Artikeln är skriven av Matilda Birath

Perfektionisten och Kreatören i mig håller inte sams

Som i det stjärnteckens jungfru jag är född i är jag, vad det verkar, en nästan obotlig perfektionist.

 Hemma hos oss är det regel snarare än undantag att min käre stackars B får dras med mina utrop om att kaffekopparna bor inte på hyllan med dricksglasen eller att hans plånbok inte trivs på tevebänken utan bättre i skålen vid dörren med växelmynt och nycklar. Jag har sedan jag börjat ta upp mitt skrivande på allvar börjat se två olika viljor i mig allt tydligare, de håller inte gärna sams, men jag vill tro att de båda sitter och trumfar på något väldigt bra.

När perfektionisten i mig sitter framför laptopen och knappar föds inte en mening utan att jag hoppar tillbaka och kontrolläser varje stavelse. Istället för att fånga känslan jag vill skriva på kan jag i timmar sitter och suga på ett specifikt ord, testa ett annat och tredje tills det perfekta lyser fram på skärmen. Perfektionisten är mycket, en utmärkt korrläsare, plockare och fixare till exempel, men inte effektiv.

För er som inte kan relatera till mina fånigheter i manisk lusläsning kan ni tänka er att varenda rött streck som uppkommer under ett felstavat ord i ett ordbehandlingsprogram blir ett störande objekt. Omöjligt att slita blicken ifrån. Det kliar till och jag vill dit och pilla direkt. Som en nästan mogen finne.

Detta med perfektionism är ju dock inte helt genomgående. Någon bit kreativ måste ha slängts in i min mix för att ha en sån livlig fantasi som jag fått.

Sak på sin plats är petnoga men jag kan en trött dag rucka på min besatthet av klinisk renhet hemma. Då kläder hittas inslängda i garderoben eller disken som kan få stå några timmar.

Jag märker att de trötta dagarna får jag mer ord ur mitt skrivande, jag hoppas att det är kreatören i mig som vill visa en väldigt stor poäng. Att skriva rad efter rad utan avbrott och se berättelsen växa är oerhört lyckobringande. Min dominanta sida är idag perfektionisten, så jag sitter nu med få färdigskrivna sidor, men de är (nästintill) skrupelfria. Och högen avrivna nedklottrade anteckningssidor som jag fångat känslor på växer och boken är klar enbart i mitt huvud.

Jag inser vikten av att låta mig föras med tillfällig inspiration och knacka ned ord på tangenterna och jag vill ryckas med. Men det finns också en klar röst i mig som påpekar hur viktiga specifika ord kan vara för att ge meningen eller ett helt kapitel liv. Det med övning hoppas jag kommer ger färdighet och balans. Jag tror till fullo att alla sitter på flera ”sidor” inom sig, när man väl listat ut dem lite tydligare tror jag också att man kan dra stor nytta av dem. 

Jag vill ge mina båda skrivsidor samma uppmärksamhet för jag håller hårt i deras båda kunskaper. Att det ska lära mig att släppa det perfekta i meningar, för ibland blir det så mycket mer förstådda utan tydliga regler eller etiketter. För ord kan inte staplas, de flödar när de är som bäst. Och, de kan ju också korrigeras i efterhand ;)