Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

skrivandets benägenhet att fly fantasin.

Jag läste någonstans att en aldrig uppnår ett så uppriktigt och utelämnande skapande som vid nyförälskelse eller hjärtesorg. Kanske att det var jag själv som skrev det förresten. Jag vill inte bedyra att teorin stämmer under alla omständigheter (att skriva en utredande rapport med tyngden av en förlust vilandes på axlarna är tveksamt optimalt) men jag tror att det kan vara en nyttig fras att komma ihåg, bara ifall att en någon gång skulle tappa bort sig i sitt författande. Låt mig förklara.

Det finns olika anledningar till att människor skriver. Någon gör det för att framföra sina åsikter, en annan för att dölja sina. En vill sprida en sanning, en annan en lögn, en tredje gör det för att förändra, den fjärde för att berätta. Men den allra vanligaste anledningen till att det skrivs böcker, noveller och sagor är kanske för att människan har en tendens att vilja fly verkligheten en stund. Omständigheten är förståelig, då det aldrig är så svårt att leva sitt liv som den dag då hela världen plötsligt blir lite för verklig. Först då, när en inser att en har gjort det som ska göras och sett det som ska betraktas, känns livet några lager tunnare än innan. När du har lärt dig att det finns ett namn för varje färgnyans i ett korallrev, och när du vet hur många ballonger som släpps till himlen varje dag. Då. När du har kommit dit, då finns bara fantasin kvar.

Jag vet precis vad du tänker nu. Ingen blir någonsin klar. Det finns inte en människa som lever eller som tidigare levt som har känt varenda känsla på varenda gata, dinglat med benen från varje höjd och samlat all planetens skit under sina naglar för att sedan utnämnda sig själv som klar. Det händer inte att en människa blir fulländad, menar du, fast tänk en gång till, menar jag. När känns livet som mest komplett? När känner en person att nu har jag sett allting som ska ses och provat allting som ska göras? När kan en påstå att en är nöjd? Eller när kan en säga att det inte finns någonting kvar att hämta? Två personer kan påstå att de befinner sig i ett färdigt läge. Den nykära och den hjärtekrossade.

Och vi andra då? Vi som mest promenerar i väntan på att nästa utmaning som ska göra oss lite klokare, starkare och verkligare ska dyka upp. Vi som fortfarande letar efter ett sätt att få grepp om vad verkligheten innebär. Vad ska vi göra? Jag tror helt enkelt vi får göra det bästa av att leva under de omständigheter som givit oss. Ständigt leta efter nya underlag att springa på, dra händerna efter solvärmda husväggar, leta efter de okända känslorna, tala med de tysta personerna, somna under stjärnor och vakna under bord, klättra, bygga, leva och skriva om allting på vägen. Skriva om resan emot verkligheten, och om tillvaron i den fantasi som vi författare ständigt befinner oss i.

Artikeln är skriven av Hanna Caroline

Jag har inte läst många böcker i mitt liv

Jag har inte läst många böcker i mitt liv. Men däremot har jag lyssnat på flera hundra, kanske tusentals.
För mig kryper det i ögonen om jag läser för länge och en dov huvudvärk kan smyga sig på. Därför vill jag slå ett extra slag för ljudböcker här i bloggen.

Själv brukar jag lyssna på tunnelbanan till och från jobbet, hemma innan läggdags men också på semestern om det är för soligt för att orka läsa. Just nu finns det ett erbjudande i appen Rabble (på mobilen) på trettio dagars gratis lyssning på ljudböcker med tjänsten Storytel. Man laddar hem appen Rabble i mobilen och letar upp Storytel på fliken webberbjudanden.

Några av mina favoriter som ni borde lyssna på är såklart ”438 dagar” med Martin Schibbye & Johan Persson, och självklart Jonas Jonassons ”Analfabeten som kunde räkna”, om man nu hunnit läsa ut ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” såklart..

Till er som inte prövat ljudböcker, eller kanske har dålig syn eller lätt får ont i huvudet av läsandet, kan jag bara tipsa om att ni helt klart borde ge ljudböcker en chans.

Några ljudböcker som jag rekommenderar

Några ljudböcker som jag rekommenderar

/ Hanna Caroline, student och jobbar på rabble.se

Artikeln är skriven av Richard Andréasson

Därför hittar du inte mig hos bokhandlaren

Här kommer ännu ett litet inlägg från mig. Det har blivit en vana redan, att skriva någonting åt er. Den här gången tänkte jag vara än mer personlig och presentera min ”författarresa” och hur jag egentligen hamnade här. Och berätta om den främsta anledningen till att jag inte blivit utgiven. Jag såg att någon undrade om det på facebook och vill en gång för alla klargöra att jag inte är publicerad ännu. Förklaringen på detta följer längre ned.

Men vi skall ändå börja från början. Onödigt att tillägga kanske, hur många av er sitter och tänker ”Jag hoppas att han inte börjar med slutet”? Nåväl. Det började i skolan, redan under mina första skolår. Jag var nämligen bra på lektionerna vi hade i svenska. Jag hade lärt mig att läsa redan före första klass, hur det gick till vet jag egentligen inte. En dag kunde jag läsa skyltar. Förundrad över detta, vilket min omgivning också var, började jag försöka läsa andra saker lite här och var. Därför hade väl jag lite väl förspänt när jag sedan skulle lära mig skriva. Faktum är att min lärarinna, som inte tyckte speciellt mycket om mig, hängde upp en dikt jag skrev i lärarrummet. Detta var en ovanlig företeelse och jag fick mycket beröm för min poetiska ådra. Det var första gången någon reagerade lite på mitt skrivande.

Åren gick och jag läste allt mer. Jag tröskade snabbt igenom så kallade ”Ungdomsböcker” från Wahlströms långt före mina tonår. Och tidigt började jag läsa ”riktiga” kriminalromaner. Det var där någonstans som det uppstod ett problem. Jag kunde läsa 4-5 böcker i veckan, minst. Jag var välkänd bland bibliotekets personal som en person som ständigt var på jakt efter nya böcker att läsa och hittade allt färre författare som jag inte redan läst eller tyckte illa om. Visst producerade många av mina favoritförfattare fortfarande böcker, men inte alls i den omfattningen som jag läste. Det var då en lärarinna, en annan än den ovan, väckte mitt intresse. Jag hade under mina skolår skrivit en ansenlig mängd berättelser, dikter, verser och parodier på sångtexter, mestadels tvångsmässigt efter att ha fått en uppgift. Men min lärarinna hade uppmärksammat något som andra missat. Hon tyckte nämligen jag hade stor talang och potential. Därför introducerade hon mig till skrivandet och tog på sig att ideellt, på sin fritid, granska och kommentera det jag skrev. På så viss märkte jag att jag faktiskt kunde skriva. Och kom på idén att skriva en berättelse istället för att bara läsa andras.

Hon sporrade mig och fick mig att utveckla mig språkligt, utveckla en slags förfining i mitt sätt att uttrycka mig i text. Det var också hon som övertalade mig att skicka in mitt första kompletta manus till hela sju olika förlag. Det första manuset är aldrig bra, inte heller mitt första. Det refuserades naturligtvis av samtliga. Av mitt följebrev framgick tyvärr inte att den som skrivit manuset endast var 13 år. Så ung var jag och jag hade redan skrivit ett romanmanus. Kort var det och intrigen var urusel, om man mätte intrigen med samma mått som man mäter publicerade författare. För att vara en relativt nybliven tonåring måste jag säga att intrigen inte var så fruktansvärt dålig.

Nåväl, åren fortgick och mitt liv förändrades. Hela tiden fortsatte jag såklart att skriva, men jag hade aldrig tillräckligt fokus för att faktiskt skriva ihop något riktigt, riktigt bra. Jag gick ut skolan, jag gick en gymnasieutbildning, jag läste till ekonom till slut och så startade jag eget företag. Romaner och noveller ersattes av först akademiska skrifter under min utbildning och sedan av marknadsföringsmaterial, pressreleaser, affärsplaner och konsultrapporter. Jag skrev ändå, fast i mindre omfattning. Och så höll det på hela vägen. Ända tills hösten 2011 då jag slog näven i bordet och tänkte att nu skall det bli fart på skrivandet. Så blev det också, till viss del. Mitt gamla utredningsgäng var förlegat, tyckte jag, så jag skapade en ny kommissarie med nya poliser under sig (lärarinnan som upptäckte mig har dessutom fått stå modell för en karaktär, som en liten hyllning). Noga var jag också att göra kommissarien olik mig själv. Han är gift och har utflugna barn, till exempel. Undertecknad är en barnlös ungkarl. Av enkla skäl är jag och kommissarien dock bosatta i samma stad, fast han bor finare än mig.

Så, vad hände efter att jag slagit näven i bordet? Ja, först gick det sporadiskt, men ett halvår senare slutade jag med egenföretagande i stor skala. Sedan dess har jag åtagit mig konsultuppdrag i mindre omfattning enbart. Varför hör inte hit. Då fick jag också mer tid. Tyvärr har Murphy och hans satans lag varit framme ett par gånger. I vintras kraschade min externa hårddisk som jag har som back-up. Samma dag som jag skulle köpa en ny lämnade min dator in sin avskedsansökan. Ett antal texter fanns tack och lov bevarade på annat håll, men vissa är inlåsta på en kraschad hårddisk som måste skickas till ett datautvinningsföretag för att tömmas på texterna. Det kommer också ske, någon gång.

Sedan dess jobbar jag på två olika manus. Dels skriver jag en kriminalroman, om min kommissarie, som är något mer trovärdig än genomsnittet. Dels skriver jag också en spännande historia som kan beskrivas som en politisk thriller. Jag har flera gånger i mitt liv fått bevittna hur människor med makt utnyttjar sin position, hur kommunalpolitiker skaffar sig skvaller från tjänstemännen, hur vissa personer med tystnadsplikt läcker som såll om man bara betalar eller byter tjänster. Alla som har makt blir inte korrupta, naturligtvis, men vissa blir det och det är dags att någon skriver ned detta fenomen i romanform. Hur långt vissa är beredda att gå för makt, pengar och status.

Så, anledningen till att jag inte blivit utgiven är främst att jag bara skickat in ett enda manus till förlag. Ett dåligt, första manus. Jag kan naturligtvis inte garantera att jag har vad som krävs för att bli utgiven författare ändå. Att jag inte skickat in något manus beror på två saker. Dels har det aldrig varit läge, jag har haft alldeles för mycket kring mig för att ställa upp på förlagsmöten, eventuella turnéer med boksignering och liknande. Dels har också min oerhörda perfektionism satt stopp för det. Jag har aldrig skrivit ett manus som jag tycker förtjänar att skickas in. Inte ännu. Det är bra, men jag vill ha det bättre. Det är hjärnspöken naturligtvis och jag får bekämpa mina demoner såsom alla får bekämpa sina.

Sammanfattningsvis är jag alltså en ekonom som skrivit så länge han kunnat skriva, har läst oerhört många böcker (enligt personalen på biblioteket nära mitt barndomshem innehar jag ett inofficiellt rekord i flest antal lånade böcker på en och samma gång) och därmed anser jag mig ha ganska god överblick över böckernas underbara värld. Under min livsresa har jag stött på patrull ett antal gånger också och fått uppfinna lösningar som fungerar för att kunna fortsätta skriva. Jag har också blivit färdig en j-vla massa gånger. Den visdom som uppstått under ovan beskrivna livsresa är vad jag delar med mig av till er. Jag kan inte garantera att ni blir utgivna för den sakens skull, men för att citera Clint Eastwood: ”Om ni vill ha en garanti, köp en brödrost.”

Artikeln är skriven av Malin Vestergren

Magiska ingredienser

Hur får ni inspiration till att göra något?

Är du en sådan som behöver tonvis med inspiration för att kunna skriva lite? Du kanske behöver gå omkring utomhus och kolla på föremål och människor för att hjärnkontoret ska börja producera idéer? Eller är du kanske som mig?

Jag älskar att sitta i biblioteket. För att läsa, plugga eller bara sitta där. Jag skulle vilja säga att biblioteket är något av en fristad för mig. Det är så lugnt och tyst och det finns inte en kotte som stör en. Men jag kan inte sitta där och skriva. Det går bara inte. Jag får ingen inspiration och det enda jag gör är att snurra pennan mellan fingrarna.

  • När jag skriver vill jag vara ensam. Det finns inget så irriterande och jobbigt som när någon kommer och stör en när man är mitt uppe i ett flöde då meningar och ord kommer som på rullande band.
  • Jag vill sitta i ett litet utrymme/rum. Det kanske inte funkar för er som lider av klaustrofobi, men för mig är det en av de magiska ingredienserna för att jag ska kunna producera text.
  • Det ska vara varmt. Min fantasi fryser i kylan. Bokstavligt talat. Och jag är väldigt beroende av min fantasi.
  • Det får inte vara massa saker i rummet/utrymmet. Det stjäl min blick och då stannar fantasiproduktionen upp.
  • Jag vill ha min speciella skrivarpenna och mitt sudd. Det är viktigt. Oj så viktigt det är. Har jag inte min skrivarpenna så blir jag olycklig!

Det finns en plats som prickar in alla dessa saker. Och det är bastun. Där finns det ingen som stör mig, den är ganska liten, det är varmt och det finns inte en pryl där inne – förutom min skrivarpenna och ett sudd. Även fast jag sitter instängd inne i bastun så tar sig min fantasi utanför väggarna och levererar – men inte alltid – underbara meningar. :-)