Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Intervju med John Harvey om skrivtips

ash & bone Om du gillar bra deckarlitteratur har du förmodligen hört talas om den brittiske författaren John Harvey och hans böcker om polisen Frank Elder.

Han är en av mina absoluta favoritförfattare när det gäller ”crime literature”. Det är inte så mycket tjafs, utan ganska rakt på. Och man känner att det finns tankar bakom det som skrivs. Sånt uppskattar jag.

Jag bad John att dela med sig av sina bästa skrivtips till Författartipsbloggens läsare. Han ville gärna ställa upp på detta i form av en intervju.

Varsågoda!

Christian Wåhlander – Författartipsbloggen: Jag antar att du läser böcker då och då … kan du berätta om två författare som du verkligen gillar – och varför du gillar dem?

John Harvey John Harvey: Hemingway – för stilen, hans prosa är precis och snäv – inte ett ord slösas bort – och ändå, på samma gång, inom denna snäva ram är det rytmiskt och varierat.
DH Lawrence – av nästan motsatt skäl. Han använder sig av lager och repetitioner (i hög grad påverkad av King James version av Bibeln); det finns en enorm rikedom i hans prosa, vilket ibland kan kännas nästan för mycket. Han undersöker karaktärernas känslor, och låter dem sällan att slå sig till ro.

Den bästa roman du någonsin läst – och den sämsta!

Just nu skulle jag säga den bästa är ”So Long, See You Tomorrow” av William Maxwell – liten och helt perfekt. Man skulle inte vilja byta ett ord eller ett skiljetecken.
Sämsta vet jag inte – jag börjar ofta läsa böcker för att sen lägga undan dem. Det betyder inte att de är dåliga, bara att de inte tilltalar mig personligen.

Du skriver högt uppskattade deckare, berätta om vad det är i den genren som lockar dig.

Jag har alltid varit en kommersiell författare – en som skriver för att ha en inkomst, och väljer därför en populär form att skriva i. Deckare tillåter författaren att välja bland nästan alla miljöer och föremål och karaktärer – mer specifikt, det ger mig möjligheten att skriva om (till stor del) stadslivet i Storbritannien idag utifrån ett politiskt perspektiv, samtidigt som jag (förhoppningsvis) berättar en fängslande historia med trovärdiga karaktärer.

Jag gillar verkligen dina intriger. Kan du berätta om hur de vanligtvis uppstår? Kommer de till dig som ett fint paket när du tar en promenad, eller har du någon form av speciell teknik för att hitta på dem?

Tack. Det finns ingen speciell början. En idé tränger sig in i mitt huvud, ofta från en nyhetsrapportering jag läst eller lyssnat till, och jag låter den ligga i träda ett tag, väntar på att se om andra idéer ansluter sig till den – och om det gör det börjar jag att göra anteckningar om möjliga miljöer, karaktärer, etc.
Men ibland kan en början vara en mening jag skriver; den kan ha en ton och ett löfte som inspirerar mig. Eller jag kanske tycker det är dags att jag skrev något om den eller den personen / karaktären, och utifrån det börjar konstruera en berättelse som innefattar dem.
Men intrigen utvecklas ganska långsamt, och jag använder en stor whiteboard och färgade pennor för att spåra huvudlinjer i utvecklingen, och hoppas att relationerna mellan dem kommer att bli klarare när jag skriver. Ibland sker inte detta förrän i sista stund. Ibland inte alls, och jag måste gå tillbaka och göra ändringar i bokens övergripande struktur.

Jag antar att du är ganska bekant med ”mönster” och ”ingredienser” som används för att fånga läsaren – inte minst i deckarlitteratur. Kan du berätta om några din ”favorit” mönster / ingredienser när man skriver en ”kriminalroman”?

Jag tror inte att jag har dessa begrepp i åtanke, mer än vad jag redan sagt. Även när man försöker att förklara varför människor handlar som de gör, särskilt när det gäller vissa kriminella beteenden, kommer det ofta finnas vissa försök att ge en socioekonomisk- och utbildningsbakgrund, och därigenom skäl för personens agerande. Jag antar att det är vad du menar med ingredienser.
När det gäller mönster, från Flesh & Blood on, har berättelserna blivit mer och mer komplexa (jämfört med tidigare Resnick romaner), och nu har jag ganska ofta två olika huvudpersoner som sysslar med brott i olika områden och till synes utan samband – sedan för jag dem successivt samman.

När du börjar ett nytt projekt – vilka tekniker använder du dig av för att organisera alla dina idéer?

Som jag har sagt, jag använder en stor whiteboard och olika färger för olika delar av intrigen, och så har jag en anteckningsbok där jag antecknar idéer efterhand som de uppstår, eller noterar de viktigaste punkterna som jag tycker att det är viktigt att komma ihåg och kunna komma tillbaka till.

Har du någonsin funderat att börja arbeta som polis? Du verkar ha en känsla för hur man fångar mördare?

Gode Gud, nej!

Vad tycker du är den viktigaste ”författaregenskapen” när det gäller att skriva en läsvärd roman?

För mig finns det två: förmågan att berätta en historia på ett sådant sätt att läsaren alltid frågar sig: “Vad kommer att hända nu?”; och en stil som är tydlig och koncis och som ändå tilltalar känslan.

Du är också poet. Hur ser relationen mellan poesi och prosa ut för dig som författare?

De två egenskaper jag hoppas jag kunna föra över från poesin till prosan är känslan av rytm i språket och förmågan att välja rätt ord.

När du är inne i ett romanprojekt: skriver du varje dag / hur många timmar om dagen / hur många sidor per dag?

Det varierar lite, beroende på omständigheterna, men i regel – 5 dagar i veckan, 4 timmar om dagen, mellan 750 och 1000 ord.
(Och om Du, kära författartipsbesökare, vill du veta hur många tecken eller sidor eller A4-sidor det motsvarar, använder du min tecken / ord / sidor-konverterare!)


Fattade du nånsin ett beslut att ”bli författare”

Inte riktigt. Jag hamnade i det när jag letade efter ett annat sätt att försörja mig på än undervisning, jag hade en god vän som med framgång arbetade som författare av ”Pulp Fiction” – vilda västern böcker, et cetera – och under hans inflytande och vägledning slog jag in på samma väg.

När du skriver en roman – vad i ditt arbete gör dig inspirerad?

En bra mening på sidan.

Vad är det tråkigaste med att skriva en roman?

De i stort sett oundvikliga delar av en kriminalroman som handlar om människor som knackar på dörrar eller sitter i intervjurum och ställer samma gamla frågor – dvs: nödvändigheterna.

Har du någonsin känt, när du skriver en bok: ”intrigen är skräp, jag kommer inte att kunna fixa det, och folk kommer förmodligen skratta åt det …”? Och i så fall – hur fortsatte du?

Jag har haft liknande problem med boken jag för närvarande arbetar på, jag kom till ett visst stadium, och tyckte inte att intrigen var ”skräp” för att använda ditt ord, men snarare att de två delarna av berättelsen jag hade planerat skulle mötas, helt enkelt inte kunde göra det – åtminstone inte på ett sätt som var trovärdigt. Så jag tog en paus, pysslade med annat, och efter ett tag ordnade jag till en annorlunda struktur och några nya karaktärer.

När du läser en roman – vad gör du fortsätter att läsa?

Att jag kan njuta av stilen och / eller är involverad karaktärernas liv och känslor. Jag är inte särskilt intresserad av handlingen som sådan – mysterier tråkar i allmänhet ut mig.

Vad gör en roman oläsbar, i dina ögon?

Om språket eller stilen är omständlig eller saknar urskiljning eller kvalitet. Om det inte finns mer i en bok än berättelsen, handlingen, lägger jag den åt sidan. Det gäller även romaner som vill vara ”svåra” enbart på grund av viljan att vara smart, snarare än på grund av att nivån av ”svårigheter” är nödvändig för att berätta just den historien.

Om en ung författare frågade dig ”Vad behövs för att skapa min första roman?”, säg tre saker du skulle säga till denna unga författare.

Läs, läs och läs.

Här kommer en riktig svår fråga: är det något annat du skulle ha velat bli frågad om?

”Om jag var tvungen att välja en kriminalroman som på ett orättvist sätt glömts bort och negligerats, vilken skulle det vara?”

När jag hade ett litet förlag som hette Slow Dancer, främst ett poesiförlag, publicerade vi en mindre mängd deckare, och en av romanerna var ”Ladder of Angels” av Brian Thompson, mer känd som TV-manusförfattare och författare till historiska romaner. Han skrev en annan deckare innan detta, ”Bad to the Bone”, som publicerades av Viking / Penguin. Jag tror att dessa båda böcker tillhör de allra bästa brittiska deckarna under de senaste 20 åren – hånfull, rolig, lyhörd, rentav grym. Exceptionellt välskrivna och bägge såldes slut.

Tack John!

Mr Harvey har även en snygg sajt, och en blogg han uppdaterar flera gånger i veckan:

Och till dig som ännu inte läst John Harveys böcker, här hittar du Elder-serien:

Elder_1Elder_2Elder_3
Bokus     AdlibrisBokus     AdlibrisBokus     Adlibris

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Interview with John Harvey about writing tips

ash & bone If you like well written crime literature, you´ve probably met Charlie Resnick and Frank Elder (yes, you may buy the books from the linked pages). These Nottingham based police characters are created by John Harvey, the British award winning author.

I asked Mr Harvey to share some of his best writing tips for fiction writers – and the result is this interview.

Enjoy!

Christian Wåhlander – Författartipsbloggen: I guess you read books now and then… could you tell me about two authors you really like – and why you like them?

John HarveyJohn Harvey: Hemingway – for the style; his prose is precise and tight – not a word is wasted – and yet, at the same time, within that tight framework, it is rhythmic and varied.

DH Lawrence – for almost opposite reasons. His style is quite layered and repetitive (highly influenced by the King James version of the Bible); there’s a tremendous richness to it, which sometimes can be almost too much. He probes and probes away at the feelings and emotions of his characters, rarely allowing them to settle.

The best novel you´ve ever read – and the worst one!

Right now, I’d say the best is ‘So Long, See You Tomorrow‘ by William Maxwell – small and quite perfect. One wouldn’t want to change a word or a punctuation mark.

Worst, I don’t know – I’m forever starting books and then putting them aside. It doesn’t mean they’re bad, just that they don’t appeal to me personally.

You write highly appreciated ”crime novels”, tell me about what it is in that genre that attracts you.

I’ve always been a commercial writer – one who writes for a living and therefore chooses a popular form in which to write. Crime fiction allows the writer to take almost any setting and subject, any group of characters – more specifically, it allows me to write about (largely) urban life in Britain today and to cast something of a political eye over it, at the same time (hopefully) as telling a compelling story with believable characters.

I must say, I really like your plots. Could you in some way tell me how they usually emerge? Do they come to you like a nice package when you take a walk, or do you have some kind of special technique to make them… emerge?

Thank you. There’s no true beginning. An idea will lodge in my mind, often from a news report I read or listen to and I let it lay fallow for a while, waiting to see if other ideas for possible development attach themselves to it – and if they do I’ll begin to make notes about possible settings, characters et cetera. But sometimes, the beginning might be an actual sentence, the tone and promise of which attract me. or I might think it’s time I wrote about such and such a character and from that beginning, construct a story which involves them.

But the plot evolves quite slowly, and I use a large white board and coloured pens to trace the main lines of development, hoping that the links between them will become clearer as I write. Sometimes this doesn’t happen till the last moment. Sometimes not at all, and I have to go back and make changes to the overall shape of the book.

I guess you´re quite familiar with the ”patterns” and ”ingredients” used to catch the reader in novels – not least in crime literature. Could you tell me about some your ”favorite” patterns/ingredients when writing a ”crime novel”?

I don’t think I have those concepts in mind, other than what I’ve already said. Although, in an attempt to explain why people act as they do, especially in terms of some criminal behaviour, there will often be some attempt to provide a socio-economic and educational background and therefore reason for the person’s actions. I suppose that’s what you mean by ingredients.

As to patterns, from Flesh & Blood on, the narratives have become more and more complex (as compared to the earlier Resnick novels) and now I will quite often have two different protagonists operating in different areas on seemingly unconnected crimes and gradually bring them together.

When beginning a new project – what techniques do you use to organize all your ideas?

As I’ve said, I use a large white board and different colours for different elements of the plot; then I have a notebook in which I jot down ideas as they occur to me, or note key points I think it’s important to remember and come back to.

Have you ever considered starting to work as a policeman? You seem to have a sense for how to find murderers?

Good God, no!

What do you think is the most important ”writers skill” when it comes to create a novel worth reading?

For me, there are two: the ability to tell a story in such a way that the reader is always asking, ‘What then? What then?’ ; and a style which is clear and concise and yet pleasing on the inner ear.

You are also a poet. What is the relation between poetry and prose for you as a writer?

For me, the two qualities I hope I carry forward from poetry to prose are a sense of rhythm in the language and the ability to choose the right word.

When in a novel project: do you write every day / how many hours a day / how many pages a day?

It varies a little, depending upon circumstances, but basically – 5 days a week, 4 hours a day, between 750 and 1000 words.

Did you ever make a decision to ”become a writer” way back when?

Not really. I fell into it when I was looking for another way to earn a living other than teaching; I had a good friend who worked, successfully, as a writer of pulp fiction – westerns, et cetera – and, under his influence and guidance, I set out along the same path.

When writing a novel – what in your work makes you inspired?

A good sentence on the page.

What is the most boring part about writing a novel?

Those largely unavoidable parts of a crime novel which involve people knocking on doors or sitting in interview rooms, asking the same old questions – basically, the necessary procedures.

Have you ever felt, when in a project: ”this plot is crappy! I won´t be able to fix it, and people will probably laugh at it…”? And in that case – how did you proceed?

I’ve had similar problems with the book I’m currently working on; I got to a certain stage and realised, not that the plot was ‘crappy’, to use your word, rather that the two strands of the narrative I had planned to have meet, simply would not do so – at least, not in a way that was believable. So I called a halt, stepped away, and after a while, came up with a different structure and some new characters.

When you´re reading a novel – what makes you continue reading?

If I enjoy the style and/or am involved in the lives and emotions of the characters. I’m not especially interested in plot, as such – mysteries generally bore me.

What makes a novel not worth reading, in your eyes?

If the language, the style is cumbersome or lacking in distinction or quality. If there’s nothing more to a book than the story, the plot, I’ll set it aside. Also true of novels that are ‘difficult’ simply for the sake of being clever, rather than because that level of ‘difficulty’ is necessary to tell that particular story.

If a young writer asked you ”what is needed to create my first novel?”, say three things you would tell this young writer.

Read, read and read.

Here comes a real tricky question: is it something else you would have liked to be asked?

“If I had to choose one crime novel that has been unjustly neglected and overlooked what would it be?”

When I ran a small press called Slow Dancer, mainly a poetry press, we published a small amount of crime fiction and one of the novels was ‘Ladder of Angels‘ by Brian Thompson, who is better known as a television script writer and an historical novelist. He wrote one other crime novel before this, ‘Bad to the Bone‘, which was published by Viking/Penguin. I think they are amongst the very best of British crime novels in the last 20 years – sardonic, funny, perceptive, even cruel. Exceptionally well-written and both out of print.

Thanks John!