Artikeln är skriven av Stina Nilsson Bassell

Går jag ”I mjölnarens spår”, eller går jag utan spår?

Tänk här går man och vankar som en åtalad i väntan på domen.
Man vet inte hur det ska sluta, bara att man inte kunde ha gjort något annorlunda.
Men det kan bli bättre, det ska bli bättre. Och det är bra, oavsett domen.
Jag har fått många spridda domar som tagit mig ner till underjorden i några sekunder, men har velat få en bra dom i slutändan så därför har jag tagit mig upp igen.
Snabbt som en iller, skjuten ur en kanonkula, kvick som en räv och plötsligt som en blixt står jag där igen redo att kasta mig på monstren.
Och jag tror på den, domen, den som ska få mig att flyga upp bland molnen och tugga lite av den, ja bara lite för den behöver sin forn för att bli det regn som ska falla.
Om inte annat så får jag påverka domen själv, tänker jag då. Ta tag i det på riktigt, visserligen har jag gjort allt på ”riktigt” men ändå, liksom göra så allt vänder till min fördel.

mjolnaren_omslag_skiss-ev.omslag-till bokmässan

Jag talar om mitt nya manus förstås, och jag talar om hur svårt det är att möta alla nej.
Nej tack, och nej, de orden haglar som en kulspruteeld över mig. Men en och annan ljusglimt av fina ord har vackert dansat fram från mailen. Men ändå så står det nej tack.
Men ett ”nej tack” som har varit glädjefyllt den här gången, tack för det.(vi svenskar ska tacka så mycket, var det en fransman som sa)
Då har jag lättat lite, på väg mot molnen studsar jag ovanför golvet för att efter en tid landa igen och inse att jag står där själv där och dansar. Naken men varm, olycklig men fri.
Jag söker alternativ, jag söker vägar, som jag har gjort förut. Sju gånger, för att vara exakt, det är ju sju böcker jag har gjort.
Några har varit lite lättare att hitta ett hem åt, men några har krånglat som värsta olydiga barn.
Dem måste man vara extra snälla mot, visa att det finns kärlek i överflöd, men ändå med bestämd hand visa åt vilket håll de ska gå. (fast man inte vet själv)
Det finns så mycket att känna lättnad för, och så mycket att oroa sig över. Men lättnadskänslan varar inte alltför länge, en våg av obehag infinner sig och jag ser den snåriga stigen tydligt framför mig.
De otrevliga verkar inte hålla sig till en plats på jorden, de finns överallt.
Men det finns en hel del guldkorn som inte är rädda för att ge positiva skallringar, ja sådana som gör att man darrar till lite av vällust.
Med dem i ryggsäcken går jag vidare mot nästa hållplats. Och väntan blir lättare.
Den där som ska komma, den där som bara väntar på just det här manuset ”I mjölnarens spår”, den där lilla stenen som rullar fram i ett långsamt tempo mot dig, den kommer på något sätt. (hoppet är ju det sista som lämnar människan)

stina_rod_liten

Om jag skulle få som jag ville? Jo då skulle just det där förlaget stå där och vänta på mig, och med en glad och härlig ton skulle just det där förlaget och just den där människan (som skulle vara underbar att ha och göra med) lyssna och komma med ivriga svar och frågor.
Älska ens manus helt enkelt och ta till sig det som ett litet barn i dess famn.
Vi skulle planera den långa vägen tillsammans, med många skratt och tårar på vägen.
Vi skulle förstå varandra och vi skulle tala i klarspråk. Resten skulle bara vara en fin resa utan tankar på att göra varandra illa.
Och boken skulle leva sitt eget liv, med med-och-motgångar, där skulle den trivas bland andra böcker.
Vi, hon och jag (jag kallar förläggaren för en hon) skulle vara nöjd hur det än gick, och jag skulle lugnt och efter en tid kunna återvända till mitt skrivande.
Det vill säga när kroppen var okej, att nacken och foten var skapliga, då skulle jag kunna ta tag i allt igen och med den iver som bara ”Rännar-Stina” kan, återgå till det som brinner inom mig.
Och just ”den biten” av mig skulle förläggaren veta alldeles tydligt och klart hur den var. Att jag är skör, inte som de flesta är sköra utan med en kropp som har sina krackeleringar.
(jag tänker genast på vaxbatik som jag pysslat med, där är det vackert och här är det struligt)
Det var en stor del i ”paketet”, och det behövde jag aldrig ingående förklara för henne. Det var jag helt enkelt, och hon förstod den delen lika mycket som mitt sätt att skriva och mina böckers varaktighet var sanna och ärliga.

Bitvis tunga, alla delar i ”paketet” är bitvis tunga som elefanter, men vad är inte tungt? Säg mig något som inte är tungt. Kärlek, godhet, vänlighet, eller hat, ilska eller rikedom, fattigdom?
Att sova är inte tungt, just det, eller joo, det kan vara en mardröm eller mycket invecklad dröm. En gåta som förvirrar eller hänger sig kvar hela dagen som en dimma.
Här kommer jag med de nya manusen (två) ”I mjölnarens spår” och ”Mannen i rocken” och hackar mig fram som en himla datahacker, sätter mig på en stol framför dig och du kan bara inte flytta på dig, du vill inte flytta på dig. Du bara sitter kvar och ler åt ”paketet” framför dig.

Kram Stina

Författarsida

https://stinanilssonbassell.wordpress.com/2015/01/29/gar-jag-i-mjolnarens-spar-eller-gar-jag-utan-spar/

Artikeln är skriven av Carl M Wickström

Ny gästbloggare

Jag är ny som gästbloggare här på författartipset och antar att jag behöver en närmare presentation.
Jag heter Carl-Markus Wickström. Har dock enda sen barnsben blivit kallad;
Carl-Magnus, Carl-Mikael, Carl-Martin… Allt annat än just Carl-Markus o har därför på senaste tiden funderat på att döpa om till Carl M.
Jag fyller 27 i Maj i år. Kommer ursprungligen från den lilla hamnstaden Karlshamn som ligger i Blekinge. Jag är sedan ett år tillbaka utbildad skådespelare. Är numera arbetslös. Eller frilansare.
Jag bor på Hisingen i Gbg tillsammans med min sambo. I en fyrarummare med gasspis o badkar. Har två Marsvin i vardagsrummet. Teddy o Kotten. Ett smått fantastiskt djur måste jag säga. Både Intelligent o sensitivt.

Jag brukar försöka se jävligt bra film på fritiden. Eller läsa jävligt bra böcker.
Det är från fall till fall. Ibland stänger jag av filmen mitt i o en del böcker lägger jag ifrån mig redan efter tredje meningen.
Men jag gör det aldrig utan att jag först motiverat varför.
Då o då ramlar jag över upplevelser som blir bestående. Alltså så pass kraftfulla att de tar flera dagars tid att smälta, förstå o ge utlopp för rent känslomässigt. Sånna upplevelser har jag länge velat kunna sätta ord på.
Varför de sätter sin prägel o varför jag satt i system att leta efter fler? Är det en slags identifikation jag söker i filmen eller boken tillexempel?

Jag har börjat fundera i de här banorna o tänkt att mina inlägg på bloggen kunde få kretsa kring dessa upplevelser.
Till en början har jag varit ganska skraj för bloggforumet. Det har känts för tillgängligt på nåt vis. Men tillslut erkänt för mig själv att det bara varit en undanflykt för feghet.
Jag tycker det är kolossalt kul att skriva. O vill kunna släppa på spärren. Låtsas som att djävulen på axeln inte finns. Trycka gasen i botten. Bara köra o skita i det som ligger bakom eller framför. Följ mig gärna här.

Allt gott! /Carl-M

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Författartips firar fem år

I november 2009 tog Författartips sina första stapplande steg. Min idé var att skapa en sajt för oss alla som älskar att skriva – Författartipssajten. Det tog något år innan den blev klar, och i mina ögon är den ganska omfattande, särskilt med tanke på att jag har såväl familj som arbete att ta hand om i första hand.

Givetvis ville jag spegla arbetet med att bygga upp sajten i en blogg – det blev denna blogg, Författartipsbloggen. Jag tänkte att jag kunde använda den för att ”slussa in” folk till sajten.

Ganska snart började bloggen få ett eget liv. Jag kom på att den var ett alldeles utmärkt medium för att förmedla lite mer specifika skrivtips, och dessutom kunde den fungera för allmänna reflektioner kring skrivande och läsande.

Till min förvåning blev det så att bloggen har nästan lika många besökare som sajten. Inte heller trodde jag att fler än tjugo gästskribenter skulle berika Författartipsbloggen så till den milda grad.

Under åren har jag låtit projektet växa en smula. Skrivakuten kom till för att många hörde av sig till mig med frågor om skrivande. Det var ganska länge sen jag svarade på nya frågor, men en hel del matnyttigt finns där redan. Och jag har sparat varenda fråga jag fått, så när man minst anar det kommer jag börja svara igen…

Jag deltog i NaNoWriMo 2012, och skrev en nästan färdig roman som du kan ladda ner här:  Kommissarie Karlsson och kvinnan som inte ville dö.

Jag passade på att skapa lite författarmusik samtidigt, bara för att testa på något nytt.

Som av en slump råkade jag få fatt i en hel massa svenska och internationella NaNoWriMo-skrivtips, och självklart samlade jag dem i varsin sajt: Skrivtips från svenska NaNoWriMo-deltagare och 101 writing tips for NaNoWriMo writers.

Nåväl, tiden gick, och jag blev mer och mer imponerad över det stora intresse för skrivande som fanns runtomkring mig. Vad vore väl lämpligare än att starta ett heldigitalt litterärt magasin? Inget, så klart, varför jag startade upp SPARV, Sveriges absolut minsta litterära magasin.

SPARV har hittills utkommit i två utgåvor, och det är verkligen av hög kvalitet och väldigt läsvärt, vilket gör mig stolt och glad. Fortsättning följer, fler utgåvor kommer. När är dock i nuläget oklart. Om ni tjatar på mig så blir det snarare förr än senare.


 

Vad är på gång under 2015 undrar du kanske?

Svårt att säga, men som det ser ut just nu är tre mycket spännande skribenter på väg in Författartipsbloggen, och kanske kommer det ännu fler under året.

Dessutom har vi de redan existerande skribenterna, som delar med sig av mängder av spännande idéer, tips och funderingar.

Kanske kommer jag hitta på något alldeles nytt att stoppa in i Författartipsprojektet, men det är för tidigt att säga ännu.

Tack för att du läser detta, och vi hörs!

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Bye bye 2014

Ett händelserikt år för mig. Tog tag i skrivandet på allvar. Började blogga i februari. Har fått 2 noveller förlagda som e-noveller. Fått massor av bloggvänner. Varit på Ann Ljungbergs Skrivarklinik. Bokat in mig till nästa skrivarklinik och även bokat in Bokmässan. Har haft massor med roliga teaterprojekt under året. Var med på ATR:s festival i Östersund med min egen pjäs ”Alla är vi änglar när vi dör”.
Regisserade Mousetrap i somras och komedi i höstas. Ett jätteroligt år både vad det gäller skrivandet och den övriga kulturen. Ska göra en mer omfattande sammanfattning av 2014 och en sammanfattning med mål inför 2015.
God Jul & Gott Nytt År alla skrivarvänner därute! Besök gärna min blogg så ser ni vad jag har för mig! www.piaw.se

Har du några mål inför 2015?

Artikeln är skriven av Pia Widlund

Allt går framåt med en rasande fart – även jag!

Apokalyptiskt, episkt, sf, fantasy, postapokalyptiskt… Varför ska det vara så svåra namn? Jag får liksom googla för att förstå vad det handlar om. Men det kanske ska vara så nuförtiden. När jag var liten (och hur kul lät det där nu då)? fanns det romaner, självbiografier och deckare. Det räckte fint, min bokhylla var full redan då. Nu är jag vuxen (enligt körkortet) och bokhyllan är fortfarande full och fullare blir den.

Apornas planet och Stjärnornas krig fanns förstås och jag vet inte riktigt vad de klassas som men det var inget jag såg. Men visst är det tur att smaken är olika? Och det kanske är så att det finns så pass många olika genrer nuförtiden att det måste finnas fler sätt att dela in alla böcker och historier på.

Efter Sagan om ringens framfart har det formligen exploderat av sf, skräck och fantasy. En ny era kan man säga. Det tycks även vara så att självbiografierna har minskat. Eller i alla fall de som skriver sin biografi i vuxen ålder. Det finns en hel uppsjö av unga människor som i dessa tider vill göra sig ett namn i bokbranschen efter en kort karriär som dokusåpadeltagare eller bloggare.

Världen förändras snabbt. Allting går fortare, alla gör saker i tidigare ålder och alla ska alltid prova allt. Både på gott och ont. Även jag förändras, även om det inte sker i turbofart direkt… Jag började blogga i februari, jag skriver noveller så det rasslar i tangentbordet och jag har dessutom skrivit min första skräcknovell. En skräckinjagande framfart av min utveckling. Som om inte det skulle vara nog klämde jag ihop en dikt i förrgår och en haiku idag. Undrens tid är inte förbi.
Samtidigt är jag glad över att jag kommit i kontakt med så många skrivande människor och får uppleva nya sidor av mig själv. Hur är det med dina sidor? Har du upptäckt några nya?