivit.
Viktigt att tänka på att man har hela året på sig men det är lika bra att rivstarta i januari. Kommer man igång bra så är det lättare att fortsätta i ett schysst tempo. Kommer man efter redan från början kan det vara tuffare att ta första steget.
Vad som är bäst är väl kanske att lova sig själv att skriva, skriva och skriva. Kanske inte varje dag, men flera gånger i veckan i alla fall. Vore livet och planeringen perfekt kunde man säkert skriva varje dag men livet ser inte riktigt så ut. Man får ta den tid man får och göra något bra av det.
Jag ska även besluta hur jag ska göra med min bok som finns hos förlagen just nu och håller på att sågas sönder i beståndsdelar…haha. Ska jag elda upp den, trycka den själv eller bara låta den ligga som ett trist dokument i datorn? Man får tänka sig för innan man tar ett beslut, det handlar ju både om marknadsföringsåtgärder och ekonomi. Jag ska bestämma mig till i sommar tänkte jag.
Under tiden får jag passa på att skriva fler noveller. Efter att ha fått två förlagda på Melker förlag så har jag fått upp ångan lite och det känns roligt!
Hur går det för er därute med nyårslöftena? Håller dom i sig?