Artikeln är skriven av Jannike Nordensson

Blajskriva

calvin376_2Prestationsdjävulen rider den rationelle västerlänningen hårt. Allt vi företar oss ska vara perfekt och oklanderligt annars får vi löpa, i alla fall ett inre gatlopp. Att kritisera oss själva och andra är lika populärt som paket på julafton. Det är ingen bra jordmån för skrivande.

Skrivandet är en liten känslig blomma som behöver ömhet och tillåtelse att växa vilt och fritt utan krav. Därför är det viktigt att ta sig mycket tid att skriva blajtexter. Ord ska bara ner på papper utan att passera hjärnans kontrollcentrum och utan någon som helst förväntan på att de ska publiceras eller ens läsas. Bara låt fingrarna löpa över tangenterna/ pennan dansa över pappret. Skulle du fastna – skriv det då! :

”Jag har fastnat, jag har fastnat, jag har fastnat…och kommer inte loss. Som ett tuggummi under sulan av en svettig albatross. Jag har fastnat, jag har fastnat men ger inte så lätt upp. För så länge texten skrives så övar jag i alla fall min fingersättning och det är ju himla bra i allt annat elände som sker i denna värld..vilket får mig att tänka på världsfreden. Är den långt bort eller nära?”

Så där kan man hålla på ett A4 eller två. Och sen – mitt i allt flöde brukar man alltid hitta guldkorn. En schysst titel att spinna vidare på. En mening som sticker ut och blir användbar i andra sammanhang. Kanske en oväntad gestaltning (visst längtar du efter att höra mer om den svettiga albatrossen?)

Blir 10% av allt man skriver under ett liv något vettigt så får man vara nöjd. Skrivandet är som vilken yvig konstart som helst – målaren tar ju bara lite av all färg han har paletten och gör en tavla av; skulptören hugger bort det mesta runtomkring  marmorblocket för att få en färdig staty. Samma med skrivandet – det är ett ständigt bortskalande för att få fram essensen. I mina ögon är de skickligaste berättarna poeterna som med några enkla rader kan förmedla vad det tar en romanförfattare 990 sidor att få fram.

Så blaja på så att du har ett mustigt  material att forma.

/ Kajano

Artikeln är skriven av Jannike Nordensson

Skaffa ett dreamteam

”Författaryrket är ett ensamjobb”
”Skrivandet är 1% inspiration, 99% transpiration”
”En bra författare måste ha gott sittfläsk”

Klassiska klyschor som faktiskt har ganska hög sanningshalt. Som författare måste man vara målinriktad, envis och disciplinerad – egenskaper som inte är helt självklara.

Mitt bästa tips för att komma runt dessa psykologiska svårigheter är att skaffa sig ett dreamteam. Man måste liera sig med likasinnande.

En regelrätt skrivkurs är kul, men det går lika bra att samlas ett gäng författar-wannabees varannan söndag morgon och frossa i varandras texter. Ett sådant har jag förmånen att få vara del av.

Enligt ett roterande schema turas vi om att ha ansvar för träffarna genom att ha med skrivövningar utifrån eget valt tema. Exempel på tema kan vara låtskrivande som jag hade sist. Då tog vi med egna låttexter/dikter, analyserade kända låtar och tittade lite på uppbyggnad: refräng, vers, stick. Ambitionsnivån lägger man själv utifrån tid och intresse. Prestationskrav tycker vi inte om, däremot semlor och te :)

Viktigast av allt är att ge och få respons. Det görs kärleksfullt, konkret och utifrån en själv: ”Jag tyckte att alitterationen var underbart elegant! Kanske det skulle passa att ta bort sista meningen för att ge stycket lite extra stuns, men det bestämmer ju du som författare.”

Vi har en skön gemenskap där vi utvecklas och får pepp. Man håller skrivandet vid liv och lär sig massor av att läsa och analysera andras alster.

Så ovan klyschor stämmer – såvida man inte har ett dreamteam…då går skrivandet som en dans!

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Vi flyttade runt jorden och jag ska skriva en bok

Jag har en väldigt romantiskt bild av författarskap.

En liten laptop på ett gammalt nött bord med lådor, som när man drar ut dem fastnar halvvägs och luktar gamla böcker och metall. En knarrande öronlapps fåtölj man får plats att korsa benen i. Luta sig tillbaka i och med öronlappar så stora och rygg så mjuk att de gömmer en när man lutar sig tillbaka. Ett stort askfat i kristall på skrivbordet som aldrig blir fullt eller grått av askan utan alltid bara har en perfekt brinnande cigarrett på kanten. Vita fluorgardiner i en fladdrande vind som när vinden ligger rätt avslöjar en utsikt mot en horisont bakom blått hav.

I verkligheten är det ett självplågeri. Lite som det kanske är för aktörer att tänka sig in i en roll så sugs jag tillbaka till det jag som är desperation och känslor. Man fastnar, trycker delete, skriver om, tappar tråd eller hoppar på ett nytt stycke.

Men så kommer det där, som får fingrarna att flyga över tangenterna och fylla rad efter rad men underbara ord. Tio kilo lättare efteråt. Min bok är en självupplevd saga om just det, desperation, depression, vikt och ångest.

Jag har också alltid tänkt mig att jag är en sån som ska skriva en bok en dag. Den finns ju där i mitt huvud och jag har läst den hundra gånger om. Kanske har det där ska:et bidragit till skrivkrampen från första början. Vi flyttade från Sverige till Australien och jag försöker nu skriva på den utnötta boken i mitt huvud.
Jag tror jag såg författardrömmen kristallklart framför mig bara genom att se ett varmare land.

Men att skriva handlar inte om romantik eller havsutsikt. Att skriva är för såna som mig ett kall. Vi som inte utvecklar kreativitet eller tankar lika bra med uttalade ord. Boken ska inte skrivas, den bara behöver blir skriven.

Följer ni mig, kommer ni stöta på sådana här texter. Reflektioner om skrivande och stycken lånade ur min bok, frustration och glädje i skrivandet. Att inte kunna skriva och diskussioner hur man kommer bort från skrivsvackor. Om att flytta runt jorden, bo och leva där och om skrivande glädjen är grönare på den sidan.

Jag bor tillsammans med min fästman i Queensland, Australien och jag jobbar deltid inom clothing retail, den andra halvan skriver jag bok.

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Slå knock på din romanrelaterade block!

Känner du igen dig i följande?

Problem och skrivkramp och en känsla av hopplöshet är det som snabbast infinner sig när det blir dags för mig att fundera över min roman.

Romanen känns som en bebis som jag måste sätta ihop varje del av själv, och jag vet inte hur man gör.

Jag hittar ingen ingång till romanen, det är som ett hårt slutet kompakt litet frö som inte vill öppna sig.

Alla idéer jag får känns som för små och futtiga – hur ska man kunna göra en bok av sånt?

Låt problemen förvandlas till möjligheter genom att tänka såhär…

Kanske man bara ska strunta i allt sånt och istället ge sig hän åt en enda scen?
En enda scen som inte ska vara en novell eller en avslutad story, utan just bara en scen?

En scen som kan handla om vad somhelst, det enda som är viktigt är att det ska kännas spännande och utforskande och nytt att skriva den.

Sen får man se om det går att bygga något på den. Om det inte går – skriv en annan scen.
Skriv scener tills något kommer som går att bygga på – om inte annat står jag där med en hel massa scener till slut!

Sök fram din skrivglädje –
att skriva ska vara lustfyllt, inte en kamp mot livet :-)

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Varför drabbas man av Skrivkramp (writer’s block)?

Så har vi kommit till den fjärde delen i serien om skrivkramp! Och denna gång ger jag mig i kast med att analysera orsakerna till detta fruktade tillstånd.

Alla författare går igenom perioder då skrivandet flödar likt en porlande bäck, och andra perioder då det flödar mindre – eller inte alls.

Men vissa författare upplever ibland en total skrivtorka som tycks helt oförklarlig. Han/hon… förresten – hen! är i en fas av sitt liv då skrivandet borde få tangentbordet att sjunga. Men fingrarna får inte ur sig nånting alls av värde.
Vissa dagar står hen inte ens ut med att sitta vid sin kära gamla vän datorn. Och detta tillstånd kan hålla i sig i veckor, månader – till och med år.

Det är smärtsamt och demoraliserande och förödmjukande och värst av allt, det är fullkomligt oförståeligt.
Men kanske blir det mer förståeligt om man ser på det från en annan vinkel…

Här följer några möjliga orsaker till varför författare drabbas av den fruktade skrivkrampen.

1. Överdriven självkritik och krav på perfektion

En sjuka som drabbar de talangfulla. Du vet att du är bra, och varför då inte försöka bli ännu bättre? Och från ännu bättre är hoppet inte långt till att vara bäst – rentav perfekt!
Och detta är fällan – för om allt du skriver kan bli bättre, då är det också lätt att falla in i villfarelsen att ingenting du har gjort är bra nog. Och avståndet mellan inte tillräckligt bra och bäst är ganska svårt att överbrygga det första du gör på morgonen, även med en kopp riktigt starkt kaffe i närheten.

Jag pratar alltså inte om konstruktiv självkritik – förmågan att ta ett steg tillbaka från texten när du är klar med ett utkast, att analysera sin text med ett mått av objektivitet. Inte heller menar jag det viktiga och långsiktiga arbetet med att utveckla sig som konstnär och hantverkare. Nej, vad jag talar om här är den onda cirkel där du tror att:
a. du är begåvad nog att vara bäst, och
b. ingenting du hittills gjort håller måttet.

Om du känner igen dig i detta, testa den första punkten på övningssidan: Dela upp dig i två personer
Kanske kampen mellan ditt ego och din självkänsla pågår för fullt just i detta nu – en kamp vars främsta offer är din förmåga att skriva.

2. Du skriver det du borde skriva – istället för det du älskar att skriva

Det händer att människor halkar in på författarbanan tack vare teveserier eller filmer. Genrer och miljöer suger tag, och man vill skapa något liknande själv. Eller så älskar den blivande författaren romantiska böcker, eller science fiction, kanske skräckromaner eller fantasy.
Allt detta kan de älska passionerat, men så när det ska till att skapas en berättelse… kommer känslan av att texterna nog borde vara ganska djupa, lite mörka och gärna ganska tankeväckande.
Fantasyälskaren försöker skriva ”hård SF”, älskaren av chick lit försöker skapa en tung klassisk roman etc, och efter ett tag känner de alla att de är usla, att de inte kan skriva, och varför funkar skrivandet så dåligt…

För att kontrollera om detta kan är ditt problem, testa den tredje punkten på övningssidan: Gör ett riktigt uselt första utkast

3. Du jobbar bara med ett enda projekt / berättelsen är för komplicerad

Det här är en annan sjuka som drabbar de talangfulla, det är den monstruösa följden av överdriven självkritik och perfektionism. Det börjar med en historia som, trots att den fångar författaren, tycks stört omöjlig att avsluta. Författaren jobbar med den här historien under lång tid men får den aldrig klar. Hen skriver utkast, omdisponerar intrigen, omformulerar, skriver mängder av anteckningar, lyckas nån gång skriva ett enstaka kapitel, men får aldrig riktigt ihop helheten.

Här har vi två fällor i en. För det första, ju mer tid och kraft författaren lägger ned på detta projekt, ofta med följden att andra projekt får stryka på foten, ju mer kräver hen att projektet ska betala sig, vilket ökar kraven, och då matas självkritiks- och perfektionistcykeln effektivt. Den andra fällan är att om författaren började jobba på projektet vid en tidpunkt då hens hantverksförmåga var otillräcklig för att ro iland det, och om det faktiskt är det enda projekt hen jobbar med – då är risken att hen aldrig kommer lära sig hantverket ordentligt. Författaren sitter i en ofruktbar bubbla.

4. Förväntningar – fantasi och verklighet

En av de vanligaste orsakerna till skrivkramp hos nykläckta författare är klyftan mellan fantasierna om hur en författares liv är, och de verkliga förhållandena.
Ett exempel kan vara föreställningen om att det ska gå lättare och lättare att skriva. Paniken som uppkommer när det visar sig vara lika svårt varje gång – eller till och med svårare – kan utmynna i skrivkramp redan innan karriären tagit fart.

För den författare som redan nått vissa framgångar, kanske publicerat en eller annan bok, vunnit skrivtävlingar eller dylikt, kan problemen mer relateras till skrivkarriärens utveckling. Förväntningen är att karriären nu ska ta fart, och gå spikrakt uppåt. Men verkligheten kan mycket väl vara att efter den inledande stora framgången infinner sig en viss stiltje. Om detta håller i sig kommer strax tvivlet och missmodet att knacka på dörren, och skrivglädjen falnar. I värsta fall blir författaren så knäckt att vad som skulle ha kunnat vara en mycket lovande skrivkarriär helt ges upp.

5. Att förlora tron på processen

Den här sortens skrivkramp kan slå till precis när som helst i författarens karriär. Ibland beror det på felaktiga förväntningar om vilken nivå hen ska ha på sitt skrivande, konstnärligt och hantverksmässigt, men det kan också bero på karriärsfunderingar eller mer allmänna känslor av uppgivenhet inför tingens tillstånd.

När det handlar om det konstnärliga och hantverksmässiga kan de höga förväntningarna leda till att författaren förlorar tron på sin egen talang, sin värdighet, giltigheten i vad hen har att berätta om. Gäller det skrivarkarriären i sig kan författaren sörja över svårigheten att bli publicerad, krympande marknader, suget efter ytliga skräpböcker, eller överhuvudtaget världens allmänt ruttna tillstånd.

Författaren måste i detta läge, förutom att kämpa med de dagliga skrivbekymren, även brottas med en inre röst som gnäller: ”Varför ska jag bry mig?”.
Och när författarens enda svar är: ”Jag vet inte…” är skrivkrampen inte långt borta.

6. Brunnen är tom

7. Stress och panik

Som du kanske redan vet är skrivkramp självgenererande – ju svårare du har att skriva, desto mer känner du att du inte kan skriva. Och ju mer du känner att du inte kan skriva, ju mer hjälplös och uppgiven kommer du att bli, och ju mindre kommer du att skriva. Och så vidare.

Sammanfattning

Som du märker finns det många orsaker till skrivkramp – men kunskap är makt, och nu vet du lite mer, vilket innebär att du står bättre rustad när skrivkrampen får dina händer att stelna.