Artikeln är skriven av Marie Lagerström

Lyckliga gatan ( Min barndom i hjärtat av Dalarna )

– Titta här, Marie, säger farbror Bertil och håller upp en stor sedel framför mina ögon. En sån här stor slant har du väl aldrig sett förut? Han skrockar belåtet, allt medan jag tittar på en gubbe som tydligen är värd 1000 kronor.

Jag svarar honom att jag nog inte har sett en sån stor slant förut men att jag vet en gubbe som har jättemånga stora sedlar. Min mamma och jag brukade ibland åka och hälsa på en farbror som kallades för ”Pennings-Erik” och som bodde i nån slags ”jordkula” mitt inne i dom djupa dalaskogarna. Jag minns att jag aldrig vågade gå in till honom utan jag valde att stanna utanför. Det sades att han hade väldigt mycket pengar, även fast jag aldrig sett det med egna ögon. Min mamma brukade även berätta om en tant som kallades Pilla-Britta som, även hon, hade mycket pengar. Jag tröttnade aldrig på att höra mamma berätta hur hon gick runt i alla gårdar och tiggde ur alla skålar och hur Farbror Fagerström alltid sa: Åh, den välsignade ettöringen, då hon om söndagarna stoppade det lilla myntet i kollektboxen som gick runt bland församlingsmedlemmarna i kyrkan.

Bertil plirar på mig och undrar varför jag plötsligt blev så tyst. Jag tittar upp på honom och svarar att man måste vara tyst när man tänker. I den andra handen håller han en smörgås med ett sånt där gott skinkpålägg som man köper i charkdisken inne på Ica. Inget ont om Domus men jag hade förätit mig på deras färdigpackade prickiga korvar som vi jämt åt.

– Nähä, farbror Bertil, sa jag utan att slita blicken från den goda skinkmackan. Nu har jag inte tid att prata med dig längre för jag ska hem till Sara.
– Jaha, smackade han, ja, men då så, då får du väl ge dig iväg då. När jag nästan var framme vid Saras hus så hörde jag Bertil ropa: Hälsa hem till mamma. Nä, det vete tusan om jag skulle göra, tänkte jag tyst för mig själv.

När jag kom in till Sara så satt hon i full färd med att äta frukost och mitt på bordet så tronade deras brödrost. Det var en sån där manuell brödrost där man fick vända brödet själv och det luktade ljuvligt. Jag hoppades att vi också en dag skulle kunna köpa en sån där fin brödrost med sånt där jättegott franskbröd, istället för dom torra limpskivorna vi alltid fick.

– Vad ska vi göra idag då, undrade jag. Ska vi hoppa hopprep, spela kula, hoppa twist eller hoppa hage. Det var mycket utelek och hoppande på den tiden och det var mycket fågelsång och solsken och färska bär.
– Först ska vi gå omkring och äta lite grönsaker och bär, sa Sara. Vi sprang ut i deras grönsaksland och började rycka upp morötter och rädisor och sen gav vi oss på buskarna.

Jag kom ihåg hur det fullkomligt dignade av hallon, krusbär och svarta och röda vinbär. På andra sidan staketet bodde pingstpastorn och hans familj. Vi ställde oss och mumsade på våra bär samtidigt som vi spanade efter pastorsbarnen. Dom bodde i ett stort fint hus, med många rum och vackra möbler och ett kylskåp som var så fullt att det knappt gick att stänga. Det var visst tanterna och farbröderna i kyrkan som gjorde så att dom hade det så bra ställt, det hade jag hört mamma säga. Det kostade nämligen att vara pastor så alla fick hjälpas åt att betala för honom.

– Tänk att ha en pappa som är kung i kyrkan, sa jag till Sara. Att aldrig behöva sakna nånting eller behöva gå hungrig och att kunna bjuda hem folk och veta att man alltid har det fint och välstädat och att man alltid har nåt gott att bjuda på. I fönstret så såg jag hur pastorsfrun var i full färd med att vattna sina pelargoner. Hon hade också en sån där frälsarknut i nacken, en sån som mamma hade och jag undrade om även hon använde domus hårvatten? Sara avbröt mig i mina funderingar och föreslog att vi skulle cykla lite.

Sagt och gjort, alla tankar på både tusenlappar och skinksmörgåsar, var som bortblåsta då jag satte av hemåt för att hämta min cykel. Till min förtvivlan så upptäckte jag att luften hade gått ur mitt ena däck så jag fick leda cykeln till Sara. Som tur var så hade farbror Birger sin cykelverkstad alldeles i närheten och han brukade alltid vara snäll och ge oss lite luft gratis. Sara hade så klart en mycket finare cykel än jag, men det var för att hennes föräldrar hade så fina jobb, mamman var hotellstäderska och pappan jobbade på sågverket. Min mamma var ju änka och det var ju inte så bra betalt, det hade minsann Bertil upplyst mig om.

Medan vi cyklade gata upp och gata ner så tänkte jag då och då på den där Bertil. Han var egentligen snäll men ibland så sa han saker som gjorde mig ledsen. Som den där gången då han sa att jag aldrig, med mitt enorma överbett, skulle få kyssa någon pojke. Eller då han påpekade att det var synd om mig som hade en sån gammal mamma. Ibland så utstötte han olika grymtningar också och jag minns hur rädd jag blev och att jag tyckte att han lät som en djävul. Ja, inte för att jag visste hur dom lät men jag kunde tänka mig att dom lät så där. Alla djävlar skulle man akta sig för, det hade jag minsann hört de talat om i kyrkan.

Men en sån solig och vacker dag som denna, med min kompis Sara cyklandes bredvid mig, så skulle jag tänka på något roligare. Det var en alldeles för fin dag för att vara ledsen…