Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Författartips firar fem år

I november 2009 tog Författartips sina första stapplande steg. Min idé var att skapa en sajt för oss alla som älskar att skriva – Författartipssajten. Det tog något år innan den blev klar, och i mina ögon är den ganska omfattande, särskilt med tanke på att jag har såväl familj som arbete att ta hand om i första hand.

Givetvis ville jag spegla arbetet med att bygga upp sajten i en blogg – det blev denna blogg, Författartipsbloggen. Jag tänkte att jag kunde använda den för att ”slussa in” folk till sajten.

Ganska snart började bloggen få ett eget liv. Jag kom på att den var ett alldeles utmärkt medium för att förmedla lite mer specifika skrivtips, och dessutom kunde den fungera för allmänna reflektioner kring skrivande och läsande.

Till min förvåning blev det så att bloggen har nästan lika många besökare som sajten. Inte heller trodde jag att fler än tjugo gästskribenter skulle berika Författartipsbloggen så till den milda grad.

Under åren har jag låtit projektet växa en smula. Skrivakuten kom till för att många hörde av sig till mig med frågor om skrivande. Det var ganska länge sen jag svarade på nya frågor, men en hel del matnyttigt finns där redan. Och jag har sparat varenda fråga jag fått, så när man minst anar det kommer jag börja svara igen…

Jag deltog i NaNoWriMo 2012, och skrev en nästan färdig roman som du kan ladda ner här:  Kommissarie Karlsson och kvinnan som inte ville dö.

Jag passade på att skapa lite författarmusik samtidigt, bara för att testa på något nytt.

Som av en slump råkade jag få fatt i en hel massa svenska och internationella NaNoWriMo-skrivtips, och självklart samlade jag dem i varsin sajt: Skrivtips från svenska NaNoWriMo-deltagare och 101 writing tips for NaNoWriMo writers.

Nåväl, tiden gick, och jag blev mer och mer imponerad över det stora intresse för skrivande som fanns runtomkring mig. Vad vore väl lämpligare än att starta ett heldigitalt litterärt magasin? Inget, så klart, varför jag startade upp SPARV, Sveriges absolut minsta litterära magasin.

SPARV har hittills utkommit i två utgåvor, och det är verkligen av hög kvalitet och väldigt läsvärt, vilket gör mig stolt och glad. Fortsättning följer, fler utgåvor kommer. När är dock i nuläget oklart. Om ni tjatar på mig så blir det snarare förr än senare.


 

Vad är på gång under 2015 undrar du kanske?

Svårt att säga, men som det ser ut just nu är tre mycket spännande skribenter på väg in Författartipsbloggen, och kanske kommer det ännu fler under året.

Dessutom har vi de redan existerande skribenterna, som delar med sig av mängder av spännande idéer, tips och funderingar.

Kanske kommer jag hitta på något alldeles nytt att stoppa in i Författartipsprojektet, men det är för tidigt att säga ännu.

Tack för att du läser detta, och vi hörs!

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

SPARV – Sveriges minsta litterära magasin

För ungefär ett år sen fick jag en idé. Jag såg framför mig ett litterärt magasin i det lilla formatet. Ett magasin som endast bestod av de texter som fyllde det.

Utan kommentarsfält, med en vilja till koncentration på det väsentliga, och med genomarbetad design för att göra de fina texterna rättvisa – och med glädjen i att sprida intressant skrivande till Dig som drivkraft.

Resultatet blev SPARV – Sveriges minsta litterära magasin.

Andra utgåvan av SPARV har just släppts, den första kom sommaren 2013.

Jag är glatt överraskad över det stora gensvar jag fått från duktiga poeter och författare i landet, det är ganska enkelt att publicera texter av hög kvalitet med så fantastiskt läsvärda bidrag. Det är en härlig känsla att få vara redaktör för Sveriges i särklass minsta litterära magasin – SPARV!

Och jag hoppas att du som läsare kommer ha lika mycket nöje som jag av de roliga, hisnande, skrämmande, sorgliga – och ibland även lärorika – texterna.

SPARV växer och frodas även på Facebook och Twitter – och om du prenumererar på Nyhetsbrevet kan du vara säker på att (till exempel) få information om när textslussarna öppnar för dig som själv vill få med ett bidrag i nästa utgåva!

Artikeln är skriven av Rebecca Ferm

Var finns idéerna?

Hur börjar man egentligen med att skriva en novell? Finns det någon sorts magisk låda för idéer som författare plockar ur, eller är det författarens jobb att ”hitta på” allt ifrån karaktärer till handling?
Det finns många olika approacher för att börja skriva en berättelse. En del författare tycker om att planera berättelsen i förväg för att sedan bygga texten kring förutbestämda punkter. Andra författare föredrar att låta berättelsen ”skriva sig själv”, och låta den ta sina egna vägar under skrivandet. Jag tillhör den senare typen. Jag börjar skriva utifrån en grundtanke, och låter därefter skrivandet forma berättelsen.
Men var hämtar man sina grundtankar? I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur det brukar se ut i just min skrivarprocess; med exempel från bland annat min senaste novell ”Pappersbåten”.

73_365_the_lost_boat_by_photographybyteri-d5mbyjt

Idéer kommer inte från ingenstans. De kan uppstå ur egna erfarenheter, vad man observerar på stan, vad man drömmer om på nätterna eller hur man själv reflekterar kring saker och ting. Jag har alltid funnit att det är svårt att hitta på alla element en novell består av. För att jag ska inspireras och motiveras till att skriva en novell från början till slut krävs en gnista som får igång min fantasi – det krävs helt enkelt en grundidé. Grundidén får gärna vara så enkel som möjligt för att tillåta författaren att låta berättelsen växa fram under skrivandets gång. Jag brukar försöka sammanfatta vad jag vill säga med en novell genom att beskriva det grundläggande i handlingen i en enkel kärnmening, som jag sedan kan återgå till om jag känner att jag håller på att tappa bort mig i min text. Låt mig illustrera det hela genom att berätta om min senaste novell ”Pappersbåten”.

När jag började skriva ”Pappersbåten” visste jag nästan ingenting om själva berättelsen. Jag visste att huvudpersonen skulle vara en ung flicka i gula gummistövlar, som jagade en pappersbåt längs en regnig gata. Det var en idé som jag fick sent en kväll när jag inte kunde sova, och den kom från regnet som slog mot taket den kvällen. Först tänkte jag mig bara den regniga gatan, sedan flickan, och sist pappersbåten, som gav henne en anledning att jaga nerför gatan. På en digital post-it-lapp skrev jag ner en mening som gick i stil med ”flicka jagar en pappersbåt”, och la mig sedan för att sova. Detta var idén som skulle sätta ramen för berättelsen, och var samtidigt tillräckligt öppen för att jag skulle kunna ha utrymme att utveckla novellen åt olika håll. Nästa dag skrev jag, också på post-its, de två stycken som skulle utgöra introduktionen till novellen. Mycket riktigt fanns där en flicka, hon hade gula stövlar, det regnade, och hon jagade en pappersbåt. Sedan körde jag fast.

Under de följande dagarna tänkte jag mycket på den där flickan och på den där lilla båten. Jag slog upp de novelltävlingar som fanns och började fundera på vilken tävling som skulle kunna ge mig rätt inspiration för att vidareutveckla berättelsen. Icakurirens årliga novelltävling träffade rätt med sitt tema ”Upptäckten”. Något skulle hon väl upptäcka, tänkte jag; när hon väl fick tag i den där pappersbåten. Fortfarande visste jag inte VAD det var hon skulle upptäcka, men det räckte med ordet ”upptäckt” för att min kreativitet skulle lossna. Jag tog min äggklocka och satte mig och skrev i 5-minuters-pass. Och efter en stunds skrivande insåg jag att det inte längre handlade om en pappersbåt. Det handlade egentligen inte heller om flickan. Plötsligt hade novellen tagit en ny vändning, mitt i skrivandet, och kärnan i berättelsen blev istället den monstruösa varelse flickan stötte på i en gatubrunn. Berättelsen hade gått från att bara förmedla en bild jag hade i huvudet av en liten flicka, till att bli en skräckberättelse om vad ett barn kan stöta på en regnig dag. När jag avslutade novellen kände jag mig själv förvånad (och lite rädd för gatubrunnar). Denna sensation som ibland inträffar när man skriver är en stor anledning till att jag hellre låter berättelsen välja väg, än att utforma den helt i förväg.

Novellens nya vändning innebar att meningen ”flicka jagar en pappersbåt” inte riktigt summerade berättelsen längre. Istället skulle jag summera novellen: ”flicka jagar en pappersbåt och möter ett monster”.

Allt detta skedde utifrån en enkel grundidé, en mental bild av en flicka som sprang i regnet med gummistövlar. Och utan denna grundidé hade det inte blivit någon novell. Man behöver inte ha alla detaljer planerade i förväg för att kunna skapa en berättelse med tyngd och relevans – det enda man behöver är den där gnistan. Har man ingen solklar idé är mitt bästa råd – se dig om! Allt du möter i din vardag kan användas som språngbräda. En rad text du hör i en låt, människor du ser på stan, foton, andra böcker. Varför skapa från ingenting, när man kan skapa utifrån det man känner till och har sett med egna ögon?

Ett par exempel från mitt eget skrivande:
Karaktären Tom i min novell ”Visionären” är hämtad från en teckning jag fick syn på en gång, av en man med hatt och en cigarill i munnen.
Huset i min novell ”Klockorna” är till stora delar identiskt med mina föräldrars hus på landet. Sjukhusavdelningen i samma novell ser ut som ett äldrehem jag arbetade på strax innan jag skrev berättelsen.
Novellen ”Ornamentexpressen”, om en fripassagerare på tåget till livet efter detta, kom till när jag körde bil och hörde textraden ”I can hear my train coming, it’s a lonesome and distant cry” ur en låt av artisten City & Colour.

Idéerna finns överallt – våga notera dem, och använda dem i ditt skrivande.

Du kommer att märka att det är mycket lättare att beskriva något du själv har sett eller hört, än att bara ”hitta på” det!

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Vad är Författartips?

När detta skrivs är det drygt 600 själar som gillar Författartips på Facebook, och mer än en miljon besökare har tagit del av mina sajter. Kanske är det på sin plats att berätta lite om bakgrunden till Författartipsprojektet?

Det började en kulen höstdag i nådens år 2009. Jag frågade i all ödmjukhet mig själv:

”Nu har jag skrivit noveller, romanutkast och poesi i tjugo år, jag har läst fler än tvåtusen böcker – ska jag försöka dela med mig av vad jag kommit fram till?”

Svaret blev JA. Och så började jag att arbeta med min Författartipssajt.

I anslutning till planerandet och skapandet av sajten kom jag på att jag behövde en blogg också – Författartipsbloggen. Jag tänkte att den skulle vara den dynamiska aspekten av projektet, och sajten den statiska.

Det vill säga, sajten skulle vara plattformen för de tidlösa tekniker en författare behöver för att skriva ett poetiskt stycke, en novell eller en roman, och bloggen skulle vara ett ställe där mer spontana idéer fick sitt utrymme.

Jag hade också en idé om att fler än jag skulle dela med sig av sina skrivtips, och på den här sidan hittar du alla de som bloggar på Författartipsbloggen!
(Vill du också dela med dig av dina kunskaper om skrivande? Anmäl ditt intresse här!)

Parallellt med att jag försökt inspirera andra att skriva har jag skrivit själv, bland annat pjäser. Jag har rönt vissa framgångar i Riksteaterns stora manustävling NY TEXT!, och mina dramatiska texter har jag samlat på sidan Produktion.

Under åren som gått har jag fått massor av mejl i skrivrelaterade ämnen, och så småningom bestämde jag mig för att öppna en frågelåda för alla som har frågor om skrivande – Skrivakuten!
Vilket har lett till att jag har en ständig kö av spännande undringar att försöka besvara…

Och förra året, 2012, ställde jag upp i NaNoWriMo (allt du behöver veta om den tävlingen hittar du här), och i samband med det gjorde jag två instrumentala låtar – varför vet jag inte riktigt, jag fick väl inspiration helt enkelt :-)

Självklart fixade jag en sajt där jag så småningom la ut resultatet av den tuffa skrivmånaden – en (oavslutad) roman som heter Kommissarie Karlsson och kvinnan som inte ville dö.

Och som medlem i NaNoWriMo-communityn samlade jag på mig en massa bra nano-skrivtips från de andra deltagarna – om du själv är sugen på att delta, kolla den gärna.

Som en fågel från himlen kom så idén om ett litterärt magasin. Ett ställe där texter får tala till oss på sitt eget unika sätt.

Inte stort, inte svulstigt – bara personligt och intressant. Och resultatet blev Sveriges minsta litterära magasin – SPARV.

SPARV har än så länge kommit ut med ett nummer, men fler kommer givetvis, och nån gång i höst öppnar slussarna igen. SPARV finns på Facebook och Twitter, och ger dessutom ut ett Nyhetsbrev – anmäl dig direkt, så får du info om när du kan skicka ditt bidrag till nästa nummer!

Sist och kanske minst – jag har också en helt privat sajt där jag delar med mig av min syn på diverse ting – mina aspekter, om man så vill…

Ja, nu vet du mer om Författartipsprojektet, och kanske även om mig :-)