Artikeln är skriven av Ylva Lindell

Det här med att vara färdig men att ändå inte ha börjat.

Hej.
Jag är ny här på bloggen så en liten presentation kanske är på sin plats.
Jag heter Ylva Lee Lindell och jag är författare. Jo, jag har släppt en bok. Och ett par noveller och skrivit manus till en eller två teaterpjäser. Med gott resultat. Jag är författare.
Jag tycker man får kalla sig det då.
Sen att man alltid och alltid kommer lära sig nya saker på vägen innebär inte på något sätt att man är mindre författare, det kanske tillochmed är själva definitionen. Att kärlet är halvfullt mer än överfullt. Ja, ja.

Jag skriver mest inom fantasy och Ya och jag älskar socialrealism. Låter kanske komplext men de två kompletterar varandra tycker jag. Fantasyns utsvävande får det socialrealistiska att bli lättare att hantera tycker jag. Det humoristiska får det realistiska och tragiska att verka mer hanterbart, det blir lättare att ta till sig om man samtidigt får skriva om flygande drakar, undersköna älvor och magi. Inte nödvändigtvis i samma bok eller novell dock.
Jag är 32 år, har två fantastiska ungar som ger mig inspiration var eviga dag och ett heltidsjobb inom livsmedel.
Jo, jag skriver inte på heltid men det är det inte så många författare som har råd med i Sverige idag tyvärr. I höstas släppte jag fantasyboken ”Eldbunden” och i dagarna (läs igår) så skickade jag in mitt andra manus i samma serie för påseende till förlaget. Mörkersdottir förlag om jag inte skrev det.

Så nu undrar jag – Vad ska man göra när man då släppt ifrån sig sitt manus?
Jag går här hemma och drar och känner mig onyttig när jag inte skriver. Jag har städat av skrivbordet och tömt hjärnan på boktankar. Jag är färdig med bok två. Jo, jag är färdig tills redigeringsarbetet sätter igång i alla fall. Så jag känner mig onyttig, lat och okreativ.

Men efter lite funderingar kom jag fram till att det kanske ska vara så. När man släpper ifrån sig saker man jobbat länge med får det kanske vara ett litet vacuum ett tag. Under tiden ska jag pilla lite med att marknadsföra min första bok. Författarsidan på Facebook behöver alltid tittas på, redigeras och spridas vidare. Det i sig är ett heltidsjobb bara det.
Det här innehöll nog inte något direkt tips men ha överseende med mig, det kommer. Efter min lilla process med att släppa kommer det tips, som jag hoppas folk har nytta av.

Kanske inte med en gång men i alla fall nån gång. Jag ska bara pilla och sörja lite först.

Ylva

Eldbunden

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Det finns bara två sorters människor! DEL 1

En äkta författare bör känna till vissa saker om hur språket fungerar. upplyst Nej, det är inte grammatiken eller stavningen jag tänkte ta upp, utan språkets förmåga att förvilla våra tankar – något som är bra att känna till för just en författare, som ju arbetar med illusioner. Ja, en författare är faktiskt att likna vid en illusionist!

Kattmänniskor och hundmänniskor

Ett av de tydligaste exemplen på detta är det något dumdryga påståendet:
Det finns bara två sorters människor!” – som vanligen åtföljs av en redovisning av de två typerna:
Kattmänniskor och hundmänniskor!

Vad som nu händer är kattatt vår hjärna börjar fundera över riktigheten i denna sats, och strax finner att det nog faktiskt stämmer ganska bra!
När man tänker efter finns det bara två sorters människor, och själv tillhör jag snarast hundtypen, för jag vill ju ha det lite tryggt och ombonat sådär, och min granne (som förresten heter Carl med C) tillhör kattsorten, han är alltid uppe sent, och verkar så fri på nåt sätt… Och antingen vill man ju ha det lite tryggare, annars lite friare, det stämmer ju faktiskt, så på det hela taget finns det naturligtvis endast två sorters människor, nämligen kattmänniskor och hundmänniskor…

Gott så!

Vinnare och förlorare

Tills vi nästa dag hör följande påstående eka ur teveapparaten som så platt hänger på väggen därhemma:

”Jo, det är precis som min gamla mormor brukade säga, att det finns bara två sorters människor”
”Jaså, så intressant – och vilka kan de sorterna vara då?”
”Det ska jag minsann tala om: vinnare och förlorare förstås!”
”Hmm… bara de två sorterna?”
”Just det – och du tillhör förlorarna…”

Återigen börjar det hända saker i vår hjärna, och på cirka två minuter har vi kommit fram till att det ju faktiskt stämmer. Själv är jag en riktig förlorare, precis som grannen Carl (med C), Stina på jobbet däremot är en typisk vinnare – varenda rapport hon lämnar in hyllas av vår inkompetente chef! Allt hon tar i blir till guld – och hon verkar veta om det också, den kossan!

En tanke gnager ändå inombords – om det nu är så att det bara finns två sorters människor, hur kan det då komma sig att vi redan är uppe i hela fyra sorter – katt, hund, vinnare och förlorare?

De som gillar korsord och de som inte gillar korsord

Och inte blir det bättre en vecka senare, när just grannen Carl knackar på (han stavar förresten med C) och ber att få låna en blyertspenna.

“Jag har bara bläckpennor hemma, och det funkar ju inte när man ska lösa korsord – så har du en blyertspenna att låna ut?”
”Va, löser du korsord?”
”Ja, jag är den typen. Som jag brukar säga, det finns ju bara två sorters människor: de som gillar att lösa korsord och de som inte gillar att lösa korsord!”
”Arghhh….”

Återigen rådbråkar vi vår stackars hjärna och kommer fram till att påståendet stämmer – och själv tycker jag om korsord… Tycker du om korsord, svara ja eller nej? Fint, då vet du vilken grupp av världsbefolkningen du tillhör!

Som du märker verkar det inte finnas någon ände på sorter att tillhöra, och ändå är det svårt att argumentera emot påståenden av typen “Det finns bara två sorters människor…” Vad beror det på? Är det nån sorts magi inbyggd i det hela?

Svaret får du i del två av denna lilla tvådelade artikelserie – och del två hittar du här :-)

intressant