Om susanne

Jag är en informatör och kulturpedagog som just nu gillar att skriva kärva noveller om sånt man förväntas skämmas för. Detta varvar jag med barnboksmanus. Hittills har jag publicerats i några mindre magasin och för tillfället jobbar jag på en apokalypsnovellsamling. I vår flyttar jag till Norrköping och därmed får jag för första gången i mitt liv plats med en alldeles egen skrivarhörna. Här på bloggen kommer jag nog skriva mycket om vikten av att tro på sig själv som författare.

Artikeln är skriven av susanne

Schemalagd skrivning på onsdag 7-16.

Stephen Kings självbiografi/skrivartipsbokAtt skriva-En hantverkares memoarer” kan nog vara ett av de bästa lästipsen till den som står i startgroparna för att påbörja ett författarskap.

Den är sprängfull av både handfasta skrivtips och allmänna tankar kring vad det är att vara och, kanske framförallt, att kalla sig författare. Ett av tipsen har dock fått mig att fundera en hel del den senaste tiden. Det handlar om att man som seriös författare ska schemalägga skrivandet så att det blir ens huvudsyssla.

Stephen berättar om hur han satt vid sin skrivmaskin på dagarna och hur hans (förstående) blivande fru pysslade med annat som att dra in stålar. Plötsligt såldes ett litet manus om en high school-tjej som har övernaturliga krafter och sen vet vi alla hur det gick för Stephen King. Därmed inte sagt att skräckfarbrorn bara satt och skrev utan att dra in minsta krona till sitt hus men det är ändå tydligt att Stephen King anser att man som författare måste se till att skrivandet alltid kommer först.  I boken berättar han till exempel om hur han ska skriva ett visst antal ord per dag och sen är det inte mer med det.

Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om jag provade detta på mitt eget liv. Nyinflyttad i en ganska dyr våning(med mina snåla mått mätt) och med räkningar i vrårna skulle jag känna mig ganska jobbig om jag plötsligt sa till min pojkvän att han får dra hela lasset nu, för jag ska skriva. Finns inte tid för annat. Jag bjuder igen om några år, älskling. Förhoppningsvis. Kanske hade jag köpt en svart basker och lite rulltobak också.

Det finns så klart en poäng i att man som författare måste brinna för skrivandet, och det gör jag absolut. Det är bara det att jag inte alltid har tid. Även om man bortser från att det för tillfället inte skulle bli någon vidare fin fisk på vårt skrangliga köksbord om jag lade ner allt annat för att sitta och skriva mellan åtta och fem, så känns det inte riktigt okej att sitta och svettas ut ord om jag inte har något att säga. För mig funkar det inte att sätta mig vid datorn och tålmodigt vänta tills inspirationen kommer. Däremot släpper jag gärna allt jag har när jag får en idé. Ibland går det flera veckor mellan idéerna men just nu känns det som det måste vara så för att skrivandet inte ska börja kännas som en plikt.

Alla som läst någon av Kings böcker vet att kvantitet och kvalitet sällan är motpoler i hans berättelser, men för mig skulle det inte bli bra om jag bara satt och skrev, skrev och skrev på fasta tider.

Fast visst låter det vackert att kunna tillbringa hela dagarna med att skriva? Förutsatt att man har något att skriva då, vill säga. Jag önskar jag kommer kunna lägga ner det mesta av min tid på det någon gång i framtiden. Men just nu kommer vardagen emellan (och ibland även ett gammalt avsnitt av Americas Next Top Model). Betyder det att jag är feg, slö, en oäkta författare eller allt på samma gång?  Inte om ni frågar mig i alla fall. Fast jag är partisk. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg här på bloggen så tycker jag ju att alla får vara författare på deras eget vis, det viktigaste är att man tror på sig själv. Jag skriver massor, säkert mer än Stephen King när jag har något bra i huvudet, men jag kan helt enkelt inte tvinga mig själv att skriva som om det vore ett skiftjobb.

Men tänk om jag hade varit en världskänd, erkänd och ökänd författare om jag bara sett till att sitta och svettas över tangentbordet hela dagarna istället för att göra annat? Det vore intressant att höra hur ni som läser Författartipsbloggen tänker kring ert skrivande. Skriver ni när andan faller på eller enligt ett schema? Är det något man borde försöka lära sig?

Artikeln är skriven av susanne

Att skriva enkelt är inte enkelt.

Jag tycker det är vackert när författare lyckas förmedla en stark känsla genom få ord.
Som att man inte vill slösa med dem. Att skriva enkelt är en utmaning, man vill ju få läsaren att förstå vad man menar samtidigt som man vill lämna utrymme för tolkningar. Ju större utrymme desto bättre, är min åsikt. Jag vill därför tipsa om ett program som heter LIX. LIX betyder Läsbarhetsindex och används nog främst för akademiska texter. Programmet räknar ut hur lättläst en text är. Prosa är väl så långt bort som man kan komma från en akademisk text men LIX kan vara kul ändå.

Man klipper helt enkelt in något stycke från ett av sina kära alster i programmet för att se var man hamnar på skalan som sträcker sig från ”Mycket lättläst, Barnböcker” till ”Mycket svår, byråkratsvenska”. Skönlitteratur ligger på skalan direkt över barnböcker. LIX räknar bland annat ut vilka ord man använder, hur ofta de förekommer och hur långa meningarna är. Jag klippte en gång in text från flera olika noveller som jag skrivit. En del läskiga saker, mänskliga parasiter och mordiska hemmafruar och annat smått och gott.

Alla min stycken ansågs enligt LIX vara mycket lättlästa. Mycket mycket lättlästa, i stil med en barnbok. Min första reaktion på detta var inte direkt positiv. Betydde detta att jag borde lägga skrivpennan på hyllan? En amatörulv i författarkläder? En riktig författare ska väl tänja ut meningarna över minst tre rader? Först trodde jag faktiskt det.

Sen insåg jag att en berättelse inte handlar om hur många ord man kan klämma in. Lättläst och enkelt är inget negativt. Texten måste få plats att andas. Läsaren förstår dig inte bättre om du skriver att kvinnan skrattade till på ett fnissigt, barnsligt, naivt, otäckt och tokigt sätt. Snarare blir det rörigt i huvudet. Ibland räcker det att skriva att hon skrattade till. Vad kvinnan gör utöver det, i meningarna runtom, är det som förtydligar situationen.

Jag menar inte att alla beskrivningar ska vara som en finsk krigsvinter, men man behöver inte krångla till det. Skrattade kvinnan till när hon lyfte kniven eller hade hon precis snubblat? Kanske visar det hon nyss sa att huvudpersonen sakta borde röra sig mot ytterdörren? Kanske kan han stanna på kaffe.

Om man klipper in några rader från Vägen av Cormac McCharty eller någon strof från en statarnovell av Ivar Lo-Johansson i LIX kan jag sätta en femma på att även de räknas som lättlästa. Korta enkla meningar fulla av liv. Inte vräkte de på med massa ord i onödan inte! Lättläst kan vara vackert.

Jag tycker om att skala av stycken tills bara det viktigaste är kvar. Den vackraste texten är enligt mig den som litar på läsarens egen fantasi.  Jag har dock upptäckt att det är lätt att gå till överdrift. Lite röd om kinderna blir jag allt när jag upptäcker att jag inte ens haft ett subjekt i de senaste fem meningarna, men jag är på rätt väg. Det jag vill komma till är att man inte ska skämmas för att man skriver kärvt. Det kan bli väldigt fint ändå. Släng inte in massa ord för att du tror det är så man ska göra. Var inte rädd för att använda punkter.

Om allt detta finns det troligtvis lika många åsikter som det finns författare och detta var en. LIX är i alla fall ett roligt verktyg för alla som vill få en bild av hur de skriver. Men använd det som en kul grej, för författarskap och känsla är inget som ska analyseras sönder i tekniska bitar.

LIX finns på nätet för de som vill testa.  Hör gärna av er och berätta hur det gick (om om jag är skyldig någon fem spänn)!

Artikeln är skriven av susanne

Jaså, du är författare du?

Jag heter Susanne Samuelsson och jag är författare.

Jag har fått äran att skriva på den här bloggen och tänkte börja med att berätta hur jag ser på skrivande och författarskap.

För mig känns det som jag började ta skrivandet på allvar först för några månader sedan. Då hade jag i ett par år omständligt tvingat fram ord när andan föll på, tänkt saker som ”Men inte kan väl jag..”?  Påbörjat romaner om djupa stora saker jag inte kände till, för jag trodde det var så man gjorde om man ville bli författare. Önskat att jag gillat whisky och skinnfåtöljer.  Jämfört mig med de största och känt mig liten.

Men plötsligt bestämde jag mig för att strunta i vad som är coolt och svårt eller vad som anses vuxet. Jag började skriva och bara skrev och skrev och orden började plötsligt välla över i mitt huvud.  Jag slapp leta efter dem mer.

Det blev en kärv novell om onda mustascher och jag var väldigt stolt och ville för första gången verkligen visa min omgivning vad jag skrivit. Inte för att förhoppningsvis åh hoppas hoppas få ett snällt ord utan för att jag helt enkelt tyckte jag var skitbra! Innan dess hade jag en bild av att en författare är någon gett ut flera verk och har tid att sitta på en inpyrd folktom bar och svettas fram orden. Eller som har en skrivarstuga i Frankrike där havets vindar kryddar manuset. Själv har jag inget sånt, men jag tycker ändå att skrivande är det roligaste som finns. På mina villkor.

Jag har än så länge mest blygsamt publicerats i små magasin som inte finns på kioskhyllorna och har datorn full av berättelser som än så länge bara är mina. Men jag är också författare. Lika mycket som de andra. De som säljer slut och de som diskuteras på kultursidor.

Man kan säga att den här insikten var det som fick mig att vända blad (ursäkta vitsen) i mitt författarskap. Jag slutade snegla ängsligt åt alla håll och koncentrerade mig på ord som jag själv valt, inte ord jag läst i någon annans bok.

Ibland blir mina texter fåniga, och ibland lyser min besatthet av nördiga zombiefilmer igenom, men vad gör det? Jag tycker ju jag är jättecool.  Det viktigaste är nämligen att tro på det man själv skriver. Gör man det kan man aldrig bli nedtryckt.

Nu när jag insett detta kan jag gå hur långt som helst, och jag hoppas andra kan få lite inspiration av detta också. Alla kan gå dit de vill. Det viktigaste är att man skriver från hjärtat och kommer man bara ihåg det kan det aldrig bli fel. Många inser säkert detta mycket tidigt i sitt skrivande men för mig tog det lite längre tid. Men nu är jag där.

Är ni också författare?