Artikeln är skriven av Matilda Birath

Hallå Herr Karaktär?

De första kapitlen är äntligen på plats.

Omskrivna en miljon gånger och än har de inte sett slutet av korrläsning. Men de står där, väldigt ståtliga. De är ingenting som jag tänkt mig från början, de har skapats av mitt huvud lite nu och då. Och de är bättre än vad jag någonsin kunnat planera eller schemalägga för.

Jag önskar jag kunde säga att jag suttit helt begraven i dataskärmen, att fingertopparna fått permanenta avtryck av bokstäverna på tangenterna. Att en kopp starkt kaffe med mjölk stått halvdrucken, bortglömd och ljummen bredvid datorn. Det är så jag inbillar mig att ”alla andra” skrivare jobbar. Viker inte en tum från planerad skrivperiod, skriver i fas, sprutar idéer i flöde.

IMG_2157

Som ni märker har jag mycket nära till fantasier. Men jag vill så gärna ha en plan, arbeta efter ett mönster. I verkligheten är det inte alls så det gått till. Jag önskar jag hade tålamod nog att alltid skriva rakt igenom mina fastsatta skrivtider, hålla mig till mina planer och djupdyka in i skrivandets värld. Istället skapar jag gärna scenarion i huvudet som gestaltar den perfekta tidslinjen om HUR jag ska skriva när jag skriver. Tänker, drömmer och fantiserar om en perfekt planerad balans och om en bok som är klar.

Den karaktär jag sitter och väntar på har alltså inte varit här väldigt ofta. Den som lätt svingar sig upp ur sängen en sovmorgon och skriver bort timmar och dagar enligt plan. Jag börjar tvivla på hans existens som den perfekta drömprins jag byggt upp honom till, jag tillbringar istället all tid att vänta på honom med mina fantasier.

Jag har byggt upp en avundsjuka för det luftiga begreppet ”alla andra”, alltså de som skriver enligt den här perfekta tidsplanen jag själv vill åt. Där man inte gör avstickare till skafferiet eller dagdrömmer på ebay. Blir rent ut förbannad för att jag inte i realtid arbetar i samma flöde med samma karaktär och enligt den perfekta planen i mina tankar utan lättare drömmer mig bort. Men likaväl förbannar jag mig själv och mina livliga tankar, min brist på prinsen som inte verkar hitta rätt. 

 Att skriva har för mig öppnat mina ögon väldigt märkbart. Jag tycker om att reflektera kring varför jag väljer vissa ord, för de väljs alla med noga utvald precision, eller varför jag uttrycker mig på visst sätt. Hur har mitt sätt att skriva skapats? Det är inget inlärt på samma sätt som det sätt vi går eller pratar är inlärt. Det skapas bara när vi skriver, och ju mer jag skriver desto mer nisch får jag på mina meningar. Min fästman läste för första gången igenom de första kapitlen jag nu fått till och gav mig kommentaren ”det är väldigt du”.

Varför krävde jag att få veta, och hur kan du se det, du har inte läst mig tidigare. Han svarade att han inte visste, men att det var bara jag, sättet jag pratar, sätter jag uttrycker mig, sätter som jag bara är.

Det träffade mig lite oväntat, att sätter man skriver på reflekteras av flera saker än bara hur du, som ett exempel, pratar. Skrivandet sitter i hela din personlighet, hur du för dig och hur du tänker. Skrivandet reflekterar så många olika aspekter av saker som händer och olika humör i olika tider i ditt liv. Avspeglar ditt sätt att ta in saker och reagera på livet. Oavsett vad du skriver, fiction, verklighet eller kärleksroman.

Och däri finns ingen planering, ingen karaktär och inga mål, det bara blir. Jag vill vara den uträknande, skriva listor och planera, men bara det är inte hela min person. Jag kan vänta på min karaktär att komma hit och önska att han ska skynda sig, rusa in och slå till mig på fingrarna och beordra mig till fokusering och skrivning. Men medan jag väntar kommer jag att fantisera, det är ingenting han kan göra något åt. Och det är i de där fantasierna min magi händer, ett scenario som blir två, till hundra, till tusen och när karaktären hinner ikapp har jag tillsammans med fantasin hittat just den biten jag behövde, för att börja på nästa kapitel.

Artikeln är skriven av Christian Wåhlander

Språket har sina brister

Lite att tänka på för dig som läser, lyssnar och skriver :-)

Språket är ett verktyg

Likt alla verktyg har det sina förtjänster och sina brister.
Vi har faktiskt makt att ändra verktyget efter vårt eget huvud om vi inte är nöjda med det, se följande exempel:
Tosykla fruppli alops kvurrid smallvas.
Problem uppstår dock om vi själva är de enda som känner till betydelsen av våra ord, vilket visar att språket till sin natur är ett medium vars uppgift är att överföra information mellan en eller flera mottagare.
Ja, faktiskt kan en person vara både sändare och mottagare samtidigt, och bästa exemplet är kanske den personliga dagboken.
Människan har förmågan till språk medfödd, vilket i sig visar livets tendens att skaffa sig kontroll och dela erfarenheter och intryck.
Fördelarna med att ha ett utvecklat språk är såpass uppenbara att jag lämnar dem därhän.

Språkets nackdelarna är mera sällan diskuterade

Ord och meningar har en mycket påtaglig förmåga att styra våra tankar, vilket stora och små makthavare (ja, vi alla) känner till, medvetet eller omedvetet. Reklammakare, företagsledare och politiker är särskilt tränade i denna typ av manipulation, och den är mycket effektiv.
Att trumma in budskap, att bygga särskilda associationer till vissa ord och meningar…
Här har vi en av orsakerna till den fantasilöshet som så många av oss dras med – vi lyssnar för mycket till fel budskap. Vi funderar för lite över vem det egentligen är som talar/skriver, och vilka intressen som ligger bakom det talade/skrivna.
Dessutom har vi ett annat bekymmer:

Vårt eget språk blockerar de fria tankarna

När vårt medvetande är nästan bortkopplat, under sömnen, ser du vilken fantastisk potential och fantasi som finns inom dig – och självklart kan inte språket, detta begränsade verktyg, förmedla allt detta till vare sig dig själv eller andra.
Poesin är den språkliga form som minst korrumperar och låser våra tankar. I all sin fragmentering och upplösthet tillåter poetiska texter friare tolkningar, frigör bilder och associationer i högre grad än vad till exempel denna text gör.