Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

skrivandets benägenhet att fly fantasin.

Jag läste någonstans att en aldrig uppnår ett så uppriktigt och utelämnande skapande som vid nyförälskelse eller hjärtesorg. Kanske att det var jag själv som skrev det förresten. Jag vill inte bedyra att teorin stämmer under alla omständigheter (att skriva en utredande rapport med tyngden av en förlust vilandes på axlarna är tveksamt optimalt) men jag tror att det kan vara en nyttig fras att komma ihåg, bara ifall att en någon gång skulle tappa bort sig i sitt författande. Låt mig förklara.

Det finns olika anledningar till att människor skriver. Någon gör det för att framföra sina åsikter, en annan för att dölja sina. En vill sprida en sanning, en annan en lögn, en tredje gör det för att förändra, den fjärde för att berätta. Men den allra vanligaste anledningen till att det skrivs böcker, noveller och sagor är kanske för att människan har en tendens att vilja fly verkligheten en stund. Omständigheten är förståelig, då det aldrig är så svårt att leva sitt liv som den dag då hela världen plötsligt blir lite för verklig. Först då, när en inser att en har gjort det som ska göras och sett det som ska betraktas, känns livet några lager tunnare än innan. När du har lärt dig att det finns ett namn för varje färgnyans i ett korallrev, och när du vet hur många ballonger som släpps till himlen varje dag. Då. När du har kommit dit, då finns bara fantasin kvar.

Jag vet precis vad du tänker nu. Ingen blir någonsin klar. Det finns inte en människa som lever eller som tidigare levt som har känt varenda känsla på varenda gata, dinglat med benen från varje höjd och samlat all planetens skit under sina naglar för att sedan utnämnda sig själv som klar. Det händer inte att en människa blir fulländad, menar du, fast tänk en gång till, menar jag. När känns livet som mest komplett? När känner en person att nu har jag sett allting som ska ses och provat allting som ska göras? När kan en påstå att en är nöjd? Eller när kan en säga att det inte finns någonting kvar att hämta? Två personer kan påstå att de befinner sig i ett färdigt läge. Den nykära och den hjärtekrossade.

Och vi andra då? Vi som mest promenerar i väntan på att nästa utmaning som ska göra oss lite klokare, starkare och verkligare ska dyka upp. Vi som fortfarande letar efter ett sätt att få grepp om vad verkligheten innebär. Vad ska vi göra? Jag tror helt enkelt vi får göra det bästa av att leva under de omständigheter som givit oss. Ständigt leta efter nya underlag att springa på, dra händerna efter solvärmda husväggar, leta efter de okända känslorna, tala med de tysta personerna, somna under stjärnor och vakna under bord, klättra, bygga, leva och skriva om allting på vägen. Skriva om resan emot verkligheten, och om tillvaron i den fantasi som vi författare ständigt befinner oss i.

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Författarens drivkrafter


Varför vill du skriva en roman?
Det är den fråga jag ställer mig.

Bortom de vanligaste svaren

  • jag vill bli känd
  • jag vill tjäna feta pengar på att skapa best-sellers
  • jag MÅSTE bara skriva
  • jag vill att mina släktingar och alla jag känner ska böja sina huvuden av pur imponering när de kommer inom synhåll, och dessutom bjuda mig sin livslånga vördnad
  • för att mata mitt omättliga ego med högkvalitativ föda

är jag säker på att något annat ligger och lurar.

Jag ska nu försöka mig på att diskutera vilka krafter som driver författaren att skriva en roman.

1. Du skriver för att du vill förmedla din kunskap till andra

Låt oss säga att du studerat psykologi under många år, och att du har upptäckt att människans jag bör uppdelas i individjag och gruppjag för att kulturella och etniska samhällsaspekter ska kunna diskuteras på ett mer adekvat och rationellt sätt. Du inser att om du endast skriver ned detta i en forskningrapport kommer cirka 15 personer i världen få ta del av dina revolutionerande rön – men om du också skriver en storsäljande roman med kunskapen invävd i kapitlen kommer du att nå miljontals människor.

Ett exempel från verkligheten skulle kunna vara Da Vinci-koden av Dan Brown. Om du har läst den så vet du att boken lanserar spännande teorier om den heliga graalen bland annat. Om teorierna stämmer med verkligheten kan jag inte bedöma, heller inte om Dan Brown tror på dem själv. Men boken passar i vilket fall bra som exempel på kunskapsförmedling. Och den väver verkligen in kunskapsförmedlingen i ett riktigt spännande sammanhang!

2. Du skriver för att du vill beskriva något för andra

Du jobbar i socialsvängen och ser att faktiskt fler och fler människor i samhället hamnar utanför skyddsnätet, trots att din statsminister säger att allt är bättre än nånsin, och trots att massmedia håller med statsministern i allt han säger.

Du inser att de flesta människor tyvärr tror på statsministerns fagra ord, och medias slappa och vinklade rapportering.

Du tänker att det egentligen inte räcker med en välformulerad insändare i lokaltidningen för att berätta om hur det står till i ditt land, utan istället planerar du en roman som beskriver verkligheten i dramatiserad och engagerande form.

Maja Ekelöfs mycket läsvärda bok med det talande namnet Rapport från en skurhink är ett praktexempel på detta, och även George Orwells klarsynta framtidsroman 1984.

3. Du skriver för att du vill drömma dig bort i en annan värld

Allt är ju inte alltid så skojigt här i livet, och själv spelar man kanske inte den huvudroll man tänkt sig i befolkningens medvetande, utan snarare håller man till på en något mer undanskymd plats där man slickar sina djupa sår och funderar över hur en så unik och genialisk person som man själv kan vara så negligerad och ignorerad.

Vad passar då bättre än att uppfinna en alldeles egen värld där man bestämmer allt efter sitt eget huvud? Min huvudperson kan vara hur dominant och kraftfull som helst, trots att jag själv är en obetydlig liten mes. Underbart!

Och jag kan skapa en värld där nästan alla är jättesnälla, och bara nån enstaka är riktigt taskig och hemsk… och den taskiga råkar riktigt illa ut på slutet som straff! Ha, där fick du!

Ja, att skapa egna världar är befriande och härligt, och här tror jag vi hittar mängder av exempel i litteraturen, inte bara inom fantasy och science fiction, utan inom klassiska romaner och kriminallitteratur till exempel.

Som exempel tar jag Agatha Christie och hennes alla underbara deckare :-)

4. Du skriver för att du själv vill fördjupa dig i något

Kanske du funderar över hur vi människor skaffar oss mat i Sverige. Du tänker att det ju dödas cirka femtio tusen djur om dagen för att vi svenskar ska få äta oss mätta och nöjda, och du undrar hur de där djuren behandlas innan de avlivas, och hur själva avlivningen går till.  Du tänker på att deras ögon kanske gråter och deras knän kanske darrar där de står hopträngda på små ytor tillsammans med sina olycksbröder och -systrar, och att de möjligen lider en smula av fysisk och själslig smärta under sina inrutade och glädjelösa liv.

Men du vet inte så mycket om ämnet… Varför inte skriva om det i dramatiserad form, och samtidigt lära sig mer om etiken, moralen och de fysiska förutsättningarna som gäller i dagens djurindustri?

Jag kan inte ge några exempel på romaner där denna drivkraft ligger bakom skrivandet eftersom jag inte vet hur författarens kunskapsnivåer var innan skrivandet, men jag är övertygad om att det är en ganska vanlig motor för många författare.

5. Du skriver för att du har en berättelse i dig som vill ut

På morgonen när du vaknar spärrar du upp ögonen och gör fruktlösa försök att fukta dina spruckna läppar med en tunga som är torrare och strävare än ett sandpapper – du har en fantastisk idé till en roman!

Faktiskt en hel story!

Du vet precis hur den ska börja, hur konflikterna reser sig likt skuggfyllda bergskedjor över din hjälte, hur mittenpartiet ska skaka om alla de tankar någon någonsin tänkt, och givetvis hur det crescendoskrikande slutet ska gestalta sig.

Nu är det bara att skriva ned eländet, och får det inte plats i en bok får det bli flera…

De oändligt tjocka, ordrika och många böckerna om Harry Potter av J.K. Rowling får exemplifiera denna drivkraft, som uppenbarligen kan vara synnerligen stark.

6. Du skriver för att träna dig i författarteknik

Ärligt talat – du känner dig inte riktigt bekväm i författarrollen ännu, och du har vare sig något särskilt att säga eller någon berättelse som ligger där inne och vill ut. Men, du gillar ändå att skriva, och du känner på dig att du nån gång kommer att få användning av din förmåga att formulera dig, och ditt sätt att beskriva människors beteende och deras sätt att prata.

Detta är också en viktig drivkraft, och kanske något alla författare tagit sig igenom. Att komma med exempel på romaner skrivna utifrån denna motor vore dock inte snällt, och även om jag tror att jag faktiskt läst ett eller annat dylikt avstår jag av rena anständighetsskäl.

 

Finns fler motivatorer / drivkrafter / motorer än dessa?

Har du synpunkter, tycker du jag missat något, eller varit otydlig?
Vad driver DIG i DITT skrivande?

Hör av dig i kommentarsfältet – jag är väldigt nyfiken på dina tankar i detta ämne :-)