Artikeln är skriven av Agnes Stenlund

skrivandets benägenhet att fly fantasin.

Jag läste någonstans att en aldrig uppnår ett så uppriktigt och utelämnande skapande som vid nyförälskelse eller hjärtesorg. Kanske att det var jag själv som skrev det förresten. Jag vill inte bedyra att teorin stämmer under alla omständigheter (att skriva en utredande rapport med tyngden av en förlust vilandes på axlarna är tveksamt optimalt) men jag tror att det kan vara en nyttig fras att komma ihåg, bara ifall att en någon gång skulle tappa bort sig i sitt författande. Låt mig förklara.

Det finns olika anledningar till att människor skriver. Någon gör det för att framföra sina åsikter, en annan för att dölja sina. En vill sprida en sanning, en annan en lögn, en tredje gör det för att förändra, den fjärde för att berätta. Men den allra vanligaste anledningen till att det skrivs böcker, noveller och sagor är kanske för att människan har en tendens att vilja fly verkligheten en stund. Omständigheten är förståelig, då det aldrig är så svårt att leva sitt liv som den dag då hela världen plötsligt blir lite för verklig. Först då, när en inser att en har gjort det som ska göras och sett det som ska betraktas, känns livet några lager tunnare än innan. När du har lärt dig att det finns ett namn för varje färgnyans i ett korallrev, och när du vet hur många ballonger som släpps till himlen varje dag. Då. När du har kommit dit, då finns bara fantasin kvar.

Jag vet precis vad du tänker nu. Ingen blir någonsin klar. Det finns inte en människa som lever eller som tidigare levt som har känt varenda känsla på varenda gata, dinglat med benen från varje höjd och samlat all planetens skit under sina naglar för att sedan utnämnda sig själv som klar. Det händer inte att en människa blir fulländad, menar du, fast tänk en gång till, menar jag. När känns livet som mest komplett? När känner en person att nu har jag sett allting som ska ses och provat allting som ska göras? När kan en påstå att en är nöjd? Eller när kan en säga att det inte finns någonting kvar att hämta? Två personer kan påstå att de befinner sig i ett färdigt läge. Den nykära och den hjärtekrossade.

Och vi andra då? Vi som mest promenerar i väntan på att nästa utmaning som ska göra oss lite klokare, starkare och verkligare ska dyka upp. Vi som fortfarande letar efter ett sätt att få grepp om vad verkligheten innebär. Vad ska vi göra? Jag tror helt enkelt vi får göra det bästa av att leva under de omständigheter som givit oss. Ständigt leta efter nya underlag att springa på, dra händerna efter solvärmda husväggar, leta efter de okända känslorna, tala med de tysta personerna, somna under stjärnor och vakna under bord, klättra, bygga, leva och skriva om allting på vägen. Skriva om resan emot verkligheten, och om tillvaron i den fantasi som vi författare ständigt befinner oss i.