Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

att vara för ung, för gammal, för okunnig eller oerfaren för att kunna bli författare.

Jag är av det yngre slaget, i alla fall i majoriteten av de ögon som dagligen betraktar mig. Jag tillhör ungdomen, den nya generationen, vi som är lyckliga när vi får ett jobb eftersom vi inte bara kan ta ett, som inte minns 9/11 och som förlitar oss på våra smartphones som om de vore våra bröder. Det händer att folk höjer på ögonbrynen då jag öppet uttrycker mina åsikter. ”Hur vågar en person, som inte ens hade insett sin egen existens under VM i fotboll -94, uttala sig om omständigheter utanför hens levnadsår eller utbildningsområde eller kompetens?”, undrar de.

Som författare handlar livet om att, på löpande band, kläcka och utveckla hypoteser och historier utifrån tomma luften. Att bygga upp relationer och samband och samhällssystem och händelseförlopp som sträcker sig långt utanför de begränsningar som håller oss tillbaka i verkliga livet. Bara de senaste månaderna har jag, genom min fantasi och mitt skrivande, suttit söndertrasad under brofästen i regniga nätter, hållit föredrag inför ledande politiker i ett dystopiskt samhälle, spenderat sommarkvällar i Stockholms skärgård, funnit innebörden av ensamhet och meningen med vår relation till naturen. Researchen bakom fungerar lite som att cykla; det går av bara farten. Jag tror att många känner igen sig i det: Hur allting börjar med en artikel om kärnkraft, törsten expanderar och växer och inom kort trängs tjugofem flikar längs överkanten på din webbläsare, med rapporter om allt ifrån föräldrapenning till historiska konflikter.

Den dag då jag har ekonomi och möjlighet att göra min research i första hand, kan inte komma för tidigt. Då ska jag flytta till det småländska samhället, promenera längs steniga stigar och lära känna dess invånare, istället för att sitta vaken om nätterna, studera kartor och titta på dokumentärer. Då ska jag jämföra förändringar i det politiska klimatet utifrån politikernas svar på mina frågor, istället för de svar som de gett till andra människor. Det ska jag, och det ska du med göra. Om du vill göra det så kan du det, och när tiden är inne så kommer det ske.

Men tills dess så handlar det om att göra det bästa av det som vi givits. Vill du skriva om stjärnskådning? Skriv om stjärnskådning. Det gäller naturligtvis att vara tydlig med att de astronomiska termerna i ditt verk kanske bör tas med en nypa salt, men farligare än så är det inte att skriva om ett okänt ämne. Låt inte något (eller någon) intala dig att din fantasti är för bräcklig för en idé. Du äger dig själv – ditt medvetande likaväl som din kropp – och när du väl börjat begränsa dig själv i ditt skapande, kan det vara svårt att hitta tillbaka till det fria inspirationsflödet igen. Så lita på din himla fantasi och skriv så mycket du kan om alla de koncept och idéer som kommer till dig, om inte annat för att det är din uppgift som författare.

Så nej, jag var inte mer än ett par månader gammal under VM 1994. Trots detta har jag ändå hunnit med att predika inför världens ledare, under ett stundande krisläge i ett sönderfallande samhälle, många år framåt i tiden. Det, mina vänner, tvivlar jag på att många andra har.

”Start writing, no matter what. The water does not flow until the faucet is turned on.”
– Louis L’Amour

Artikeln är skriven av Matilda Birath

Hallå Herr Karaktär?

De första kapitlen är äntligen på plats.

Omskrivna en miljon gånger och än har de inte sett slutet av korrläsning. Men de står där, väldigt ståtliga. De är ingenting som jag tänkt mig från början, de har skapats av mitt huvud lite nu och då. Och de är bättre än vad jag någonsin kunnat planera eller schemalägga för.

Jag önskar jag kunde säga att jag suttit helt begraven i dataskärmen, att fingertopparna fått permanenta avtryck av bokstäverna på tangenterna. Att en kopp starkt kaffe med mjölk stått halvdrucken, bortglömd och ljummen bredvid datorn. Det är så jag inbillar mig att ”alla andra” skrivare jobbar. Viker inte en tum från planerad skrivperiod, skriver i fas, sprutar idéer i flöde.

IMG_2157

Som ni märker har jag mycket nära till fantasier. Men jag vill så gärna ha en plan, arbeta efter ett mönster. I verkligheten är det inte alls så det gått till. Jag önskar jag hade tålamod nog att alltid skriva rakt igenom mina fastsatta skrivtider, hålla mig till mina planer och djupdyka in i skrivandets värld. Istället skapar jag gärna scenarion i huvudet som gestaltar den perfekta tidslinjen om HUR jag ska skriva när jag skriver. Tänker, drömmer och fantiserar om en perfekt planerad balans och om en bok som är klar.

Den karaktär jag sitter och väntar på har alltså inte varit här väldigt ofta. Den som lätt svingar sig upp ur sängen en sovmorgon och skriver bort timmar och dagar enligt plan. Jag börjar tvivla på hans existens som den perfekta drömprins jag byggt upp honom till, jag tillbringar istället all tid att vänta på honom med mina fantasier.

Jag har byggt upp en avundsjuka för det luftiga begreppet ”alla andra”, alltså de som skriver enligt den här perfekta tidsplanen jag själv vill åt. Där man inte gör avstickare till skafferiet eller dagdrömmer på ebay. Blir rent ut förbannad för att jag inte i realtid arbetar i samma flöde med samma karaktär och enligt den perfekta planen i mina tankar utan lättare drömmer mig bort. Men likaväl förbannar jag mig själv och mina livliga tankar, min brist på prinsen som inte verkar hitta rätt. 

 Att skriva har för mig öppnat mina ögon väldigt märkbart. Jag tycker om att reflektera kring varför jag väljer vissa ord, för de väljs alla med noga utvald precision, eller varför jag uttrycker mig på visst sätt. Hur har mitt sätt att skriva skapats? Det är inget inlärt på samma sätt som det sätt vi går eller pratar är inlärt. Det skapas bara när vi skriver, och ju mer jag skriver desto mer nisch får jag på mina meningar. Min fästman läste för första gången igenom de första kapitlen jag nu fått till och gav mig kommentaren ”det är väldigt du”.

Varför krävde jag att få veta, och hur kan du se det, du har inte läst mig tidigare. Han svarade att han inte visste, men att det var bara jag, sättet jag pratar, sätter jag uttrycker mig, sätter som jag bara är.

Det träffade mig lite oväntat, att sätter man skriver på reflekteras av flera saker än bara hur du, som ett exempel, pratar. Skrivandet sitter i hela din personlighet, hur du för dig och hur du tänker. Skrivandet reflekterar så många olika aspekter av saker som händer och olika humör i olika tider i ditt liv. Avspeglar ditt sätt att ta in saker och reagera på livet. Oavsett vad du skriver, fiction, verklighet eller kärleksroman.

Och däri finns ingen planering, ingen karaktär och inga mål, det bara blir. Jag vill vara den uträknande, skriva listor och planera, men bara det är inte hela min person. Jag kan vänta på min karaktär att komma hit och önska att han ska skynda sig, rusa in och slå till mig på fingrarna och beordra mig till fokusering och skrivning. Men medan jag väntar kommer jag att fantisera, det är ingenting han kan göra något åt. Och det är i de där fantasierna min magi händer, ett scenario som blir två, till hundra, till tusen och när karaktären hinner ikapp har jag tillsammans med fantasin hittat just den biten jag behövde, för att börja på nästa kapitel.